Årets klubbresa gick till Lissabon och det var Rock n’ Roll Marathon som var huvudnumret för resan. Detta skulle bli mitt första marathon på asfalt och Lissabon i oktober kändes som ett bra val. En fin bana från Cascais, längs flodinloppet, till Lissabons centrum.

Nästan hela gänget från Scania Road Runners bodde några få hundra meter från målgången av marathon- och halvmarathonloppen. Pampig målgång genom en triumfbåge. Loppet skulle gå på söndagen och vi kom till Lissabon redan på fredagen.

I behaglig värme gav vi oss iväg för att titta lite på staden och reka målområdet.

Efter lite sightseeing och intogs en fantastisk tapaslunch.

Sedan var det dags för en guidad tur genom Lissabon centrum med en karismatisk guide som förde oss med säker hand genom hela Portugals och Lissabons historia från dåtid till nutid.

Lördagen inleddes med lite shopping med Cecilia och Erika innan vi begav oss till nummerlappsutdelningen. När vi kommer fram ringlar sig kön lång och lopparrangörernas organisationsförmåga lyser med sin frånvaro. Vi försöker hålla modet uppe men mer än två timmars väntan i solen för att få sina nummerlappar är inte precis den bästa uppladdningen man kan tänka sig.

När vi äntligen får våra nummerlappar tar vi oss snabbt ifrån expon för att så snabbt som möjligt få något i våra hungriga magar.

Efter en kort promenad mot hamnen där Mats och Ylvas båt ligger, som vi senare ska besöka, hittar vi Thom och Annika på en trevlig restaurang. Efter en trevlig middag och skönt sällskap ger vi oss vidare till Mats och Ylvas båt där också Agneta bor.

Alla SRR-resenärerna har samlats och Agneta håller i frågesporten och vi andra försöker svara på hennes frågor så gott vi kan medan vi läskar oss med svala drycker.

Efter båthänget bär det hemåt igen och efter att ha kompletterat frukostförråden tar vi oss hemåt med tunnelbanan för en tidig kväll. Som vanligt är det uppgång i ottan på racedagen.

Klockan ringer 04:45. Snabbt upp. Frukost äts och de framlagda kläderna tas på. De sista loppförberedelserna görs och i varje fall jag är färdig i god tid innan klockan sex när taxin ska komma.

Nerför trapporna och jag, Gustaf, Torbjörn och Cecilia sammanstrålar utanför vår port. Klockan blir 6 och ingen taxi syns till. Det som däremot syns till är massor av andra löpare som kommer gående och småspringande längs gågatan mot tågen som går mot Cascais. Efter ett tag överger vi tanken på vår taxi och tar rygg på övriga löpare för att ta tåget vi också.

Efter tågfärden kommer vi fram till Cascais och en kortare promenad senare är vi vid startområdet där vi träffar Annika och Thom. Efter lite smått kaos har vi lyckats lämna ifrån oss drop bags och kommit in i startfållorna.

Några få minuter till start. Cecilia vill springa fort. Förmodligen ner mot 3:50-4:00. Jag känner väl inte att jag har den farten i kroppen men tänker att jag hänger med så länge det går. Kanske kan jag agera lite lagom bromskloss till Cecilia.

Temperaturen är redan nu, ett par minuter innan 8, ca 25 grader men än så länge är solen dold bakom tunna moln. Det kommer att bli varmt så snart solen bryter igenom.

Musiken spelar och det är dags för nedräkning. 5, 4, 3, 2, 1, Go! Innan vi når fram till startlinjen blir det lite gång men snart kommer vi igång med löpningen. Lite återhållsam stämning. Första kilometern uppför och vi startar optimistiskt i 5:20-tempo. Sedan går det minst lika fort när det vänder nedför. Strunt samma tänker jag. Det går lätt och jag låter det gå i den fart det blir medveten om att det kanske kommer att straffa sig mot slutet. Den första delen av banan är riktigt fin. Fram till drygt 15 kilometer hänger jag med Cecilia sedan låter jag henne sakta glida iväg. Det blir varmare och varmare nu och jag slår av på takten efterhand som värmen tilltar. 30 km passerar jag strax under 3 timmar men därefter tar jag det medvetet lugnt i varje vätskekontroll. Häller vatten över huvudet, dricker så mycket jag vågar, tar den energi som bjuds och springer genom duschar och brandsprutor som finns längs banan. Allt för att hålla kroppstemperaturen nere. Ser ganska många som mår dåligt i värmen och flera gånger kommer ambulansen för att undsätta någon som behöver hjälp. Detta skrämmer mig och jag bestämmer mig för att inte riskera någonting idag.

Den sista raka milen går längs järnvägen och är ganska tråkig jämfört med de inledande 25 kilometrarna som slingrade sig fram längs klippkusten på backiga vägar. Den här sista milen är bara rak, platt, skitvarm och tråkig. Det hjälper inte att det ibland spelas musik. Nu längtar jag bara till målet och en kall dusch. Ser 30 grader i skuggan på termometrarna. Problemet är bara att ingen skugga finns…

Desto närmre målet vi kommer ju mer åskådare blir det och det ger i varje fall lite energi och som vanligt finns det extra krafter kvar den sista biten.

Äntligen i mål och medaljen hänger runt halsen. Nöjd men ändå inte. 4:24 är inget att hurra över men skönt att jag klarat mig igenom mitt varmaste lopp hittills.

Efter lite förvirrad jakt på min dropbag tar jag mig mot vår lägenhet. På vägen dit ser jag termometern i skuggan. 36 grader!!! Inte konstigt att jag var varm 😉

 

Efter en välbehövlig dusch, en kall öl och en studs vila avslutades dagen med medaljmiddag 🙂

/Roger Löfström rogerlofstrom.wixsite.com/hansomspringer