”Varför du gjorde det här är för mig en gåta. Men du gjorde det” (Johnny Hällneby)

I bagaget har jag rehab hela hösten och delar av vintern. När jag precis kommit igång bröts träningen igen, nu av en operation. I april och maj sprang jag därför bara totalt tio mil, vilket borde vara en veckodos och inte tvåmånadersdos. Ändå anmäler jag mig till ett 24h-lopp? Hur tänkte jag då?

Redo för start

Det enda som jag vet med säkerhet var att det här loppet var viktigt för mig. Jag ville starta! Men jag visste ju samtidigt att det var dumt och målsättningen anpassades efter det. Som främsta mål hade jag att vara i rörelse så mycket som möjligt under loppet och inte lägga mig för att sova. Resultatmål var svårt – jag visste helt ärligt inte ens om kroppen skulle klara ett marathon. Jag pratade med mig själv och lyssnade på min känsla när jag bestämde att jag skulle vara jättenöjd om kroppen kunde springa 80 km och hade en förhoppning att landa mellan 80 och 160 km.

Nästan halva banan var på strandpromenaden

Det var en härlig känsla att dra på sig loppkläder och nummerlapp. Och att få springa när startskottet ljöd. Jag tog det lugnt och hade sällskap av Magnus som gjorde ett väldigt kontrollerat och fint första 24h-lopp. På första varvet identifierade vi ett motlut på ca 100 m och bestämde att det där var en gåbacke (efter några timmar kom vi på att det minsann lutade lite efter den också så vi förlängde gåsträckan – vi är ju flexibla). Varvningen/depån låg på en äng och där var det också lämpligt att lägga in gång tyckte vi. Banan gick först en kilometer längs gångstigar, på någon väg och genom ett mindre träddunge innan den vände tillbaka längs strandpromenaden. Underlaget var blandat: gräs, asfalt, små plattor i märkliga formationer, jord (stig/väg), grus och stora plattor. Inga höjdskillnader att prata om.

Promenad mot depåtältet

Det var högsommarvärme och solen gassade. Det var inte många hundra meter längs varvet som var skuggiga och min fokus blev att hålla mig nedkyld. Jag hade en buff som jag blötte varje varv och jag använde också isbitar som jag strök över kroppen för att kyla ner. Det sattes upp en vattenspridare strax efter depån och där jag duschade varje varv. Jag tyckte att det gick riktigt bra att springa i värmen och var lite förvånad över det, men så fort jag slarvade med nedkylningen så slog värmen ner mig.

Löpningen gick bra och jag varvade löpningen med lite gång på de bestämda ställena. Jag fokuserade på mig själv och min egen löpning utan att ha koll på något annat. Det var underbart att bara var där och springa. Jag hade ingen support utan skötte min energi på egen hand och gjorde det häpnadsväckande bra.

Bakom mig syns den branta uppförsbacken som jag självklart var tvungen att gå i… 😉

Vid en passering i depån råkade jag höra när de ropade ut ställningen och förvånansvärt nog låg jag på första plats (damer 24h och damer som deltog i danska mästerskapet 24h tävlade i två olika klasser). Det kändes inte alls bra. Jag är inte här för att tävla tänkte jag. Jag ville verkligen inte ligga på första plats och blev faktiskt lite ledsen (jag vet – jättekonstigt). Samtidigt väckte det tävlingsmänniskan i mig och jag fick ha en lång inre dialog med mig själv för att inte tappa fokus. Jag är inte här för att tävla.

Efter sex-sju timmar började det bli lite tråkigt. Jag kände mig lite trött och tyckte att malandet längs banan var lite enformigt. Ville ha något annat. Ville ha mer. Tog en iskall caffelatte och en näve med marshmallows, koffein och socker i den ljuvaste kombinationen. Varvet efter satte jag på mina hörlurar och min gamla spellista som jag inte använt på över ett år. Den spellistan har varit så känslomässigt laddad efter min mentala krasch i Finland så jag har inte klarat av att lyssna på den men nu var det den som fanns på spelaren så jag körde. Hela jag svarade på musiken, koffeinet och sockret. Huvudet. Kroppen. Hjärtat. Tempot drogs upp och jag sprang i takt med musiken längs banan. Mitt fokus smalnade av och det vara bara jag och min springande kropp som existerade. Ingenting annat. Bara det. Allt.

De här varven var allt för mig, helt fantastiska. Att under ett 24h-lopp plötsligt lägga sig i 5-minuterstempo är alldeles fantastiskt underbart. Efter ett par varv kände jag så klart att det slet på kroppen och jag saktade ner. Lycklig in i märgen. Det här blev loppets absoluta höjdpunkt och ett av mina bästa löparminnen.

Frusen strax innan soluppgång

Hela dagen längtade vi efter svalkan som skulle komma när solen gick ner. Det var skönt när solen försvann och på natten var det riktigt behagligt, till och med kyligt när jag vilade för mycket. Det var stjärnklart och när månen steg upp från havet alldeles knallröd uppstod en magi längs havet.

