Då var det dags att samla ihop intrycken från den gångna helgens äventyr. Kullamannen Ultra 100 miles stod på menyn och det var redan givet på förhand att det skulle bli min största utmaning hittills i löparspåret.

Redan på torsdagen anlände jag till Mölle och Villa Välkommen där jag hade hyrt ett eget litet hus att bo i under helgen. Vädret var helt fantastiskt och så fort jag packat ur mina grejor ur bilen så gick jag en vända till Mölle hamn för att njuta av det sista av dagens solstrålar.

Efter en kort promenad blev det gofika på Mölle Krukmakeri också. Gott och mysigt som vanligt 🙂

Drar mig hemåt till det lilla huset som jag hyrt för att plocka i ordning det sista av utrustningen som skulle användas under loppet. Droppbagarna kollades igenom en sista gång, vätskevästen laddades och morgondagens kläder lades fram.

Untitled

Untitled

Lite vila blev det också medan jag väntade in resterande löpare som skulle bo i källarlägenheten och att vi skulle ta oss till Krukmakeriet för uppladdning med stenugnsbakad pizza. Vi blev ett bra gäng av ultralöpare som samlades där framåt kvällen.

Det blev en tidig kväll och alla drog sig tillbaka mätta och belåtna för att förbereda sig för starten dagen efter. 

Efter en natt med lite orolig sömn var det äntligen morgon. Frukost intogs från den rikliga korgen som min värdinna satt ihop. Mumsigt värre 🙂

Gick ner till hamnen och registrerade mig och lämnade mina drop bags, en som skulle stå och vänta på mig när jag kom tillbaka till Mölle och en som skulle stå i Ängelholm vid knappt 50km.

Untitled

Starten skulle gå vid Norrvikens trädgård utanför Båstad klockan 11 och bussarna gick från Mölle kl 9:00. Jag och Mattias hade bestämt att hålla ihop i loppet och vi hittade varandra strax innan bussarna gick. Efter att alla blivit avbockade bar det äntligen iväg.

 

 Väl framme i Båstad, en kopp kaffe och ett sista toabesök var det dags för raceinfo av Kullamannen själv, Per Sjögren.

Ett par sena ändringar av banan gicks igenom och sedan var det dags att göra de sista förberedelserna innan startskottet skulle gå.

10.9.8.7.6….3.2.1.kör!!!

Vi joggar iväg och kommer kanske 200m innan det brantar till så pass mycket att i princip alla börjar gå. Vi börjar vår väg upp över Hallandsåsen på smala fina, men väldigt blöta, stigar. Bara en försmak av vad som väntar under resten av loppet.

Uppför två kilometer, nedför två kilometer och sedan upp mot Bjärehalvöns högsta punkt, Knösen. Lerigt hade det varit men lerigast var det ändå på väg nedför Knösen mot Hovs hallar.

Väl nere vid Hovs hallar började lite lättare löpningen på strandängar. Ganska översvämmade och gungiga ibland och lagom steniga titt som tätt men i princip helt utan höjdmeter.

Jag och Mattias får sällskap till och från av Jonas Schimmele och snart närmar vi oss Torekov. När vi rundar Torekov och ser ut över havet tornar Kullaberg upp sig mot horisonten i Söder. ungefär 6 mil kvar. När jag låter blicken följa kusten som vi ska ta oss längs med så känns det långt men först ställer vi in siktet på första vätskekontrollen som kommer vid Glimminge plantering efter ca 25km. Alla har bråttom att fylla på sina flaskor och ge sig iväg igen men jag blir hejdad av Marcus Broman som lovat en kompis att ta en bild av mig. Smilade upp mig och sedan bar det iväg…

 Ungefär halvvägs till Ängelholm nu, drygt två mil kvar att ta oss över strandängarna och genom samhällena. Med ojämna mellanrum passerade vi över parkeringsplatser som på sommaren är fulla av badgästernas bilar. Nu var det lite mera folktomt förutom lite hejande publik och någon fotograf.

Skönt att ha Mattias som sällskap. Han känner till de här trakterna utan och innan. Själv var jag lite mera osäker på var jag var ibland och vilket samhälle som vi passerade.

Desto närmre vi kom Ängelholm, ju mer asfalt blev det. En liten omväg fick vi också ta, på grund av vägarbete, innan vi närmade oss Råbocka camping. På campingen hade det ordnats mat och vätskekontroll runt ett par campingstugor. Här fick vi också tillgång till våra drop bags.

Bytte tröja och satte på mig min Gore One jacka och en torr buff. Bytte också från Altra Timp till Altra Olympus för att jag ville ha Vibramsulans bättre grepp när vi väl kom fram till stenstranden innan Nimis. Fyllde på ny Tailwind i flaskorna och en ny påse med gel och bars i västen innan det var dags att se vad som bjöds på i matväg.

