Att inte vara med

Det ingick inte i min plan att springa Malmö halvmarathon men tidigare i veckan blev jag ändå sugen. Jag försökte anmäla mig sista anmälningsdagen men kortbetalningen funkade inte så jag tänkte att då kan jag efteranmäla mig på lördag istället. Sen kom jag att tänka på planen – träningsplanen. Min träning har liksom inte riktigt varit vad den borde det här året och Berlin marathon närmar sig med stormsteg. Planen var därför att intensifiera träningen den här veckan, bland annat med ett rejält långpass som skulle vara längre än ett halvmarathon.  Bestämde mig därför för att inte springa i Malmö utan hålla mig till planen.

I lördags morse funderade jag på vad de som skulle springa åt till frukost. Sen funderade jag på vad de åt till lunch och jag höll koll på vädret. Intensiva tvillingar och en kusin distraherade mina tankar från loppet men när vi en halvtimme före start befann oss på stranden i Lomma och såg Malmö där borta på andra sidan bukten kom tankarna åter. Hela jag stod i starten och laddade, trots att jag ogillar just den där stunden innan start. Någonstans, troligen när något barn krävde min uppmärksamhet, insåg jag att jag inte var i starten och humöret sjönk.

En timme senare sprang jag loppet, mentalt från soffan i trädgården. Jag led när solen kom fram för jag visste hur varmt det blev för löparna. Jag var med på upploppet tillsammans med alla som jag visste sprang och först när alla var i mål kunde jag andas ut. Jag ville så gärna vara där och jag kände mig så utanför.

Idag steg jag in i den mentala gemenskapen igen genom att springa 30 km långpass. Plötsligt var jag med igen och jag var en del av löpargemenskapen. Hejade ovanligt glatt på alla andra löpare jag mötte och även om de blev överraskade av hejandet såg de lite glada ut. Nu är jag på gång igen och laddningen inför ”mitt” lopp Berlin marathon pågår för fullt. Att jag inte sprang Malmö halvmarathon var ett klokt beslut även om det inte var så kul igår. Idag är det kul igen och nu kör vi!