Det är inte min tur. Än.

Andra försöket på 10 mil stoppades av ytterligare en infektion. Efter fyra mil klev jag av banan. Det var ett lätt beslut att fatta – halsen hade tjocknat och pulsen var för hög. Jag är tacksam över att jag hade förmågan att fatta det beslutet trots att jag så gärna ville fortsätta springa och då det var härlig löpning (med undantag för svårigheter att andas…).

Jag är tacksam för att min kropp är stark. Kan springa fyra mil utan att känna något idag, dagen efter. (Återigen med undantag för halsen som idag är särdeles tjock och infektionen som har lagt beslag på mina stämband)

Jag är tacksam för att jag prioriterar min hälsa framför ett lopp. Hade jag fortsatt hade jag kunnat bli sjuk på riktigt. Verkligen på riktigt.

Jag är tacksam för att jag fattade beslutet själv. Övervägde att samråda med min man eller min coach innan jag bröt men bestämde mig för att detta måste vara mitt beslut och mitt ansvar. Om beslutet blev fel skulle det enbart vara jag som var inblandad.

Jag är tacksam för att Agneta nu skänker 200 kr till cancerfonden. Fem kronor per sprungen kilometer. Det är stort och betyder mycket för mig. Det vet hon. Mamma har cancer.

Jag är tacksam för att jag har kvar löpsuget. Längtar redan efter att sätta upp nya mål och att få springa igen. Längtar efter att bli utmattad av ett backpass. Längtar efter att längta efter en kall öl under ett långpass. Längtar efter att mysjogga längs havet.

Jag är tacksam för att ha en fin familj som fångar mig när jag inte når mina mål. Och min coach Johnny som lyckas säga rätt saker när det behövs.

Och jag är tacksam över att inte vara en så fin och tacksam människa utan kan också gråta och svära över att jag inte fick springa mina mil. Och sura över att inte få den fula medaljen.

Kommer berätta när det blivit min tur. Den kommer. Lita på det.