Eftersnack med pappa Lauri vid Ölandsbromaran 1985

Det tog mig 35 år att genomföra 100 maratonlopp. Det är jag stolt över. Ingen jakt på att samla lopp. Mer av att ha maraton som en livsstil. Det hela startade samma dag som jag tog min apotekarexamen. 5 juni 1982. Den så kallade värmemaran i Stockholm. Min debuttid blev 3.42.45. Det skulle gå 25 år och 62 lopp innan jag gjorde ett långsammare lopp. Två månader efter debuten slog jag rekord med 3.17.23 på Ölandsbromaraton. Rekord med 25 minuter. Min pappa var arg på mig att jag kom för tidigt i mål. Han hann inte få upp kameran! Sex gånger till skulle jag ha lyckan att slå rekord. Alltid samma goda känsla. Numera blir det inga rekord längre. Bara årsbästa.

Fortsatt under 80-talet sprang jag enstaka maror per år och lyckades 2 gånger pressa mig under 3.10. Insåg då att jag nog skulle ha kapacitet att ta mig under 3 timmar. Jakten på detta mål startade. I min 15:e mara (1991) var jag ”nära” första gången. Vändpunktsbana i Eslöv. Vände på 1.28, men tappade en hel del sista biten uppför tillbaka mot Eslöv och hamnade på 3.03.05. Shit! 4 minuter ifrån!

1994 var ett bra år med 4 snabba maror varav Öland i sommarvärmen gav ett resultat på 3.05 och sedan persade jag i Vänersborg i september. 1.28.30 på första halvan och jag höll hyfsat under andra halvan och landade på 3.02.43. 1996 sprang jag 6 maror där 5 låg på tider mellan 3.17 till 3.07. I november sprang jag den sjätte i Trollhättan. 5 grader varmt och jag startade med sikte på sub3. 1.28 på första halvan när ösregnet slog till. Kylan och blåsten förstörde dagen. Hamnade på sluttid 3.05. Ändå en av mina bättre maror.

Härlig fart på både ben och propeller vid rekordmaran, Öland 2000.

1997 nosade jag återigen på 3 timmar när jag i Köpenhamn sprang på 3.03. 1998 i Kållered gjorde jag en av mina bästa maror när jag vid nollgradig temperatur klarade den kuperade 7-varvsbanan på 3.07. 1999 är det år jag genomförde flest maror, 7 stycken, den snabbaste på 3.03 i Köpenhamn.

Under 2000 var det dags för mig att sätta personligt rekord för sista gången. Jag värmde i juli upp i Bromölla med 3.09. 4 veckor senare stod jag på startlinjen på Ölands marathon. Denna dag skulle propellern verkligen snurra! Här är ordagrant det jag efteråt skrev i min egen analys av loppet:

”Ca 18 grader. Mestadels mulet. Inte speciellt blåsigt. Lätt motvind ut mot västra kusten. Lätt medvind in mot Löttorp. Regn sista 5 kilometerna. Satsade från start att gå under tre timmar. Nu skulle det äntligen ske. Bra träning under semestern och bra förutsättningar i Löttorp. Hur var det med dagsformen? Det gick rätt så lugnt i början och jag fick en känsla att det gick för lugnt den första milen. Men det visade sig vara en ideal fart för dagen. Sprang hela loppet allena utan någon annan sparring än hejaropen från Anette och barnen. Jag kände mig lite tveksam att nå under 3 timmar vid 33-35 km men bet ihop sista biten in mot Löttorp. Kände när det var 4 km kvar att det skulle gå och det var med rätt så lätta (och lyckliga) steg jag sprang de sista 4 kilometerna. Det var härligt att komma in på Högby stadion och få göra de sista 400 meterna där. Kostade på mig ett par piruetter på upploppet. Helt underbart att spränga 3 timmarsvallen! Första halvan gick på 1.28.45. Andra på 1.30.31. Tappade således endast 1.46 på andra halvan. Placering 6 av 60 startande. 2:a i M40.”

SUB3! 2.59.16

Sluttiden 2.59.16 borde stå inristad på min gravsten! Min dotter Åsa videofilmade en hel del under loppet och jag tar titt som tätt fram denna film för att få lite inspiration.

