54 km senare…

Nej, det blir ingen lopprapport. Den är skriven men den är min. Här är istället lite löst sammansatta tankar kring lördagens äventyr.

Jag lärde mig att terräng inte betyder att man springer på en fin stig i skogen. Terrängen bestod förvisso av fina stigar, grusvägar och asfaltsvägar. Men den bestod också av klättring på klippor, balansträning på stenar och rötter, i det närmaste obefintliga stigar genom geggamoja, tät långsträckt…någonting mellan skog och buskage, sandstrand och allt annat man kan tänka sig förekommer i naturen. Till saken hör att jag inte vågar vara i skogen själv för jag är rädd för lite av varje. Men sånt kan man inte bry sig om på tjejmarathon där jag under lång tid var helt själv där ute i ingenstans. Terräng på verkligt.

Jag lärde mig att jag har två evighetsvapen att ta till när kroppen eller hjärnan börjar säga nej. Det första är viljan och jag förklarade lugnt för mig själv att nu är det så här att vi springer tjejmarathon och det är inte förhandlingsbart. När viljan började tröttna tog jag fram envisheten. Och den mina vänner, skojar man inte bort. Inte en enda gång tänkte jag på att ge upp, inte en enda gång.

Jag lärde mig att jag är korkad. Kvinnan med stråhatt i kajak som sakta gled fram längs kanalen i solskenet valde på många sätt en bättre sysselsättning än vad jag gjorde i lördags. Jag må vara korkad, men jag har en ultramedalj. Det har inte hon.

Jag visste redan att jag är bra på att se vackra vyer och jag påminde mina medlöpare om att titta upp och njuta lite inemellan.

Jag visste också att jag inte skulle sluta bry mig om tider trots dålig uppladdning under våren. Oförberedd på den terräng som skulle forceras förstod jag snabbt att det skulle ta betydligt längre tid än planerat. Trots försök att få mig att släppa det och bara njuta gick benen som trumpinnar de sista kilometrarna för att ingen skulle springa om mig (dålig liknelse för det hade blivit rätt långsamma trumpinnar av de trötta benen).

Jag lärde mig att en egen support är guld värd. Min fina Emelie som är gravid och inte kunde springa så långt mötte mig i varje vätskekontroll och visste precis vad hon skulle göra. I målet tog hon hand om mina saker som jag strösslade omkring mig när jag hade noll koll. Längtar efter den dag då vi springer tillsammans igen (och har lärt upp våra respektive som supporters).

Jag bekräftade att jag tycker bäst om att springa på asfalt även om jag just nu inbillar mig att jag gillar terräng (kolhydratsbrist i hjärnan, densamma som sa att jag saknade backarna efter Lidingö – det var inte sant).  Jag bekräftade också att jag kommer att springa ultra igen, dock gärna utan klättringsinslag.

En fin, spännande, nervös, utmanande, varm, glädjande, tuff, hjärtlig, värkande, trött, känslosam och fantastisk dag.

Tjejmarathon 54 km. I did it.