Mitt avtramp började med en förhoppning när min fru väntade vårt första barn. Jag hade inte tränat särskilt mycket eller kontinuerligt sedan jag spelade basket i mitt gamla pojklag för ca 15 år sedan. Gymmet gick jag till då och då men hade aldrig någon riktig motivation att fortsätta och jag var nog rätt lat.

2016 började jag nytt jobb och det var då jag träffade Lotta Thörn. Jag hörde snabbt talas om hennes bragder, främst att hon hade svenskt rekord i ett 12 timmars-lopp. Det lät helt främmande för min del; Lotta var kanske inte helt hundra i skallen? Efter några månader på jobbet antog jag och två kollegor en utmaning sinsemellan att vi skulle springa Lundaloppet 10 km. Ingen av oss tre hade tränat särskilt mycket under de senaste åren. Lotta fick höra om detta och gick igång på det. Hon erbjöd oss att coacha oss och ge oss träningspass och träningstips mot att hon fick använda oss i sin marknadsföring i sin verksamhet som löpcoach. Jag avfärdade dock hennes förslag om att ge mig kostråd (jag var fullt övertygad om att jag inte behövde tappa några kg).

Vi tre var alla väldigt glada för detta, inte minst jag. Jag hade försökt komma igång och springa ett par gånger men jag gick helt enkelt sönder varje gång för att jag tränade för mycket och för hårt för snabbt. Jag hade ingen aning om att kroppen behövde vänjas successivt. 

Det var mycket powerwalks och lite jogging i början och jag var väldigt frustrerad över att det gick så långsamt och tog så lång tid innan jag fick börja springa. Men jag insåg att jag kanske inte visste bättre än Lotta så jag gav hennes upplägg en chans. Vi var ute tillsammans på Lunds IP och sprang bana och Lotta tittade på mitt löpsteg. Som tur var behövde jag inte ändra särskilt mycket på det utan kunde fokusera på att bara följa hennes schema med upplagda träningar.

Utvecklingen gick framåt och jag kämpade på även om jag tyckte att styrkeövningarna var urtrista (det tycker jag fortfarande). Statisk träning är inte roligt, vad än Lotta säger. Sedan har jag en dotter som precis då hade börjat förskola och jag kände mig sjuk eller hängig mest hela tiden. Jag tyckte att det var svårt att motivera mig själv att träna men jag motiverade mig själv med att jag inte ville göra Lotta arg så jag försökte fortsätta. Träningen gick dock segt framåt.

Så var det äntligen dags, mitt första lopp, Lundaloppet. Jag var ensam om att springa 10 km av oss tre som hade påbörjat detta äventyr. Lotta hade snällt meddelat att hon skulle springa med mig. Natten innan började min nervositet göra sig påmind. Jag sov inte mycket den natten. Och när morgonen kom märkte jag att jag inte fick i mig någon mat; jag mådde illa hela tiden. Som tur var, när jag kom till Lund, sa Lotta som ett svar på detta något i stil med: “Jaja det spelar väl ingen roll, detta fixar du”. Jag, å andra sidan, var skeptisk. Det var soligt och varmt. Loppet påbörjades och det kändes ok, i 900 meter. Sedan dog jag lite. Resten av loppet var en pina. Jag eggades på av Lotta hela vägen och jag ville verkligen ta mig i mål. Jag fick gå under två delar av loppet men Lotta var snabb på att säga att vi skulle springa vidare. Jag tog mig i mål på 1 timme och 14 minuter. Jag genomförde loppet. Jag var besviken men stolt på samma gång. Jag hade inte sprungit en mil sedan militärtjänstgöringen. Jag hade klarat det. Lotta var snabb på att säga att det var minsann jag som sprang loppet men jag kände att jag kanske inte hade klarat av det om inte hon hade sprungit med mig.

Att spring Lundaloppet gav mig blodad tand. Jag fortsatte att löpträna ca två gånger i veckan och i en svag stund (vill minnas att det var på en avtacknings-AW för Lotta) så gick jag med i SRR. Jag kunde aldrig förutse att jag, med detta, skulle ändra min livsstil och framförallt min uppfattning om vad “springa långt” innebär.