Grönsakssoppa och Hönökaka med ost smakade riktigt gott. Lite Coca Cola, chips och godis slank också ner innan Jag och Mattias gav oss ut i Kronoskogen igen på vår väg mot Utvälinge där vi skulle ansluta till Skåneleden igen.

Småbackig single track med rötter och en hel del leriga och blöta partier bjöd banan på. Kändes som om det tog en evighet att ta oss igenom skogen på den snirkliga väg som snitslarna visade oss.

När vi väl kom ut ur skogen började jag känna en ömhet i knäet som sakta blev värre och värre. Det blev mer och mer gång och Mattias var fantastiskt snäll som lät mig hållas.

UntitledFrån och till var det ganska svårnavigerat och så fort vi inte var på en väg så var det vått, lerigt eller eller både vått och lerigt. Otroligt egentligen att vi inte tappade humöret. Enda gången som vi morrade lite surt var när vi kom fram till en karta och såg att det var drygt 7 km kvar till nästa vätskekontroll. Strax innan hade vi sprungit förbi en tjej som glatt förkunnat att vi snart var framme. Det var vi inte!

Lite belöning fick vi när vi väl kom fram till vätskekontrollen i Svanshall. Det skulle vara en obemannad kontroll med bara vatten och sportdryck men när vi kom dit var det uppdukat med kaffe och den godaste chokladkaka jag någonsin smakat. Det var Svanshalls byaförening som bemannat kontrollen och servade oss löpare på ett fantastiskt och överraskande sätt. Vilka hjältar och hjältinnor!

Ungefär 5-6 kilometer kvar till Arild nu. Efter Arild börjar Kullaberg. Såg faktiskt fram emot att få lite mer variation och slippa asfaltsvägarna som hade blivit fler och fler mot slutet. Vi knatar på och när vi närmar oss Arild dyker det upp en pannlampa på strandängarna. Det är Jörgen Forsbacka som springer oss till mötes. Han är full av energi och jag märker för första gången att jag nog inte är helt pigg längre men det är kanske inte så konstigt efter ca 80 km. Jörgen följer oss tills vi kommer till Arilds sista hus. Vinkar hejdå och önskar oss lycka till innan jag och Mattias ger oss i kast med den första backen upp mot Himmelstorp.

När vi kommer till Himmelstorp passerar vi förbi den obemannade vätskekontrollen. Nu känner jag mig grymt stel i knäet men jag har ingen annan tanke än att ta mig till Mölle i varje fall. In i skogen och klättrar några höjdmeter till innan det är dags att ge oss nerför mot Fiskarns och stenstranden. Jag får ta det riktigt försiktigt nedför. Dels för att det bitvis är grymt lerigt och rätt brant men också för att mitt vänsterknä smärtar rejält på insidan. Bättre när vi kommer ner på stenstranden men inte bra.Untitled

Vi kommer en bit på de första stenarna. Håller upp en bit från stranden för att slippa vattnet mellan stenarna. Rätt som det är ser vi en person som sitter uppflugen på en stenformation. Vi tror först att det är en sjukvårdare men det visar sig vara Oscar Henriksson som glatt hälsar oss välkomna och ger mig lite tips om bästa vägval. Tacksamt följer jag det.

Vet inte riktigt hur det går till men hittar en ganska bra väg hoppandes över stenarna. På väg att tappa balansen ett par gånger men lyckas få tillbaka den igen. Till sist halkar jag dock till och glider ner från en sten. Med hjärtat i halsgropen tar det stopp på ett lyckligt sätt utan att jag skadar mig. Upp igen och snart är jag framme vid Arx och sedan ser jag Mattias och Oscar som väntar på mig nedanför Nimis.

Pustar ut lite snabbt innan vi ger oss upp till vänster om Nimis. Med 85 kilometer i benen är backen upp rejält jobbig och vi stannar till och hämtar andan en gång på vägen.

Väl uppe på stigen pustar vi ut igen innan vi fortsätter. Här möter vi Roxen och en tjej som har bestämt sig för att bryta. Vi pekar ut vägen mot Himmelstorp innan vi fortsätter.

Snart vänder stigen ned mot havet igen och vi förbereder oss på branten upp mot Håkull. Effektfullt lyser snitslarna upp vägen uppför berget. Efter ett tag frågar jag Mattias:

– Snart är vi uppe, eller hur?

– Inte riktigt än, svarar Mattias.

Jag lyfter blicken och ser kanske 10 snitslar till och säger kort:

– Jag ser…

Bara att bita ihop sista biten. Trots allt fungerar mina ben mycket bättre uppför än nedför.

När vi närmar oss toppen hör vi glädjetjut för varje löpare som tar sig upp.

En liten supporterskara har samlats vid monumentet och dukat upp chips, godis och bananer som de bjöd oss på.

