Jag är ingen löpare. Eller jag har i alla fall aldrig sett på mig själv som det. Men jag får nog omvärdera detta efter förra helgen i Sjöbo. För jag har återigen tagit kliv ur min komfortzon och åkt iväg med ett gäng människor jag mött en eller ett par gånger för att springa, umgås och prata löpning. Det hade varit helt otänkbart för mig för två år sedan.  Och för mig är det vad att springa handlar om nämligen, att tänja på sina egna gränser, både fysiskt såväl som psykiskt. Så att dra iväg till Sjöbo (?!) för att springa lite definierar jag fortfarande som rätt galet. Men egna gränser är till för att rivas så iväg drog jag och Petra. Efter en del bråk med två olika GPS-er som inte var överens hittade vi fram och att då snabbt hamna mitt i en pågående backyard ultra-grej (var tvungen att googla vad det var) var rätt intressant och helt plötsligt kändes vår lilla tips-springrunda rätt enkel. Redan där började med andra ord min känsla för vad som är ”normalt” ändras.

 

“Och för mig är det vad att springa handlar om nämligen, att tänja på sina egna gränser, både fysiskt såväl som psykiskt.”

 

Eftersom jag normalt sett alltid har min vän Emelie som styr upp mig i löparsammanhang och hon nu blev sjuk så hade jag lite dålig koll på vad som var planen. Men Lotta är en vänlig själ och hade ju styrt upp allt så nu fanns möjligheten att springa samma 5 kilometersrunda som tipsrundan vid midnatt igen. Och det kändes ju helt plötsligt som en fantastisk idé eftersom vi fick en paus i ett par timmar till skillnad mot de andra som roade sig med backyard-prylen. Det var sedan en rätt dryg väntan på att klockan skulle bli midnatt men i efterhand var det ju värt det så klart. Vi var en söt skara som livade upp campingplatsen med våra pannlampor och reflexer, troligen det roligaste som händer på den platsen i år…

 

“Och under de timmar vi var ute blev det så tydligt för mig varför jag gillar att springa och varför det är så roligt att vara med i en löparförening.”

 

Inför helgen hade Emelie (och lite jag) anmält att vi gärna höll i ett långpass i lugnt tempo och nu föll det ju på mig att styra upp det. 3 glada människor önskade följa med till skogs så vi drog iväg. Och under de timmar vi var ute blev det så tydligt för mig varför jag gillar att springa och varför det är så roligt att vara med i en löparförening. För variationen i vår tur och naturupplevelsen för ett betongbarn som jag var fantastisk. Och då en av oss tog sig lite vatten över huvudet i distans så visade alla övriga att det inte alltid är tid och hastighet som avgör en bra runda utan glädjen finns även i att tillsammans komma i mål. Samtidigt. Den pepp och omtanke som uppvisades värmer mitt hjärta fortfarande. Och dessutom tror jag att det kommer vara avgörande för Petras fortsatta löpning, hon var i alla fall grymt sugen på att springa om rundan framåt sommaren och bättre betyg tror jag inte vårt sällskap kan få.  

Lördagen avslutades med kortspel, pizza, vin och minimalt med melodifestival. Som vilken lördag som helst med andra ord! Och det var med en förvånansvärd lätthet jag kom upp och ut på en runda på söndagmorgonen, det tackar jag återigen sällskapet för.

Och här ligger så mycket av min passion för löpning, att få bekräftelse och glädje-dunk av alla de som springer helt andra distanser och tider. Att få bli inspirerad av andras upplevelser, att få skratta hjärtligt åt andras missöden och glädjestunder, dela på erfarenheter, tips och idéer. Att en hel helg gå i löpartights med andra människor och springa lite då och då efter egen förmåga och ambition. Och att ideligen spränga mina egna gränser och flytta mina positioner oavsett var min startpunkt är.

 

// Åsa Ackered