Idag för sex år sedan sprang jag mitt livs första lopp

Broloppet (halvmarathon) var mitt livs första lopp och har för alltid en särskild plats i mitt hjärta. Nervositeten innan loppet, den första. Den, som jag vet nu, dåliga uppladdningen. Värmen i tunneln från Danmark och den friska medvinden uppe på bron. Rasslet av plastmuggar på högbron. Tutande bilar på andra körbanan. Värmen när vi kom av bron och in på fastlandet. Slitet och den sista kilometern som aldrig tog slut. Hur jag fick knuffa mig in över mållinjen och tidtagningsmattan för det var fullt med folk där. Medaljen. Bananen. Synstörningarna jag fick efter loppet p.g.a. ansträngningen. Värken i benen. Lyckan. Det var något som hände. Jag visste det inte då, men något under det loppet fick mig att fastna för löpningen. En ny värld skulle öppna sig för mig. Det är just idag sex år sedan jag sprang Broloppet. Sedan dess har jag sprungit ett millopp, tre lopp 5 resp. 6 km, en Lidingö 15 km, fyra halvmaror, sju marathon, två 20-mileslopp, tre 6h-lopp, ett 100-mileslopp, ett 12h-lopp och...