#1milvartredjetimme – en familjeangelägenhet

Att träna ultra gör man inte själv. Att träna ultra är inget man bara kan bestämma sig för att göra. Att träna ultra kräver en familj som förstår och accepterar. Jag har en familj som gör det – eller min man gör det och barnen vet inget annat än att mamma ofta är ute och springer. När det plötsligt står i kalendern att jag ska springa en mil var tredje timme vet familjen att det blir en lite speciell dag. De vet att klockan ringer flera gånger per dag och att jag då försvinner ut som ett skott. De vet att jag strör löparkläder omkring mig. De vet att de inte får röra matförrådet på diskbänken eller skorna som står framme i hallen. De vet att jag gör det jag älskar. Eftersom det är teamwork att träna ultra och att springa ultraintervaller ska alla i familjen få ge sin syn på vad det var som hände i lördags. Jag gör ju trots allt inte detta ensam.   Hej. Vad heter...

Skövde 6h

Pre-race (skrivet kvällen innan loppet) Känner mig stark. De nio milen som jag sprang måndag-onsdag känns inte av. Kroppen och huvudet vill bara springa och jag ser fram emot själva löpningen på ett sätt som jag inte gjort förut. Känslan är att det inte är några problem att springa sex mil imorgon. Jag gillar tanken på att ligga i en omloppsbana och bara låta benen röra sig. Benen vill göra det. Huvudet vill göra det. Jag tänker inte på att springa i mål eller längtar efter just det ögonblicket. Nej, jag längtar efter själva löpningen. Jag försöker förbereda mig på allt som kan gå fel. Benen kan bli trötta snabbare än vad jag är van vid eftersom jag redan sprungit mycket den här veckan? Knän, fotleder och höfter är kanske tröttare än vad de säger till mig? Den senaste veckans extrema stress kanske knäcker mig? Vad händer med huvudvärken som inte vill ge med sig? Nej, det funkar inte – känslan säger att inget kommer att gå fel.  Sex...