Vad var det som hände? Bislett 24h Indoor Challenge

Jag hade kunnat skriva en roman om min upplevelser före, under och efter Bislett. Allt är fortfarande overkligt och alldeles underbart (skriver hon när hon precis gett sina fötter ett isbad för att minska svullnaden). Jag var förberedd på att jag skulle krisa mentalt och att jag skulle vilja sluta – så ska det ju vara. Vi (min support tillika syster Violinda och min coach Johnny) hade pratat om hur jag skulle kunna tänkas reagera och vad de skulle kunna göra för att hjälpa. Allt var gissningar. Johnny hade i alla fall tydliga instruktioner om att han inte skulle låta mig åka hem utan medalj (vilket man fick om man sprang minst 13 mil). I det avseendet hade Johnny inte ett så svårt jobb för jag ville aldrig sluta – jo, det ville jag ibland men aldrig på riktigt liksom. Då och då var det tråkigt och jag tyckte att det gott kunde vara slut men aldrig att jag ens tänkte att jag inte skulle vara kvar och fortsätta....

New York Marathon

STARTEN PÅ VERRAZANOBRON (Staten Island-Brooklyn) “Start spreading the news, I’m leaving today. I want to be a part of it, New York, New York. These vagabond shoes, are longing to stray Right through the very heart of it, New York, New York.” Frank Sinatra I vindens vinande sjöng (=skrek) alla med i sången och mina ögon tårades. Känslan var mäktig och jag hade svårt att förstå att jag faktiskt stod här – i starten till New York Marathon! Blåsten gjorde att jag flög som en vante fram och tillbaka. Höll på att sätta krokben för mig själv när vinden tog tag i mina ben. Fotograferna kunde inte hålla balansen på mitträcket utan blåste ner. Jag skrattade – det blir lite absurt med så hård vind. Men jag njöt av utsikten, av att få springa och av att äntligen få vara här. ”WELCOME TO BROOKLYN!!!” Människorna i Brooklyn är helt galna! Vilket publikstöd så tidigt på banan! Tidvis skrek de så det kändes som om jag sprang i en ljudtunnel...