Did Not Finish. Och inte bara det – jag startade knappt. Efter 1 h 40 min stannade jag på mitt 12h-lopp. Det är rätt många timmar för tidigt. Anledningen? En höft som börjat göra ont i början av veckan gav, trots naprapatens arbete, sig till känna tidigt under loppet och blev bara värre. Vad är det här loppet värt var min fråga till mig själv och coachen. Svaret – inte särskilt mycket jämfört med en skada och lång rehab. Jag stannade.

DNF är klurigt. Man har laddat inför loppet och har satt upp mål för sin egen prestation. Och vips så är allt borta. Inte för att man inte klarat det utan för att man har stannat. Frivilligt.

Är det rätt beslut? Har jag verkligen ont? Går det inte över? Kan jag inte springa ändå – det blir kanske inte värre? Måste jag verkligen bryta?

Frågorna och diskussionen i huvudet innan benen stannar är omfattande och stressade. De äter energi och humör. De får mig att tappa mig själv. Ända tills det faktiskt är dags att rent fysiskt stanna benen – då är allt kristallklart för ett kort ögonblick. Beslutet är fattat. Sen kör hjärnan igång igen med sitt tvivel – var det rätt beslut? Med mina uppsatta mål fanns inte utrymme för att stå still och fundera så därför fattades beslutet i samma ögonblick som benen stannade även om hjärnan fortsatte en stund till.

Fick varma och svettiga kramar av andra löpare. Medlidande blickar. Vinkningar. Det värmer – alla vet hur tungt det är att stiga av och alla lider med mig. Bästa Mirja tar hand om mig och alla mina grejer. Ger mig jordgubbar. Höften värker – en skön känsla för det betyder att det var rätt beslut. Hade den inte gjort ont hade jag obarmhärtigt kastats in i tvivlets land igen. Jag är inte en person som jobbar med att ångra mig. Beslut fattas utifrån den situation man befinner sig i och det beslutsunderlag man har då. Om situationen och underlaget ändras så är det ju inte mycket att göra i efterhand och att ångra sig ter sig märkligt i min inre värld. Så även om tvivlet hade satt igång så hade jag troligen inte ångrat mig, jag fattade ett beslut utifrån vad jag kände då och där. (Att höften fortfarande gör så pass ont att jag inte kan gå längre sträckor utan att få ont idag, dagen efter, känns dock bra. Bekräftelse skadar sällan)

DNF rör upp mycket känslor. Jag hade laddat och hade ett mål i sikte. Jag hade anlitat min proffs-support Mirja som kört från Stockholm till Skövde för att hjälpa mig under loppet. Och så blev det ingenting. Ingenting. Vad ska man känna i en sådan situation? Vad känner man? Känslorna snurrar och det är svårt att få rätsida på saker och ting.

Efter lite mys och efterprat i bilen med Mirja begav vi oss i varsin bil, åt olika håll, med fyra timmars körning vardera. I bilen brast det och jag lät besvikelsen komma ut. Kroppen och själen sköter om det där och det är bara att hänga med. Det är ok att vara besviken och ledsen. Det är ok. Sommarpratare på radio skingrade mina tankar och jag avverkade mil efter mil. I bilen, inte i löparskorna.

 

DNF – dagen efter

Tomhet. Besvikelse. Motivationsbrist. Självömkan. Sur. Hopplöshet. Trött.

Patetisk.

Dramatiken i mitt DNF är stor och oproportionerlig. Så som det är för de flesta. Obalanserat och utan perspektiv. Bland löpare sägs ofta ”bryt ihop och kom igen” och det är väl så det är. Man behöver få lov och utrymme att vara besviken och bryta ihop ordentligt. Det betyder att löpningen och loppet var viktigt och att man hade satt upp målbilder som nu bleknar och försvinner. Sen kommer man igen – förhoppningsvis lite starkare och med mer jävla-anammar. Jag har fått en dag för självömkan, idag. Sen räcker det. Imorgon ska naprapaten få ta tag i höften och se till att få den på plats igen – det är ju inte ens en skada bara en sur muskel. Därefter ska en plan läggas upp för hur jag ska gå vidare. Har stora mål för året och måste börja fokusera stenhårt. Jag gör det inte lätt för mig själv i mina målsättningar och nu är det dags att förbereda sig. Nu jävlar.

Men innan jag gör något annat så behöver suget efter löpning komma. Det kommer troligen inom något dygn när jag tappar känslan av att jag aldrig ska springa igen. Den känslan jobbar jag bara med idag. Sen kommer suget efter revansch och att få springa. Och prestera. När det suget kör igång är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och hänga med.

Skövde 12h