För precis ett år sedan sprang jag mitt första längre ultra – Bislett 24h. Då var mitt huvudmål att klara av att springa 100 km på under elva timmar. I år var det dags igen och nu var målet att sätta en bra distans på 12h (kanske kommer jag någon gång att ha som mål att faktiskt sätta en bra distans på den tid som loppet pågår..).

Bislett innan start

Småprat innan start med Richard och Patrik

Inför loppet var jag på dåligt humör. Hade svårt att plocka fram motivation, glädje och energi. Ville packa in mig själv i bilen igen och köra därifrån men insåg att det var ett rätt barnsligt beteende. Dessutom hade min bästa Mirja precis satt sig på planet på väg till Oslo för att supporta mig under loppet. Äh – jag startar och så får vi se vad som händer. Jag och Mirja kan ju gå ut på stan och shoppa om jag inte vill springa vidare.

Startskottet gick och benen pinnade på som de skulle. Det var svårt att hitta rätt tempo och Mirja meddelade att det gick för fort och jag fick efter ett tag order om ett par riktigt långsamma varv för att sedan fortsätta i ett mer lagom tempo. Humöret höll sig stabilt på en tråkigt låg nivå och vi fick sätta in socker tidigare än tänkt för att få upp det lite. Mirja var inte alls inställd på något annat än att jag skulle springa – shopping verkade inte vara ett alternativ så jag sprang vidare. Efter fyra-fem mil ungefär kände jag mig lite stark, kunde inte låta bli att le och det dåliga humöret började ge med sig.

När jag närmade mig 100 km ökade jag farten – ville få en bra tid under tio timmar. Det är härligt att sträcka ut benen och låta kroppen jobba. Någon eller några andra löpare tog rygg på mig och vi låg i yttervarv runt på banan i högt tempo. 100 km passerades. Personbästa. Tack för den.

Nu var det bara drygt två timmar kvar till 12h. Jag började bli trött och det var en kamp att ta mig framåt – var dock nöjd med att jag överhuvudtaget sprang. Mirja tyckte att jag skulle ta rygg på den tatuerade killen i vitt linne i en timme – ”då får du till ett riktigt bra resultat”. Den tatuerade killen i vitt linne var vinnaren som satte nytt norskt rekord på 24h – ta rygg på honom i en timme? Eller hur? Förklarade för Mirja vilken idiotisk idé det var men tänkte att något varv kan jag hänga på hans rygg. Sagt och gjort, jag kastade mig ut på banan när han kom sättandes i hög fart och lade mig strax bakom hans vänstra axel. Tempot var högt och härligt. Efter ett halvt varv blev det trångt och jag hamnade framför honom och sen försvann han. Inte vet jag vart han tog vägen men jag fick springa på själv istället. Eller som Mirja sa – du brukar ju springa ifrån dina pacers så det där var ju väntat.

Bilsett 12h

Firade 12h med isklamp på fötterna

Jag var tyvärr inte stark som det kanske låter och sänkte snart farten igen. Minuterna gick långsamt och varven var lite extra långa. Men 12h kom och jag hade passerat 12 mil och hamnade därmed på topp-tio i Sverige. Fint. Det blev inte riktigt så långt som det var tänkt, men långt ändå. Och personbästa.

Nu var mitt huvudjobb gjort. Jag passade på att vila lite och äta innan jag fortsatte att springa. Och gå. Nästa delmål var 100 miles och jag ville gärna nå dit innan nästa vändning vid 18h. Eller, jag kan ju nå det efter vändningen eftersom jag ändå måste ta ett varv extra efter vändning och då kan jag ju lika gärna vänta. Eller, jag kan ju ta det lugnt och gå lite extra för jag kommer ju ändå slå personbästa på distansen. Eller, jag kan ju strunta i personbästa? Kroppen rörde sig framåt och huvudet rörde sig bakåt. Vändningen kom och jag räknade ut hur många varv jag hade kvar. Tyvärr glömde jag att ultrahjärnan hade slagit till nödläge och då är matematik inte en prioriterad sysselsättning. Det var mer än dubbelt så många varv kvar och dessutom kunde jag inte riktigt komma ihåg hur långt 100 miles egentligen är i kilometer. Svor. Sprang. Kom fram. Personbästa nummer tre. Check.

Fem och en halv timme kvar? Det är så väldigt många timmar på ett 24h lopp och ibland tycks de aldrig ta slut. Supporten var utmattad och somnade i den fina supportstolen som jag införskaffat till henne. Jag promenerade framåt och var nu på riktigt gott humör. Sjöng med i låtarna som spelades. Hejade på folk. Men började må lite si så där. Lite vila och gröt sen var jag på benen igen till den sista magiska timmen.

Promenerade framåt längs banan när Laila Öjefelt, som gjorde ett makalöst 48h-lopp, dök upp bredvid mig.

”- Lotta – är du säker på att du inte kan springa?

– Eh, nej…

– Spring då.”

Bislett slutet

Glad löpning sista timmen

Sen försvann hon. Skit också – måste lära mig att ljuga. Knäppte upp jackan och när jag passerade supporten bad jag om min mitella och tog några stapplande löpsteg. Jublet från support och åskådare när jag började springa gav kraft att fortsätta. Runt runt. Musiken var hög – speakern i högform. Jag studsade fram längs banan…ok, kanske inte studsade men sprang i alla fall. Slutsignalen kom och jag visste att jag passerat 18 mil. Personbästa nummer fyra.

Det var ett speciellt lopp för det var så mycket som inte stämde – framförallt var min mentala energi frånvarande. Men det gick att springa helt ok ändå. Och förutom fyra personbästa slog jag troligen något slags världsrekord i mitellalöpning.

Nu är det vila och återhämtning som gäller en tid framöver. Sen är det väl dags att tänka ut något nytt jobbigt mål som ska uppnås.

Vinnare fortsätter tills vi får till det.

 

Stort tack till arrangör, medlöpare, support, coach och alla som hejade på olika sätt.