Snart ger vi oss nedför igen och jag känner att jag inte har någon chans att hänga med Mattias längre.

Väl nere säger jag: – Nu måste du sticka själv, Mattias. Jag kan inte hänga med längre.

Ok, säger Mattias.

Vi kramar om varandra och säger att vi ses kanske i Mölle men jag tror egentligen inte på det. Hoppas att Mattias har hunnit iväg innan jag dyker upp där.

Ser Mattias springa iväg. Han ser grymt stark ut. Säker på att han kommer att klara sitt mål, att få en av de åtråvärda ringarna på sitt finger.

Jag tar nya tag och tar mig framåt så snabbt jag kan vilket inte är särskildt snabbt. Känner att jag tappar lite koll på tid och rum. Försöker bara hålla mig på rätt köl då det allt som oftast är vått och lerigt så att det mer kan liknas vid skridskoåkning än löpning eller gång.

När jag kommer fram till ett blött parti där jag vet att det är 4 km kvar fram till fyren får jag lite hejarop från två åskådare som uppenbarar sig i natten. Ungefär samtidigt hör jag musik och ser skenet av en pannlampa som närmar sig. Det är den första löparen på ett par timmar som kommer ikapp mig. Tänker att han snart ska passera men efter ett tag så ser jag inte hans pannlampa längre.

Snart är jag framme vid stigen som går längs med vägen mot fyren. Börja känna att det nog blåser rejält från sydväst.

Framme vid fyren och den obemannade vätskestationen. Dricker lite vatten medan jag fäller upp kapuschongen på jackan, tar på mig handskarna och drar upp blixtlåset i jackan.

En häftig känsla att befinna sig helt själv vid fyren mitt i natten. Vinden blåser hårt och fyrljuset sveper över omgivningen när jag ger mig nedför fyrbranten.

Det går inte fort nedför men viktigast att jag inte faller och skadar mig.

Ut på grusvägen och snart väntar kohagarna. Kämpar på i vinden och rätt som det är springer en stark löpare om mig. Tror det är vinnaren. Glider vacker och lätt över terrängen. Hejar och applåderar honom när han försvinner ner mot Mölle.

Snart är jag framme vid den lite steniga nedfarten mot Ransvik. Knäet gör ont nedför. Skönt att det finns fasta ledstänger och rep att hålla sig i.

Snart framme vid stenstranden bortom vilken Strandvägen tar vid.

Kanske bara en kilometer kvar.

Jag har bestämt mig.

Jag kommer att bryta i Mölle.

Jag vågar inte chansa.

Vet inte vad som är fel med knäet.

Vill inte riskera en lång rehab.

Vill kunna springa snart igen.

Framme vid asfalten. Trodde att jag skulle möta någon löpare på väg ut på nästa varv på berget. Ser ingen. Var är alla?

Kommer fram till tältet i Mölle hamn och ser direkt Mattias. Blir lite förvånad att han är kvar.

Han säger att han bara har kommit fram en kvart tidigare. Han hade haft det slirigt i halkan precis som jag och vägen till Mölle hade tagit lång tid för honom också.

Går bort till sekretariatet och meddelar att jag bryter. Lämnar tillbaka GPS-trackern och årets Kullamannen är över för min del.

Det känns som en lättnad

Kan inte vara besviken.

Nästan 100km är aldrig dåligt.

16 timmar till fots är lång tid.

Kroppen ville inte hela vägen i år och knoppen var inte beredd att satsa hälsan som insats.

Jag äter och pratar med andra löpare. Fler och fler kommer in och meddelar att de bryter. Tydligen fler som har brutit nu än vad det är kvar på banan.

Jesper Flink och Stina Blomberg är starka och ger sig iväg ut på berget. Båda kommer att klara att komma i mål. Fantastiska löpare!

————————————

Vi var 185 anmälda.

145 kom till start.

36 killar och 4 tjejer kom i mål!

Jag var inte en av dem.

Nästa år står jag på startlinjen igen.

Ett års träning till ska göra mig starkare.

Jag vill ha revansch!

Epilog

Mattias gav sig ut på ett första varv på berget men kom tyvärr snart tillbaka igen och bröt även han med en värkande, kall kropp och med insikten att han inte skulle klara tre varv till.

Några dagar efter loppet har mitt knä så sakta börjat kännas normalt igen. Svullnaden är borta och rörligheten är nästan återställd. Lite ömt om man belastar det i ytterlägen men med några dagars vila till så räknar jag med att det kommer att kännas bra igen.

Både jag och Mattias är anmälda till 2018 så då blir det revansch.

All respekt till alla som hade modet att ställa sig på startlinjen till den här utmaningen men framför allt en enorm respekt till de som hade kraften att gå i mål.

//Roger Löfström