Helsingborg marathon – en vändpunkt

Sommaren har jag ägnat åt att återhämta mig från en rejäl lunginflammation. Bakslagen har tyvärr duggat tätt och löpningen har liksom inte kommit igång. Det gjorde att jag ändrade nästa helgs lopp från 50 miles till 2 x 20 miles. Det gjorde i sin tur att det sedan länge strukna loppet, Helsingborg marathon, plötsligt kom in i bilden igen. Varför inte?

  • För att jag bara sprungit ett långpass sedan jag blev sjuk i början av juni.
  • För att jag inte haft två veckors sammanhängande träning sedan början av juni.
  • För att jag var ensam hemma med barnen.
  • För att stressen är alltför närvarande i mitt liv.
  • För att jag inte var säker på att min kropp, mina lungor eller mitt psyke skulle klara det.

Men, löpningen flöt på fint och kroppen kändes bra. Jag njöt av att kunna springa, av publiken och av medlöparna. Pulsen var för hög och den påverkades inte när jag saktade ner men inte heller när jag ökade. Eftersom jag mådde bra fortsatte jag och pulsen låg stabilt, om än för högt, under hela loppet.

Helsingborg marathon visade sig vara ett enormt vackert lopp. Vi sprang längs havet, i skogar, längs åkrar, i parker och förbi slott. Fantastiska miljöer och fantastiska vyer. Vi sprang in genom Helsingborg arena där Cirkus Scotts akrobater uppträdde och vi sprang runt dem – helt magiskt. Helsingborgarna hade gått man ur huse och hejade längs banan – ett otroligt publikstöd som gav så mycket energi. Och så var det förstås backarna. Backe upp och backe ner. Backe upp och backe ner. Det tog liksom aldrig slut. Det enda man med säkerhet visste var att den kom en backe till. Skåne är platt…pyttsan.

Jag sprang och log stora delar av loppet. Jag fällde en tår vid något tillfälle. Jag tog det lugnt, det här var ingen tävling utan en upplevelse och väg tillbaka från sjukdomarna. Med tre kilometer kvar ökade jag tempot och upploppet var full fart som vanligt. Snygg medalj och mat. Öl.

Tidsmässigt ett, som planerat, dåligt lopp men ur alla andra aspekter ett helt fantastiskt lopp. För mig var det dessutom en vändpunkt, nu vågar jag satsa framåt igen. Och ja, jag kommer springa Helsingborg nästa år igen. Och året därpå. Och året därpå.