(Click here for the race report in English)

För drygt två år sedan träffade jag min coach Johnny i en hotellobby i Stockholm för att han skulle hjälpa mig att träna ultra med siktet inställt på att klara 100 km. Hade någon då kommit in och sagt att jag skulle sätta svenskt rekord på 12h hade vi nog båda rest oss och gått därifrån. Skrattandes.

Men så planterades en tanke i mitt huvud på ett löparläger i Spanien för ett knappt år sedan. I en bisats sa Johnny att jag ju skulle kunna sätta svenskt rekord i 12h, sen gick han. I en si så där tre minuter skrattade jag åt honom, sedan tog jag fram telefonen för att ta reda på vad rekordet låg på. Ett nytt mål var satt.

Min nervsjukdom i axeln, som jag fick i april 2015, bromsade upp planerna på rekordförsök men de försvann aldrig. Träningen påverkades av smärtan och av annat i livet. Under våren har jag varit osäker på om tiden var den rätta och om jag skulle starta i Crawley. Först två veckor innan loppet bestämde vi oss för att köra.

Det fanns otroligt mycket tveksamhet inför detta. Förutom tveksamheter kring form, fysisk och mental, hade jag satt upp ett mål som inte skulle bli enkelt att nå. Jag visste att jag hade kapaciteten att klara det men det krävs att allt faller på plats när det verkligen gäller. Det finns så mycket som kan gå fel i ett ultra. Så många små beslut som kan förändra hela utgången. Och det visade sig att jag var beroende av de små besluten under loppet. Så många små beslut som hade kunnat bli fel.

Crawley den 2 april 2016

Vid sidan om banan stod Johnny redo att coacha mig till svenskt rekord. På banan stod jag, helt redo att sätta svenskt rekord. Medveten och samtidigt omedveten om hur jobbigt det skulle bli.

Kl. 07:00-10:00

Benen, kroppen, huvudet – hela jag var lycklig. Det var härligt att springa! Benen pinnade på alldeles för snabbt men det var skönt att få sträcka ut och släppa all nervositet. Solen steg upp bakom träden och färgade himlen rosa. Luften var hög och klar. Stämningen bland löparna var ultrafin. Det enda som fick mig att dra ner på tempot var hotet från Johnny att han skulle tvinga mig att gå ett varv om jag inte lugnade ner mig. Jag tycker jätteilla om att gå så jag gjorde som jag blev tillsagd, typ.

Rätt tidigt förstod jag att jag inte åt tillräckligt men ignorerade det vilket är ett extremt dumt beslut och det hade kunnat kosta mig rekordet. Ostkakan, som fungerat perfekt som energi vid tidigare lopp funkade inte alls. Jag var hungrig men visste inte vad jag ville ha. När tre timmar närmade sig kom effekten av detta och jag hamnade i en rejäl energisvacka. Alldeles för tidigt. Helt beroende på slarv.

Kl. 10:00-13:00

Sextimmarslöparna började springa och min plan var att ta av deras kraft. Det funkade inte särskilt bra utan jag fick lägga all min fokus på att komma i balans med min egen energi. Johnny langade flaska efter flaska med Tailwind som blev den huvudsakliga energin under loppet. Det är svårt att vända en energisvacka och det tog lång tid men plötsligt kände jag att kroppen började fungera igen och jag fick en bekvämare löpning. För en stund i alla fall.

När jag passerade mitt första marathon för dagen sprang Johnny fram och gav mig ett val: ”Antingen bryter du nu, eller springer du för rekord”. Denna mening hängde med mig under loppet och upprepades i mitt huvud flera gånger. Han hade tvingat mig att välja, gett mig ett val. Nu var det rekord som gällde. Min redan starka målmedvetenhet stärktes ytterligare.

Solen stod nu högt på den klarblå himlen och jag började besväras av värmen. Det var inte riktigt planen att värmen skulle bli en faktor när man springer ett lopp i England i april. Mer dricka. Fler toapauser.

Såg fram emot vändningen. Ville att den skulle ge ett lyft samtidigt som jag var medveten om att det kunde bli precis tvärtom. Kämpade timme för timme. Det gick tungt.

Kl. 13:00-16:00

Vändning. Försökte bestämma mig för om jag gillade det nya hållet mer. Den bortre långsidan blev helt klart längre. Å andra sidan blev långsidan vid varvräkning kortare? Men motvinden i kurvan blev värre. Försökte intala mig att motvind på ett ställe betyder medvind på annat men jag kunde inte riktigt hitta den där medvinden. Tog till mitt vanliga knep – jag springer inte mot vinden, jag springer med motvinden. Funkar löjligt bra. Blåst kan jag, är man Skånelöpare så är man lite av specialist på att springa i blåst.

Timmarna segade sig dock fram. Kroppen gjorde det den skulle och höll tempot enligt plan men jag fick kämpa en del. Plötsligt ropar Johnny klämkäckt ”Nu är det energitimme” och räcker fram en välfylld flaska Tailwind. Energitimme? Tänker att det inte är lönt att bråka med honom och sveper hela flaskan för att få ”energitimmen” överstökad eftersom jag vet att han räknar kalorier. En ny flaska? En till. Och ytterligare en? Jag vet att jag behöver energin och Johnny förklarar att rekordet helt och hållet hänger på hur mycket energi jag kan få i mig.

Snart ska sextimmarslöparna stanna. Många ökar farten och jag försöker hänga på. Ska bli skönt att påbörja loppets sista del samtidigt som jag funderar lite på att det inte blir så mycket draghjälp. Har endast två herrar i 12h-loppet före mig och de verkar inte springa så snabbt nu, har inte blivit passerad av någon på länge.

