54 km senare…

Nej, det blir ingen lopprapport. Den är skriven men den är min. Här är istället lite löst sammansatta tankar kring lördagens äventyr. Jag lärde mig att terräng inte betyder att man springer på en fin stig i skogen. Terrängen bestod förvisso av fina stigar, grusvägar och asfaltsvägar. Men den bestod också av klättring på klippor, balansträning på stenar och rötter, i det närmaste obefintliga stigar genom geggamoja, tät långsträckt…någonting mellan skog och buskage, sandstrand och allt annat man kan tänka sig förekommer i naturen. Till saken hör att jag inte vågar vara i skogen själv för jag är rädd för lite av varje. Men sånt kan man inte bry sig om på tjejmarathon där jag under lång tid var helt själv där ute i ingenstans. Terräng på verkligt. Jag lärde mig att jag har två evighetsvapen att ta till när kroppen eller hjärnan börjar säga nej. Det första är viljan och jag förklarade lugnt för mig själv att nu är det så här att vi springer tjejmarathon och det...

Mitt livs längsta lopp – UPPLADDNINGEN

Jag ska springa 53 km den 29 juni. Det är bokat sedan länge och planen var klar för vårens träning. Sen kom en fotskada och ställde till det i hela april och maj. Juni har jag inlett med en superförkylning, inklusive halsont. Målet för den 29 juni har hela tiden förflyttats. Från början hade jag ett tidsmål som jag efterhand sträckte ut mer och mer. Nu är jag mer inne på att jag kan ju i värsta fall promenera – det klarar jag. För starta ska jag och helst ska jag också komma i mål. Min coach och materialare Emelie peppar och pushar på precis rätt sätt. Min löparkompis Agneta påpekar att det är smart att ta lång tid på sig i år, för då är det lättare att slå tiden nästa år. Fina ni. Om jag nu kan låta bli att skada mig, bli sjuk eller hitta på nåt annat otyg ska jag, på ett eller annat sätt, ta mig igenom 53 km. Korkat? Absolut – varenda liten...