Jag var rädd att jag skulle tappa lusten för maraton efter att jag nått mitt drömmål. Dock jubilerade jag med min 50:e mara 6 veckor senare när jag sprang Landskrona marathon på 3.13. Det tog mig 18 år att genomföra de första 50. 17 år för nästa 50. Så jag tappade inte lusten. Däremot kan jag konstatera att jag tappade en hel del av farten efter att jag klarade 3-timmarsvallen. Följande 7 maror efter rekordet gjorde jag snabbare än 3.30, men därefter har jag bara varit under 3.30 ytterligare en gång. 2004 och 2005 sprang jag ingen mara alls delvis beroende på bekymmer med en ”fransig” menisk och därav efterföljande titthålsoperation. Från 2006 till dags dato har jag genomfört 1-5 maror per år. I Båstad 2010 var det första gången jag ”halkade” över 4-timmarsvallen. 4.01 på den riktigt tuffa banan. Året därpå blev det långsammast med 4.04 på den släta maran i Hultsfred. Jag har sedan dess hållit mig på tider mestadels pendlande mellan 3.36 och 3.59. Med ett lysande undantag i Växjö 2014 då jag gjorde 3.26! och ett mörkt undantag i Köpenhamn i somras då jag gjorde 4.17.

Min 100:e mara som jag genomförde i Växjö i oktober blev en känslomässig dundersuccé. Hur planerar man sitt hundrade maratonlopp? Bara njuta vartenda steg eller ge järnet? Veckan innan bestämde jag mig att det skulle bli mer njutning än järnet. Anette och jag var tidigt på plats i Växjö. Strax bredvid simhallen laddade Anette upp med ett par av våra schweiziska Davosbjällror. Jag hade väl en förhoppning att ta mig strax under 4 timmar, men trodde nog inte jag skulle klara det. Åtminstone mäkta med 6 minuterstempo och hamna runt 4.14?

100 maraton! Målgång i Växjö 2017

Direkt efter start kändes det positivt. 5.10 på första kilometern. Strax efter vi passerat simhallen, där Anette hejade på mig, började jag höra ljudet av en massa bjällror. Oj tänkte jag, har någon hittat liknande bjällror som vi handlar när vi är i Davos? Inte förrän jag såg hela gänget stå där med bjällrorna fattade jag. Det ÄR våra bjällror! Och det var mina barn och barnbarn som stod där och hejade på mig. De hade fullständigt mörkat att de skulle komma och heja på mig. Vilken glädje! Världens bästa hejarklack! Mina fyra barns närvaro gav mig en sådan lycka och mitt steg blev än lättare. De första 5 varven gick rätt så lätt men på slutet gick det tyngre och allt långsammare. Tomtesteg sista varvet.

Jag njöt något så kolossalt när jag kom in på upploppsrakan och mitt äldsta barnbarn Sackarias kom emot mig med en stor guldmedalj i papp med texten 100 maraton. Jag hängde den runt halsen och Sackarias slog följe med mig de sista 100 meterna och vi sprang tillsammans över mållinjen. Jag nådde en sluttid på 4.13.35.

Tack vare Anette, mina barn och barnbarn så blev det en av mina lyckligaste maror! Och den efterföljande fikan med skumpa och tårta var helt suverän!

Gert-Inge o Anette med skumpa och 100-maratonstårta

 

 

Min bästa supporter är min fru Anette som ofta hejar med hjälp av våra bjällror inhandlade när vi år efter år besöker Davos, Schweiz för deltagande i Swissalpine Marathon. Anette springer inte själv men hon har varit med och hejat på 79 av mina 100 maror, vilket måste vara ett rekord i sig.

 

 


 


FAKTA
Namn: Gert-Inge Tapper
Född: 1957 (60 år)
Antal maratonlopp: 100
Antal ultralopp: 20 (14 Swissalpine K78, 2 Ultravasan 90, 2 6H, 1 12H, 1 24H)
Första maran: Stockholm 1982: Tid: 3:42:45 (35 år sedan, då var jag 25 år)
Snabbaste maran: Ölandsmaran 2000: Tid: 2:59:16 (min 49:e mara, då var jag 43 år)

Antal maror under 3.00: 1
Antal maror under 3.05: 5
Antal maror under 3.10: 16
Antal maror under 3.15: 27
Antal maror under 3.20: 38
Antal maror under 3.30: 49

Medeltid på samtliga 100 maror: 3.31

 

Artikeln är publicerad i tidningen Maratonlöparen (2018)