Berlin Marathon 2013

På Unter den Linden var det kyligt i skuggan av de stora träden. Stämningen var förvånansvärt uppsluppen även om ett och annat stelt ansikte med skräckstirrande ögon fanns i vimlet. Väntan på start var lång men jag ville inte lämna min position i startgruppen så jag stod snällt kvar och hoppade över de tretusen toabesök jag annars hade kunnat ägna mig åt. Löpningen satte igång och genast spred sig lite värme i den stelfrusna kroppen. Jag låg direkt i tänkt tempo 5:45-55 och följde bara den stora massan med löpare framåt. Efter ett par kilometer drogs tempot upp lite och jag fick flera gånger tvinga mig själv att sakta ner för att spara på krafterna och följa planen. Kroppen kändes bra – inget jättetryck i den men inte tungt heller. Den bara konstaterade att ”nu springer vi”. Fösta milen var smärtfri och lugn på alla sätt och vis. Andra milen avlöpte också väl men sen blev det tyngre. Precis som på tjejmarathon var det sträcken mellan två och tre...