På Unter den Linden var det kyligt i skuggan av de stora träden. Stämningen var förvånansvärt uppsluppen även om ett och annat stelt ansikte med skräckstirrande ögon fanns i vimlet. Väntan på start var lång men jag ville inte lämna min position i startgruppen så jag stod snällt kvar och hoppade över de tretusen toabesök jag annars hade kunnat ägna mig åt.

Löpningen satte igång och genast spred sig lite värme i den stelfrusna kroppen. Jag låg direkt i tänkt tempo 5:45-55 och följde bara den stora massan med löpare framåt. Efter ett par kilometer drogs tempot upp lite och jag fick flera gånger tvinga mig själv att sakta ner för att spara på krafterna och följa planen. Kroppen kändes bra – inget jättetryck i den men inte tungt heller. Den bara konstaterade att ”nu springer vi”.

Fösta milen var smärtfri och lugn på alla sätt och vis. Andra milen avlöpte också väl men sen blev det tyngre. Precis som på tjejmarathon var det sträcken mellan två och tre mil som är motigast. Jag vet inte riktigt varför det är så. Innan loppet hade jag bestämt mig för att inte låta några negativa tankar ta överhand – inget ”du orkar inte” eller ”du kan inte”. De små tankarna försökte komma fram men jag var förvånansvärt stark och berättade bara för dem att de inte var välkomna och nu är det så här att jag springer Berlin marathon så det spelar ingen roll vad ni negativa tankar säger. En fot framför den andra, varje steg för mig en bit närmare mål. Whoop, whoop. 

Mitt i Berlin började jag längta till nästa lopp – Österlen marathon. Jag längtade efter den kalla skånska luften, pannlampornas sken, löpningen längs havet vid Skillinge och Brantevik. Vad är väl storstadslöpning i höstsolen mot löpning mellan skånska åkrar i mörker?

När jag låg på 25 km började jag den obligatoriska kalkyleringen om hur långt det var kvar, vad jag skulle få för sluttid osv. Hjärnan är vid det här laget fascinerande slö och det är lika komiskt varje gång jag börjar räkna när jag springer. Under en lång tid räknade jag på vad jag skulle ha för tid på 44 km innan jag kom på att en marathon faktiskt bara är 42. Sen fortsatte det: ”om jag sprungit 25 har jag ju bara 17 km kvar och det är ju ingenting. Men ett marathon ska ju vara långt och jag tycker inte det är långt och det är ju fel. Eller har jag sprungit 35? Hur långt är det då kvar?” Hjärnan var fullt sysselsatt med dessa matematiska kullerbyttor och ännu svårare blev det när jag passerade en kilometerskylt för då fick jag ju börja om från början igen.

Vid 27 km delades det äntligen ut gel. Jag tog första bästa som sträcktes mot mig och först efter jag passerat kontrollen såg jag att jag lyckats få gel med körsbärssmak. Vem f-n tillverkar gel i körsbärssmak? Med avund såg jag hur de andra löparna tryckte i sig gel med citronsmak och annat mindre äckligt. Körsbär. Det var precis så äckligt som det låter. Helt kopiöst äckligt. Djupt andetag och sedan en slurk. Den syntetiska körsbärssmaken blev på något sätt min vän resten av resan och på målfotona syns den urkramade plastförpackningen som fastnat i mitt krampaktiga grepp.

Fjärde milen påbörjad. Det är då ett marathon och kampen börjar sägs det. För mig är det tvärtom – nu är det ju upploppet. En mil kvar – inga problem, kan springa en mil any given day. Sju kilometer kvar – inga problem. För mig blir det lättare och lättare även om kroppen är tyngre och tröttare. Sen går det ju inte att få den att röra speciellt snabbt men lite ökning fixade den. Många medlöpare hade nu slutat springa och promenerade sakta framåt och jag fick kryssa mig förbi dem – kände mig nöjd med att ha krafter kvar.

Så kom den, svängen upp mot Brandenburger Tor. Och där stod min man och ropade på mig. Jag ömsom skrattade ömsom grät den korta biten som var kvar. Givetvis avslutade jag i Lotta-stil med en rejäl spurt in i mål. Medalj runt halsen och insvept i den gula plasten. En marathon senare. Då…då började kampen på riktigt. Det var en lång promenad genom start/målområdet och bort till Family reunion området där min man stod och väntade med min återhämtnings-picnic. Över den stora gräsmattan, en fot framför den andra. Du har sprungit 42 km, du kan gå några hundra meter till. En fot framför den andra. Den förbannade flaggstången är jädrigt långt borta men du måste ta dig dit.

Jag klarade inte mitt mål, sub4. Träningen har varit lidande i år med skada i foten och mycket förkylningar. Det är helt ok. Jag sprang i ett jämnt tempo hela loppet, mådde bra hela tiden och kom snabbt igen efter loppet. Kroppen var inte helt utsliten men fick jobba hårt. Och framförallt var hjärnan med mig och lyckades hålla undan negativa tankar – det är nog det bästa.

Det var inte mitt bästa lopp. Inte det roligaste. Inte det tuffaste. Men det kändes bra och jag är stolt över att ha gjort det. Jag har ju trots allt bra sprungit så långt två gånger tidigare i mitt liv. Nu är jag i full gång med att lägga upp träningen inför sub4 i Barcelona i mars.

Men först ska jag njuta mig igenom vackra Österlen marathon i år igen. Njuta av den skånska luften, vidderna (som man inte ser för det är för mörkt, men de finns där!), marschallprydda gator och månens spegling i havet. Österlen marathon är för mig tack och hej till det här årets löpning – en belöning för allt som gjorts och inte gjorts. Meditation och löpning tillsammans i ett vackert inslaget paket.