Jag bestämde mig två veckor innan loppet för att jag skulle springa. Är lite extra taggad att springa lopp nu när man springer för Scania Road Runners och därmed kan springa i tävlingsklass. Det vill säga att jag kan springa VDM i klassen M40 istället för att springa i motionsklassen. Om det är någon bra idé får framtiden utvisa. Ska springa Österlen trail 60km helgen efter..

När jag springer lopp där det går att jämföra tider, då springer jag alltid för att slå personligt rekord. Har alltid sprungit i motionsklass och tävlat mot mig själv. Tänkte likadant inför heleneholms marathon, även om jag nu tävlade mot andra också. Det skulle få bära eller brista, blir antigen rekord eller hel fiasko för mig. Jag har promenerat i mål både på Stockholm och Helsingborg marathon med kramp i låren.

Jag gjorde upp en plan att springa under 3:20 (nuvarande pers 3:23:47). Skrev upp mellantider för 10,20,30,35 och 40km på en tejpbit som jag satte på klockan. Sluttiden blev 3:19 och det berättade jag för några få utvalda samt de som frågade. I huvudet hade jag dock andra tankar och en annan tid som innebar en minut snabbare per 10 kilometer och en sluttid på 3:15 (därav det lilla -1 framför 47 på tejpbiten, +1 betyder mitt nuvarande pers.)

Dagen startade perfekt med frukost och toalettbesök innan avfärd till Malmö. Var lite kylslaget i Malmö, joggade 2,5km för att få igång kroppen och få upp värmen lite. Med 30 minuter till start begav jag mig till bilen för att lägga överdragskläder och dra på tröjan med nummerlapp. Valde att ha dubbla lager, långärmad och kortärmad tröja i och med vinden och kylan. Korta kompressionstights från Compressport samt kompression på vaderna. Skovalet föll på Hoka Clifton 2, lite smalare, lite tightare och en snabbare känsla.

Skönt med mindre lopp där man inte behöver stå i startfållan 40 minuter innan start. Här räckte det med 3 minuter.

PANG!

Starten gick och det rullade på, kilometer ett passerades på 4:45, en perfekt start. Hamnade i ett vakuum, ökade tempot lite och kom ifatt fyra andra löpare, två av dem med M40-lapp på ryggen. Där vaknade tävlingsmänniskan i mig. Ville inte springa själv i blåsten, 9m/s med byar på 15m/s. Jag lade mig bakom och flöt på. De höll ett tempo som var lite för snabbt, till och med lite snabbare än min inofficiella 3:15-plan.

Första 10 kilometrarna på 44:40!

Kände mig stark, samtidigt som tempot ökade. Jag valde att släppa iväg dem, inte mer än att jag hade ögonkontakt. Löparen jag hade mest koll på var en kille från GF Idrott som också sprang VDM i M40.

Andra 10:an på 44:33 och jag började plocka in på GF-löparen, började han tröttna? Vid 24km och varvning låg jag i rygg. Höll mig kall och låg kvar i rygg, hade nu några kilometer i motvind och vindskydd är skönt.

Närmade oss 27km och svängde runt till medvindsträckan, låg kvar bakom. Drack vatten vid kontrollen och bestämde mig för att försöka hänga av GF-löparen direkt. Ingen superökning men fick ganska snabbt en lucka på 200 meter. Efter detta blev loppet en ensamresa mot mål, inga ryggar i sikte.

30 kilometer passerades på 2:15 (45:43 på 10km), snabbkalkylerade och insåg att jag hade en timme på mig att klara 12,2km.

Detta ska jag klara!

Bara inte jag gått för hårt som i Stockholm och krampen kommer.. Kämpade på, nu på något styltigare ben i motvinden, utan vindskydd. Höll ett tempo på 4:45-4:50 vilket jag var nöjd med. Ville inte gå upp över 5-minuterstempo.

Då hände det!.. Vid 35 kilometer högg det till i baksidan av vänster lår. H-vete! Krampen som inte fick komma! 7 kilometer kvar. Hade tur, en vätskekontroll, tryckte snabbt i mig en gel och två muggar vatten. Rättade till mina kompressionstights, drog upp benen en decimeter och fick rejäl kompression precis där det högg till. Wow, det fungerade!

Kunde nu springa vidare, dock inte snabbare än 5:00 tempo, men det skulle räcka. Fick inte tappa tempo, då rinner tiden snabbt iväg. Började bli orolig för hur det gick för GF-löparen. Vänder mig om för första gången, även han kämpar, håller mina 200 meter.

Passerar 40 kilometer, sista 10km på 49 minuter. 2,2 kilometer kvar,  tittar bakåt en sista gång..

200 meter. Försöker öka tempot lite, är tight mot måltiden på 3:15.

Vänder in på stadion och upploppet, tittar på klockan 3:13 något.. det går, jag klarar målet!

Försöker lägga in en spurt men känner direkt hur låret skriker – KRAMP! Inte värt att chansa, släpper av och njuter sista hundra meterna in i mål. Armarna i luften och hoppar över mållinjen.

 

Jag hade verkligen dagen, 3:14:23! Vilken känsla, vilken glädje!

 

Löparen från GF Idrott, Jon Videfors, kom in 21 sekunder bakom mig. Det visade sig att kampen mellan mig och Jon var kampen om bronsplatsen i VDM M40.

M40 klassen var dessutom den tuffaste av alla klasser, blev åtta av alla marathonlöpare och femma i M40-klassen.

Nu kan jag stoltsera med min första idrottsmedalj, VDM brons i M40. Medalj och personligt rekord på samma gång.

Vilken dag det blev.

 

 

 

/Magnus Johansson