Varför jag springer?

Gravid med tvillingar. Ligger i soffan. Kan inte resa mig. Smärtan håller mig fast. Paniken kryper på mig. Jag KAN inte resa mig. Koppling mellan hjärna och ben är kidnappad av smärtan. Paniken ökar i styrka. Vad ska jag ta mig till? Backe. Jag ökar omedvetet farten och trycker ifrån. Hållning. En varm brännande smärta sprider sig i låren – ”var inte rädd för att det bränner, det är inte farligt” som min yogalärare sagt. Pulsen skenar, andningen är snabb. Hållning. Orken är slut men jag fortsätter och tvingar mig själv att le. Jag ser ett lopp framför mig och trycker ifrån lite extra. ”Du har det – du kan – kom igen!” ”Du blir inlagd idag”. Chocken och lättnaden tar ut varandra. Nu blir jag tagen på allvar och blir omhändertagen. Institutionaliseringen kommer snabbt och det blir något att hänga upp dagen på. Efter en vecka är jag hemma på permission några timmar och jag vill bara tillbaka. Det är en helt annan sak att inte kunna gå...

Täby Extreme Challenge 100 miles

Jag hade höga förväntningar på mig själv. Målen var bestämda: sub 20h och en plats på pallen. Planen för loppet var klar. Loppet delade jag in i fyra block. Jag skulle börja med de av coach Johnny kallade grisvarven. Det är de första fem varven som bara ska göras och då jag ska ladda inför resten av loppet. Det är då jag inte ska tänka för mycket för jag har det normalt jobbigt då. Därefter kommer det andra blocket med fem kämpavarv. Nu finns stor risk för svackor och det är nu ultran börjar på riktigt. I slutet av detta block kommer mörkret och pacers in i bilden. Det tredje blocket består av tre varv som är sockervarven. Nu går jag över till sockerbränsle och målet kommer vara inom synhåll för första gången. Det sista blocket är helt enkelt det sista varvet – ärevarvet, även kallat glädjevarvet.                       I väntan på start. Var väldigt nervös även om det inte...