Inför starten på Broloppet den 12 juni 2010.

Inför starten på Broloppet den 12 juni 2010. Mitt livs första lopp.

Broloppet (halvmarathon) var mitt livs första lopp och har för alltid en särskild plats i mitt hjärta. Nervositeten innan loppet, den första. Den, som jag vet nu, dåliga uppladdningen. Värmen i tunneln från Danmark och den friska medvinden uppe på bron. Rasslet av plastmuggar på högbron. Tutande bilar på andra körbanan. Värmen när vi kom av bron och in på fastlandet. Slitet och den sista kilometern som aldrig tog slut. Hur jag fick knuffa mig in över mållinjen och tidtagningsmattan för det var fullt med folk där. Medaljen. Bananen. Synstörningarna jag fick efter loppet p.g.a. ansträngningen. Värken i benen. Lyckan.

Det var något som hände. Jag visste det inte då, men något under det loppet fick mig att fastna för löpningen. En ny värld skulle öppna sig för mig.

Det är just idag sex år sedan jag sprang Broloppet. Sedan dess har jag sprungit ett millopp, tre lopp 5 resp. 6 km, en Lidingö 15 km, fyra halvmaror, sju marathon, två 20-mileslopp, tre 6h-lopp, ett 100-mileslopp, ett 12h-lopp och två 24h-lopp. Förutom löpningen har jag testat simma halv-Vansbro, cyklat Halvvättern och åkt både Halvvasan och hela Vasaloppet. Jag har ett antal DNS (did not start) och några DNF (did not finish). Jag har personliga rekord. Jag har misslyckanden. Jag har ett svenskt rekord.

Resan till en starkare kropp har varit en upplevelse i sig – att gå från att med nöd och näppe överleva ett halvmarathon till att springa ultra och slå rekord. De första åren fick jag jobba mycket med mina höfter som är sneda och vinga efter foglossningarna. Under i vart fall första året sprang jag med foglossningsbälte på mig för att inte få för ont. Sen åkte jag Vasaloppet i för små pjäxor och en oidentifiera skada i ena foten var ett faktum. Den bråkade med mig några månader men är nu under kontroll. I övrigt inga skador till följd av löpningen. Tacksam. Jag är nu som 41-åring fysiskt starkare och mer uthållig än jag någonsin varit förut.

Inför starten på Crawley 12h Track Race.

Inför starten på Crawley 12h Track Race.

Den stora resan har dock varit den mentala. I början sprang jag för att jag kunde, har man suttit i rullstol så vet man vad jag menar. Det var en fin hämnd på kroppen som förvägrat mig att ens gå under ett antal graviditetsmånader. Därefter tog nyfikenheten över. Kan jag springa längre? Jag ville testa – hur svårt kunde det vara? Att springa en ny distans, längre än vad man tidigare kunnat, är en häftig upplevelse. Lika häftig när det är ens första mil, första marathon eller första hundra miles. Det senaste året har nyfikenheten på om jag klarar en viss sträcka bytts ut mot nyfikenhet hur snabbt jag kan springa långa distanser och tävlingsmänniskan i mig har kommit fram i rampljuset. Det är en omställning i attityd och förhållning som varit omvälvande men också otroligt spännande. Trots ökad träning, egna prestationskrav och tävling så finns löparglädjen kvar och det är den viktigaste delen av alla.

Löparminnena är många både från träning och lopp. Alla lopp ger något speciellt och jag har positiva minnen från i stort sett alla. New York marathon 2014 var en särskild upplevelse – vilket lopp! Täby Extreme Challenge 100 miles 2015 som var det första lopp som jag vann. Och självklart Crawley 12h Track Race 2016 där jag satte svenskt rekord. Listan kan göras lång och det är svårt att inte nämna fler lopp som varit alldeles speciella.

Och nu då? Nya mål finns uppsatta och nya utmaningar är på gång. Så klart. Jag har inte hittat gränsen för vad jag klarar av än så jag får fortsätta leta. Och tävla. Och vara nyfiken.