I en av mina svackor hittar jag mig själv stirrandes på den vita linjen som skiljer löparbanorna åt. Jag ser hur mina fötter promenerar på den, vilar. Viljan att stanna upp är så stark att jag nu i efterhand inte kan förstå hur jag kunde motstå. Bilden i mitt huvud på hur jag började promenera är så verklig att det kändes som om det var på riktigt. Det enda som fick mig att fortsätta var mitt mål som hela tiden fanns med mig. Målet som aldrig bleknade och som var starkare än min egen vilja.

Är trött. Vill pausa. Säger att jag behöver gå på toa även om det är mest mentalt. Tar en mental toapaus. Jag är snabb på toaletten men den toapausen hade kunnat kosta mig rekordet. Små beslut.

Kl. 16:00-19:00

Vi är inte många kvar på banan och det är rätt skönt. Annars är det inte mycket som är skönt. Inte ens regnet som höll oss sällskap de sista tre timmarna var skönt trots att det var fint att slippa undan solen. Jag får slita. Tappar tempo. Tappar den tid jag legat före i schemat. Med en och en halv timme kvar börjar den riktiga kampen. Nu är jag slut. Kämpar. Sliter. Springer. Vägra sluta.

Johnny får jobba hårt. Jag får order om att göra en fartökning på bortre långsidan – den där långa långsidan alltså. Försöker. Tycker att jag ökar enormt och att jag gör mitt snabbaste varv. I mitt huvud springer jag jättesnabbt men i verkligheten var det en helt annan historia. Jag ökar, men inte tillräckligt. Johnny springer fram och tillbaka vid banan och driver mig framåt. Jag försöker och jag sliter. Regnet rinner över mitt ansikte och jag fokuserar bara på att röra mig framåt, snabbare. Det är kallt men jag beslutar att inte ta på mig jacka – ett av många små beslut som var rätt. Min blick fokuserar helt på löparbanan några meter framför mig. Jag hör varvräknarna ropa högt och heja när jag passerar men jag ser dem inte. Jag hör Johnny jaga på mig men jag ser honom inte. Passerar varvräkning – en minut kvar. ”Du måste ett halvt varv till” – skriker Johnny bakom mig. Nu får det bära eller brista. Jag hittar någon liten extra kraft inom mig och ökar, på riktigt. Jag springer av all min kraft – jag måste ta mig hela vägen. Signalen ljuder och jag stannar. Ser 200 metersmarkeringen en liten bit framför mig. Missade jag? Klarade jag det? Trillar ihop på marken totalt utmattad. Vägrar släppa taget om pinnen med mitt nummer på – den som jag ska lägga där jag stannat så att domaren kan mäta sista varvet. Sticker till slut in den under kanten på löparbanan och inser att nu är loppet slut.

Vi tror att jag missat rekordet med 50 meter. Regnet öser ner och jag fryser något fruktansvärt. Har inte ork att vara besviken. Har inte ork att känna något. Måste bli varm, det är allt som betyder något.

Jag vann damklassen i loppet och vi får mer och mer information som tyder på att jag dessutom klarat rekordet. Det måste vara så. Vi uppskattar att jag klarat det med ca 90 meter. Vi vågar inte tro på det, vi vågar knappt säga det högt. Ett dygn senare får jag det bekräftat – jag har klarat rekordet med 91 meter och slutresultatet blev 125,791 km.

____________________________________________________

Jag fick inte mycket gratis under det här loppet. Det var ett slit. Men vi klarade det. Det var ett teamwork från början till slut. Johnny fick tidvis jobba hårt för att få mig att inte tappa tempo. Det var beröm och uppmuntran. Det var regelrätta hot. Allt som behövdes för att få mig att ta mig hela vägen.

Svenskt rekord med 91 meter. Jag klarade det. Vi klarade det.

___________________

Jo, det var en sak till. Jag springer med min arm i en mitella. För ett år sedan drabbades jag av en autoimmun nervsjukdom i min axel som medför svår nervsmärta och omfattande funktionsnedsättning i skuldra och överarm. Löpningen är påverkad eftersom smärtan tar mycket energi och många pass har försvunnit längs vägen. Samtidigt har jag också gett mig ut för att springa när jag har som mest ont eftersom jag ofta är smärtfri medan jag springer. Jag är på bättringsvägen men tar inte ut någon glädje i förskott eftersom sjukdomen har en tendens att svänga fram och tillbaka. Men en sak är säker – att ge upp är inte ett alternativ.

______________

TACK / THANK YOU

Johnny. Shit vilket bra team vi är! Tack för att du får mig att våga se bortom alla gränser och satsa för att nå dit, för att du provocerar och vet hur du ska få mig på rätt spår.

Agneta. Du är bara full av galen energi och härliga idéer! Och står ut med mig när jag är nervös innan loppet eller när jag har picknick på badrumsgolvet mitt i natten. Bäst.

Scania Road Runners medlemmar. Världens bästa klubb med världens härligaste, stöttande, uppmuntrande, hejande, inspirerande medlemmar.

Pam Storey. Thank you for a really nice and well-organized race!

Sue Clements. Thank you for counting my laps! You spent 12 hours next to the track counting my and Agneta’s laps – amazing.

All runners, lap recorders, audience and especially the little girl waving the Swedish flag – thank you for your support.

 

Crawley A.I.M. Charity 12 Hour Track Race