S:t Hans Extreme 6h och Köpenhamns marathon samma vecka

Thom: Ska vi inte springa S:t Hans Extreme 6h? Jag: Ja! Klart vi ska! – – – Agneta: Ska vi inte springa Köpenhamns marathon Jag: Njae – jag har S:t Hans Extreme den veckan. Agneta: Och? Jag: Ja! Klart vi ska springa marathon. ___________________________________________ Möjligen ska jag bli bättre på att säga nej till förslag om att springa lopp. Särskilt när de inträffar med tre dagars mellanrum. Men så här blev det och planen blev att göra det till en del av ultraträningen. Torsdag och lopp nummer 1: S:t Hans Extreme 6h   Loppet har funnits i flera år i varianterna 5 och 10 km. I år tillkom en ultradistans på 6h. Banan slingrar sig upp och ner på S:t Hans backar i Lund med ca 140 höjdmeter per varv. Varje varv är 2,5 km men för ultradistansen tillkom en ”platt” sträcka för att förlänga varje varv till totalt 4,3 km. Jag hade satt upp flera mål för det här loppet. Det första var att överleva – som banlöpare...

När det är så värt

Det här året har min nervsjukdom i armen/axeln varit bråkig och jag har haft mycket problem med nervsmärta. Den senaste veckan har varit extra besvärlig och det hänger ihop med en skada i en sena vid höftböjaren som jag ådrog mig på min senaste tävling. Det är betydligt svårare att hantera smärtan från armen när en annan smärta också vill ha uppmärksamhet. Smärta tar energi. När jag är i smärtperioder sover jag i snitt två timmar mer per dygn. Den vakna tiden präglas av trötthet. Jag har hoppat över träningspass under de här perioderna av den enkla anledningen att jag prioriterat sömn. Men de allra flesta gånger har jag ändå gett mig ut – ofta med hjälp av att maken mer eller mindre tvingat ut mig. (Han vet vad kombinationen mycket smärta och ingen löpning gör med mitt humör) Idag har varit en tuff dag. Smärtan i armen har varit minst sagt påtaglig. Prövade alla knep för att få upp humöret – kaffe, socker…men inget funkade. Har varit uppgiven och...

I huvudet på en löpare

Välkomna in i min hjärna. Här är utdrag från vad som pågick i min hjärna under dagens halvmarathon i Ängelholm. Blandningen mellan ”du” och ”jag” är medveten – det är så det låter. __________________ Det är ju bra att anmäla sig som elit. Ingen trängsel. Får starta en minut tidigare än resten. Bara liiiite pinsamt. Ah – där kom kenyanerna. Åh – där sprang kenyanerna. Det går jättefort. Verkligen jättefort. Jag springer också för fort. Kan de inte släppa iväg resten av startfältet nu? Det går för fort. Uppförsbacke? Skulle det inte vara platt? Hej brandkåren. Ja – jag springer med mitella. Grusväg i skogen? WTF? Vi springer för fort. Oops. Där kom de som startade i motionsklass redan ikapp. Det går bra att springa om utan att kommentera min mitella. Tack på förhand. Oops. De springer halvmarathon. De vill inte att du pratar med dem. Låt dem vara. Bra jobbat! (sa jag det högt nu igen?) Var är asfalten? Seriöst? Skulle det inte vara platt? Och asfalt. Ok....

DNF

Did Not Finish. Och inte bara det – jag startade knappt. Efter 1 h 40 min stannade jag på mitt 12h-lopp. Det är rätt många timmar för tidigt. Anledningen? En höft som börjat göra ont i början av veckan gav, trots naprapatens arbete, sig till känna tidigt under loppet och blev bara värre. Vad är det här loppet värt var min fråga till mig själv och coachen. Svaret – inte särskilt mycket jämfört med en skada och lång rehab. Jag stannade. DNF är klurigt. Man har laddat inför loppet och har satt upp mål för sin egen prestation. Och vips så är allt borta. Inte för att man inte klarat det utan för att man har stannat. Frivilligt. Är det rätt beslut? Har jag verkligen ont? Går det inte över? Kan jag inte springa ändå – det blir kanske inte värre? Måste jag verkligen bryta? Frågorna och diskussionen i huvudet innan benen stannar är omfattande och stressade. De äter energi och humör. De får mig att tappa mig själv....

Idag för sex år sedan sprang jag mitt livs första lopp

Broloppet (halvmarathon) var mitt livs första lopp och har för alltid en särskild plats i mitt hjärta. Nervositeten innan loppet, den första. Den, som jag vet nu, dåliga uppladdningen. Värmen i tunneln från Danmark och den friska medvinden uppe på bron. Rasslet av plastmuggar på högbron. Tutande bilar på andra körbanan. Värmen när vi kom av bron och in på fastlandet. Slitet och den sista kilometern som aldrig tog slut. Hur jag fick knuffa mig in över mållinjen och tidtagningsmattan för det var fullt med folk där. Medaljen. Bananen. Synstörningarna jag fick efter loppet p.g.a. ansträngningen. Värken i benen. Lyckan. Det var något som hände. Jag visste det inte då, men något under det loppet fick mig att fastna för löpningen. En ny värld skulle öppna sig för mig. Det är just idag sex år sedan jag sprang Broloppet. Sedan dess har jag sprungit ett millopp, tre lopp 5 resp. 6 km, en Lidingö 15 km, fyra halvmaror, sju marathon, två 20-mileslopp, tre 6h-lopp, ett 100-mileslopp, ett 12h-lopp och...

Crawley A.I.M. Charity 12 Hour Track Race – Lotta’s race report (in English)

(Klicka här för race report på svenska) Just over two years ago I met my coach Johnny in a hotel lobby in Stockholm. He was going to help me train for an ultra, with the goal of managing to run 100 km. If someone at that point had entered the lobby and said that I would set the Swedish record for 12h, we would probably both have stood up and walked away. Laughing. But then a thought was planted in my head at an ultra running camp in Spain, less than a year ago. In passing, Johnny told me that I would be able to beat the Swedish record for 12h. Then he just walked away. For about three minutes I thought he was being ridiculous, then I grabbed my phone to find out what the record was. A new goal for my running was set. A nerve disorder in one of my shoulders, which I got in April 2015, slowed down the plans for record attempts somewhat, but...