Helsingborg marathon – en vändpunkt

Sommaren har jag ägnat åt att återhämta mig från en rejäl lunginflammation. Bakslagen har tyvärr duggat tätt och löpningen har liksom inte kommit igång. Det gjorde att jag ändrade nästa helgs lopp från 50 miles till 2 x 20 miles. Det gjorde i sin tur att det sedan länge strukna loppet, Helsingborg marathon, plötsligt kom in i bilden igen. Varför inte? För att jag bara sprungit ett långpass sedan jag blev sjuk i början av juni. För att jag inte haft två veckors sammanhängande träning sedan början av juni. För att jag var ensam hemma med barnen. För att stressen är alltför närvarande i mitt liv. För att jag inte var säker på att min kropp, mina lungor eller mitt psyke skulle klara det. Men, löpningen flöt på fint och kroppen kändes bra. Jag njöt av att kunna springa, av publiken och av medlöparna. Pulsen var för hög och den påverkades inte när jag saktade ner men inte heller när jag ökade. Eftersom jag mådde bra fortsatte jag och...