Lotta var inte längre min löpcoach men vi hade fortsatt kontakt med anledning av min träning. I ett meddelande under hösten 2017 skrev jag till Lotta : “Ville bara uppdatera dig med min löpning. Jag har under mina två pass denna veckan inte hatat att springa. Jag vill inte gå så långt som att säga att jag gillar att springa men jag hatar inte det längre.” Jag hade ändå kommit rätt långt. Löparglädjen hade börjat växa inom mig.

Första träningslägret

Året därpå var SRR:s första träningsläger. Jag hade inte varit med på ett träningsläger sedan ungdomen och visste inte vad jag kunde förvänta mig. Jag och Uffe hade ett eget upplägg om att springa flera kortare pass för att komma upp i en halvmara under lördagen. Det gick förvånansvärt bra och sprang sammanlagt 30 km på lite drygt ett och ett halvt dygn, vilket hade varit helt verklighetsfrämmande för bara ett år sedan. Förutom trevlig träning var det jättekul att träffa de andra medlemmarna som var med på lägret och detta har varit genomgående för alla dessa tre träningsläger i SRR:s regi. Ni har hjälpt mig väldigt mycket med tips, råd och uppmuntrande ord även om jag blev lite skräckslagen när jag jämförde min träning med er. 

Under träningslägret fick jag en ny utmaning av Lotta om att springa 50 mil på ett år. Det lät väldigt mycket för mig men jag är väldigt lättövertalad med sånt här så det var bara att köra på. Dock har jag inte helt koll på om jag klarade utmaningen eller inte. 

Jag lyckades överbelasta knät och fick köra en del rehabträning under våren, vilket var trist och sedan var det svårt för mig att sätta igång igen. Men jag sprang Lundaloppet igen och blev strax därefter frågad om jag inte skulle hänga på och springa Göteborgsvarvet året efter. Aldrig i livet. Nej. Springa mer än dubbelt så långt som jag sprungit tidigare, är du tokig? Jag hade tänkt tanken när jag tränade mina mil-pass, men kom fram till samma svar varje gång. Det GÅR INTE att springa så långt. Inte för mig.

Göteborgsvarvet

Kort därpå började jag träna inför Göteborgsvarvet 2019. Lättövertalad? Japp, det är jag. Jag försökte springa lite oftare men framför allt komma över milen på vissa pass, vilket hade varit en mental spärr för mig. 2019-05-18 (min 35:e födelsedag) sprang jag Göteborgsvarvet. Fick gå en liten bit vid ca 20 km, men detta var den längsta sammanhängande sträckan jag dittills sprungit. Utmaning klarad. Extremt stolt över min prestation. Kändes som oerhört mycket större än vad jag lyckats med tidigare med min löpning. Men frågan var, vad skulle jag göra nu?

Svaret visste jag redan, även om jag inte tänkte på det. Maraton. Jag hade blivit tillfrågad om jag inte ville med på löparresa med SRR. Jo, det ville jag absolut. Resan skulle gå till Barcelona 2020. Jag kom ihåg att vissa pratade hur löparresan till Portugal var och att en del sprang halvmara då och det tyckte jag var ett rimligt alternativ… tills Lotta och Agneta sa att det finns inte någon halvmara i Barcelona. Bara maraton. Jag blev helt plötsligt inte lika sugen. Jag var inte övertygad om att jag skulle klara av att springa så långt. Samma känsla som när jag blev tillfrågad om att springa halvmara första gången: Det GÅR INTE att springa så långt. 

