Crawley A.I.M. Charity 12 Hour Track Race – Lottas race report (på svenska)

(Click here for the race report in English) För drygt två år sedan träffade jag min coach Johnny i en hotellobby i Stockholm för att han skulle hjälpa mig att träna ultra med siktet inställt på att klara 100 km. Hade någon då kommit in och sagt att jag skulle sätta svenskt rekord på 12h hade vi nog båda rest oss och gått därifrån. Skrattandes. Men så planterades en tanke i mitt huvud på ett löparläger i Spanien för ett knappt år sedan. I en bisats sa Johnny att jag ju skulle kunna sätta svenskt rekord i 12h, sen gick han. I en si så där tre minuter skrattade jag åt honom, sedan tog jag fram telefonen för att ta reda på vad rekordet låg på. Ett nytt mål var satt. Min nervsjukdom i axeln, som jag fick i april 2015, bromsade upp planerna på rekordförsök men de försvann aldrig. Träningen påverkades av smärtan och av annat i livet. Under våren har jag varit osäker på om tiden var den...

Året som gått, och fortfarande går

Löparmässigt har jag haft ett enastående år. Mycket har fallit på plats – träningen har fungerat och jag har kunnat leverera på loppen. Jag har ökat träningen markant, sprungit mer än hundra mil mer i år jämfört med förra året. Och det har funkat. Kroppen har accepterat det och inte ställt till det med löparrelaterade skador. Den har svarat på träningen och jag kan idag springa betydligt snabbare på lågpuls än vad jag kunde för ett år sedan. På loppen har jag satt rekord i att ta personliga rekord. Har satt rekord på 6h vid två tillfällen. Marathonrekordet vid två tillfällen. 100 miles vid två tillfällen. Dessutom rekord på halvmara, 100km, 12h och 24h. Alla lopp har inte varit bra. Alla lopp har inte blivit som jag tänkt. Men när jag stannar upp och tänker efter lite så kan jag ju inte annat än vara nöjd. Sen att jag har mycket kvar att göra med min löpning är nästa års historia. Löpningen har gett mig så mycket mer än...

Bislett 24h – Lottas race report

För precis ett år sedan sprang jag mitt första längre ultra – Bislett 24h. Då var mitt huvudmål att klara av att springa 100 km på under elva timmar. I år var det dags igen och nu var målet att sätta en bra distans på 12h (kanske kommer jag någon gång att ha som mål att faktiskt sätta en bra distans på den tid som loppet pågår..). Inför loppet var jag på dåligt humör. Hade svårt att plocka fram motivation, glädje och energi. Ville packa in mig själv i bilen igen och köra därifrån men insåg att det var ett rätt barnsligt beteende. Dessutom hade min bästa Mirja precis satt sig på planet på väg till Oslo för att supporta mig under loppet. Äh – jag startar och så får vi se vad som händer. Jag och Mirja kan ju gå ut på stan och shoppa om jag inte vill springa vidare. Startskottet gick och benen pinnade på som de skulle. Det var svårt att hitta rätt tempo och...

Skövde ultrafestival 6h

”Håll koll på tempot – det går lite för snabbt” ”Pröva äta det här” ”Du ligger i topp fem av alla!” ”Nu äter du den här” ”Nu springer du om killen med den vita tröjan” ”Du ligger efter i energi. Ät den här” ”Plocka två killar till så är du i topp tre! Två stycken!” ”Släpp inte det här nu!” Jag prövade något nytt. Att släppa kontrollen och låta support och coach styra. Och göra som de sa. Lite typiskt att det funkade så bra… Ibland kändes det som om det enda jag var på banan för var att äta, all fokus var på energipåfyllnad. Är jag inte här för att springa? Men jag åt. Jag gillar förvisso att springa på tomgång och kan springa rätt långt utan att fylla på med energi men under det här loppet skulle jag testa en ny taktik. Mirja fick göra om min plan för den funkade inte ens en timme förrän jag började skaka på huvudet åt mina bars. Men sen petade...

Varför jag springer?

Gravid med tvillingar. Ligger i soffan. Kan inte resa mig. Smärtan håller mig fast. Paniken kryper på mig. Jag KAN inte resa mig. Koppling mellan hjärna och ben är kidnappad av smärtan. Paniken ökar i styrka. Vad ska jag ta mig till? Backe. Jag ökar omedvetet farten och trycker ifrån. Hållning. En varm brännande smärta sprider sig i låren – ”var inte rädd för att det bränner, det är inte farligt” som min yogalärare sagt. Pulsen skenar, andningen är snabb. Hållning. Orken är slut men jag fortsätter och tvingar mig själv att le. Jag ser ett lopp framför mig och trycker ifrån lite extra. ”Du har det – du kan – kom igen!” ”Du blir inlagd idag”. Chocken och lättnaden tar ut varandra. Nu blir jag tagen på allvar och blir omhändertagen. Institutionaliseringen kommer snabbt och det blir något att hänga upp dagen på. Efter en vecka är jag hemma på permission några timmar och jag vill bara tillbaka. Det är en helt annan sak att inte kunna gå...

Täby Extreme Challenge 100 miles

Jag hade höga förväntningar på mig själv. Målen var bestämda: sub 20h och en plats på pallen. Planen för loppet var klar. Loppet delade jag in i fyra block. Jag skulle börja med de av coach Johnny kallade grisvarven. Det är de första fem varven som bara ska göras och då jag ska ladda inför resten av loppet. Det är då jag inte ska tänka för mycket för jag har det normalt jobbigt då. Därefter kommer det andra blocket med fem kämpavarv. Nu finns stor risk för svackor och det är nu ultran börjar på riktigt. I slutet av detta block kommer mörkret och pacers in i bilden. Det tredje blocket består av tre varv som är sockervarven. Nu går jag över till sockerbränsle och målet kommer vara inom synhåll för första gången. Det sista blocket är helt enkelt det sista varvet – ärevarvet, även kallat glädjevarvet.                       I väntan på start. Var väldigt nervös även om det inte...