Passerade 80 km, gränsen där jag var nöjd. Jag var så lycklig och strålade där jag promenerade längs havet. Promenerade. Drack kaffe. Var förälskad i livet. Jag tappade dock motivation och kände att jag kan ju gå och lägga mig nu, är ju ändå världens lyckligaste människa. Messade lite med Johnny som hjälpte till att förklara vem jag är och vad jag borde göra. Det var tydligen inte att gå och lägga mig, inte heller ha tolv timmars promenerande kafferep. Mörkret föll och arrangören hade hängt upp lysrör på sina ställen men det var lite för mörkt vissa sträckor. Men jag valde, liksom de flesta 24h-löparna att inte ha pannlampa. Det är härligt att röra sig i mörkret och låta lugnet smyga sig på.

Under tidig natt hade tvåan börjat jaga mig. Det visste jag eftersom jag inte kunde låta bli att gå in och titta på nätet hur det såg ut (trots att jag sa till mig själv att sluta upp med det). Jag är inte här för att tävla! Bestämde mig snart för att försöka få henne att springa om mig så tävlingsmänniskan i mig inte tog överhand. Så länge jag rörde mig var det ju drygt för henne att komma ikapp även om hon knaprade in på mig varenda varv. Jag blev riktigt glad när hon till slut passerade mig och jag visste att jag inte längre var i ledningen. Märklig men väldigt skön känsla.

Jag njöt av natten. Men var trött i kroppen och hade inte riktigt heller någon vilja att slita för mycket. Utan tvekan latade jag mig genom att promenera mycket, satte mig i depån för äta i lugn och ro. Såg att jag låg tio varv (varje varv var knappt 2 km) före trean och tänkte att så länge jag rör mig gåendes kommer hon inte kunna komma ifatt. Men det är ju ohyggligt tråkigt att uppföra sig så på ett lopp så när jag och Magnus gick omkring tillsammans sa jag att nu var det faktiskt dags att springa lite igen. Vi gick halva varvet och sprang sedan tillbaka längs havet. Vips så blev allt mycket roligare. Jag är löpare.

Lycklig helt enkelt

Jag hade uppnått så mycket mer än jag hade kunnat förvänta mig av det här loppet och jag ville inte utmana min kropp till mer. Visst borde jag ha kunnat springa mer och plockat fram lite kämparanda men jag kände inte att jag ville det. Jag ville vara kvar i känslan av att njuta av loppet och känslan av att kroppen tillåtit mig att starta. Jag ville inte tävla. Och framförallt så ville jag inte riskera kroppen som levererat så långt över förväntan. Resultatet var inte viktigt för mig, det här loppet handlade om andra saker. Men jag ville nog ändå ha min andraplats kvar. Jag ville ha en pokal som jag skulle kunna knyta alla positiva känslor till. Pokalen skulle för mig inte vara en placering i en tävling utan en symbol för att jag vågar och för att jag är på väg tillbaka.

Efterlängtat fot/benbad i havet

På morgonen steg solen upp och var obarmhärtig. Jag såg inte fram emot att hålla på att kyla ner mig igen men det var bara att sätta igång. Kände mig färdig med loppet och promenerade bara ett varv då och då för att hålla trean på avstånd. Hade en ledsen period men en glad dansk tog hand om mig och fick mig att skratta igen. Med en timme kvar tog jag ett sista varv som jag avslutade med att gå ut i havet och kyla ner fötter och ben. Sen satte jag mig i depåtältet med flera andra löpare som liksom jag valde att stanna där istället för att riskera att vara mitt ute i solen när slutsignalen ljöd.

Det här är första gången jag springer ett lopp på ren glädje och känsla utan att bry mig om resultatet. Jag ville inte prestera något utan bara visa mig själv att jag är på rätt väg. Jag ville inte tävla utan bara vara med. Jag gjorde så mycket annorlunda mot hur jag brukar och det var väldigt lärorikt.

Tacksam över att kroppen höll. Tacksam över att jag under loppet gjorde upp med negativa minnen från loppet i Finland. Det är möjligt att jag i min rusning vid 60-70 km högt skrek F**K Finland (syftandes på min prestation på loppet i Finland och inte landet i sig vill jag vara tydlig med). Stolt och glad över min andraplats och att äntligen fått klättra på alla fyra upp på en riktigt prispall. Med den träning jag har i kroppen och de omständigheter som var är jag också nöjd med mina mycket blygsamma 133 km. Jag vet inte varför jag startade ett 24h-lopp under de här förutsättningarna – men jag gjorde det.

Nu ser jag fram emot kommande lopp. GAX 100 miles. Asta Marie 12h. Bislett 24h. Nog med njutningslopp, nu ska jag tävla igen.