Kort därpå började jag träna inför Barcelona maraton 2020. Jag fick sällskap av Uffe något pass där vi sprang varv runt byn där jag bor (ca 3 km) med vätskestation vid mitt hus. Då lyckades jag springa planerade 30 km även om det var med många pauser. Jag vill minnas att det var en tuff träningshöst med många småbarnsförkylningar och jag lyckades få alla. Jag hann börja bli lite lätt stressad inför loppet och sedan ställdes det in. Covid-19 satte stopp för alla lopp. Halvt besviken och halvt lättad funderade jag vidare hur jag nu skulle fortsätta min träning. Startplats till Barcelona maraton till hösten fanns, men då skulle inte någon annan från klubben följa med (vad jag vet). Nej, det hade inte varit lika roligt. Jag gav dock inte upp tanken på ett maraton. Jag tränade lite i smyg (jag hade inte nämnt maratontankarna för någon; jag var bara ute lite längre än vanligt på mina helgpass) och försökte komma upp i längre distans. Jag sprang en virtuell halvmara där jag tog mitt personbästa med ca 15 minuter (väldigt nöjd).

Den 12 augusti 2020 satte jag ut vatten, jordnötter, russin, banan, gel, saft och en spann vatten för avkylning vid min vätskestation utanför huset och begav mig ut för att springa mitt maraton. Jag hade inte sagt till min fru vad jag skulle göra utan hade bara kommit överens med henne om att jag skulle springa lite längre denna dag och gärna slapp ta hand om barnen, åtminstone på förmiddagen. Precis som tidigare långpass sprang jag detta i varv runt byn. Varven var ca 3 km långa och ca halva loppet sprang jag inom min vätskestation varannat varv och resternade del av loppet blev det varje varv.

Jag tänkte att jag skulle springa i 7 min/km så att jag skulle ha störst möjlighet att orka med hela loppet men gick ut lite snabbt i början, ca 15-30 sekunder per km snabbare än tänkt de första 6 kilometrarna. Därefter höll jag tempot mellan 6:50-7:10 fram till och med km nr 24. Sedan blev det tuffare. Jag blev trött i lår och vader; det märktes att jag inte hade tränat tillräckligt för att genomföra detta på det sätt jag ville. Det började även bli rätt så varmt, vilket inte borde varit en överraskning för mig när man springer i augusti, men jag var likväl rätt så missnöjd med situationen.

När jag hade sprungit ca 27-28 km frågade min fru mig vid vätskestationen om jag inte var klar snart och det var först då jag sa till henne att jag tänkte springa en maraton. “Oj då” var svaret, vill jag minnas.

Efter mitt första maraton

Jag fortsatte att springa i ca 7:30 min/km fram till 30 km och då kom nästa smäll: magen. Jag hade troligtvis tänkt fel med vad och hur mycket jag skulle stoppa i mig. Det började blir rejält kämpigt att springa nu. Tempot sänktes snabbt till ca 8 min/km och när jag nådde 38 km var jag helt slut i kroppen. Det gick inte att ta särskilt många löpsteg i taget innan jag var tvungen att gå. För att göra situationen ännu roligare för mig sprang (läs: gick) jag förbi några personer två gånger under det nästsista och sista varvet som tittade väldigt skeptiskt på mig. Jag tänker att de nog var lite piggare i kroppen än jag. Jag kämpade mig vidare och kom till slut in i “mål”. Det fanns ingen direkt målgång utan när jag hade med lite marginal kommit förbi 42 195 m (jag kunde inte lita på varken Garmin eller Strava till fullo) så stannade jag och sträckte upp armarna i vädret. Jag hade klarat det! Jag tog mig runt ett maraton. Dock infann inte sig någon fantastisk känsla, men den kom några dagar senare. 

I efterhand är jag väldigt stolt över min prestation. Första maratonet avklarat. Jag var inte säker på att jag skulle klara det, men jag gjorde det. Jag vill tacka Lotta, Uffe, Agneta, min fru och alla er medlemmar i SRR som jag hunnit prata med. Detta hade varit omöjligt för mig att klara om jag inte haft sådant bra stöd och sådan uppmuntran från er. För tillfället har jag lite knappt en månad kvar på min runstreak på 100 dagar innan jag måste tänka ut en ny utmaning. För en ny utmaning måste jag ha, och jag är ju inte direkt svårövertalad.

 

/ Nils Hamre