Lotta Thörn - ultralöpare

Lotta Thörn

Jag är löpare sedan 2010 och satsar numera på ultralöpning. När jag springer får det därför gärna vara långt och länge. Och på asfalt eller bana. Jag tävlar för Scania Road Runners och är också en av grundarna till klubben. Sedan jag började med ultralöpning coachas jag av ultralöparen Johnny Hällneby, Pace on Earth.

Den 2 april 2016 satte jag svenskt rekord på 12h löpning med 125,791 km i Crawley, England.

Under 2016 sprang jag inte så många lopp förutom rekordloppet. Hann dock med Sydkustloppet (halvmara), Ängelholm halvmarathon och Bremen marathon. Några meriter från 2015 är Skövde 6h (64 307 m, fjärde plats), TEC 100 miles (19:38, första plats), Råda Ultra Natt 6h (62 988 m, andra plats) och Skövde ultrafestival 6h (67 076 m, första plats). Dessutom Landskrona halvmarathon (1:41:58, andra plats), Amsterdam marathon (3:36:59) och Bislett 24h (181,139 km, sjätte plats). 

Twitter: @twinmarathon, Instagram: lottathorn

– – –

Jag driver konsultföretaget Kontinus som har som mål att föra in ultralöparens mentala uthållighet i arbetslivet. Jobbar även som löpcoach.

Läs mer om det på www.kontinuum.nu

 

I huvudet på en löpare

Välkomna in i min hjärna. Här är utdrag från vad som pågick i min hjärna under dagens halvmarathon i Ängelholm. Blandningen mellan ”du” och ”jag” är medveten – det är så det låter.

DNF

DNF är klurigt. Man har laddat inför loppet och har satt upp mål för sin egen prestation. Och vips så är allt borta. Inte för att man inte klarat det utan för att man har stannat. Frivilligt.

Bislett 24h – Lottas race report

För precis ett år sedan sprang jag mitt första längre ultra – Bislett 24h. Då var mitt huvudmål att klara av att springa 100 km på under elva timmar. I år var det dags igen och nu var målet att sätta en bra distans på 12h (kanske kommer jag någon gång att ha som mål att faktiskt sätta en bra distans på den tid som loppet pågår..). Inför loppet var jag på dåligt humör. Hade svårt att plocka fram motivation, glädje och energi. Ville packa in mig själv i bilen igen och köra därifrån men insåg att det var ett rätt barnsligt beteende. Dessutom hade min bästa Mirja precis satt sig på planet på väg till Oslo för att supporta mig under loppet. Äh – jag startar och så får vi se vad som händer. Jag och Mirja kan ju gå ut på stan och shoppa om jag inte vill springa vidare. Startskottet gick och benen pinnade på som de skulle. Det var svårt att hitta rätt tempo och Mirja meddelade att det gick för fort och jag fick efter ett tag order om ett par riktigt långsamma varv för att sedan fortsätta i ett mer lagom tempo. Humöret höll sig stabilt på en tråkigt låg nivå och vi fick sätta in socker tidigare än tänkt för att få upp det lite. Mirja var inte alls inställd på något annat än att jag skulle springa – shopping verkade inte vara ett alternativ så jag sprang vidare. Efter fyra-fem mil ungefär kände jag mig lite stark, kunde inte låta bli att le och det dåliga humöret började ge med sig....

Skövde ultrafestival 6h

”Håll koll på tempot – det går lite för snabbt” ”Pröva äta det här” ”Du ligger i topp fem av alla!” ”Nu äter du den här” ”Nu springer du om killen med den vita tröjan” ”Du ligger efter i energi. Ät den här” ”Plocka två killar till så är du i topp tre! Två stycken!” ”Släpp inte det här nu!” Jag prövade något nytt. Att släppa kontrollen och låta support och coach styra. Och göra som de sa. Lite typiskt att det funkade så bra… Ibland kändes det som om det enda jag var på banan för var att äta, all fokus var på energipåfyllnad. Är jag inte här för att springa? Men jag åt. Jag gillar förvisso att springa på tomgång och kan springa rätt långt utan att fylla på med energi men under det här loppet skulle jag testa en ny taktik. Mirja fick göra om min plan för den funkade inte ens en timme förrän jag började skaka på huvudet åt mina bars. Men sen petade jag i mig det hon gav mig – vågade inte annat efter hört henne skälla på de andra löparna hon supportade och som inte gjorde som hon sa. Fylla på med energi funkade. Typiskt. Springa på tomgång får jag tydligen roa mig med på träning framöver. Tempot de första tre timmarna var bestämt och efter ett antal varv hittade jag med hjälp av coachen rätt marschtakt. Tanken var sedan att jag skulle öka tempot de sista tre timmarna och få till ett lopp med en negativ split. Jag var lite skeptisk till upplägget men coachen var desto mer skeptisk till...

Varför jag springer?

Gravid med tvillingar. Ligger i soffan. Kan inte resa mig. Smärtan håller mig fast. Paniken kryper på mig. Jag KAN inte resa mig. Koppling mellan hjärna och ben är kidnappad av smärtan. Paniken ökar i styrka. Vad ska jag ta mig till? Backe. Jag ökar omedvetet farten och trycker ifrån. Hållning. En varm brännande smärta sprider sig i låren – ”var inte rädd för att det bränner, det är inte farligt” som min yogalärare sagt. Pulsen skenar, andningen är snabb. Hållning. Orken är slut men jag fortsätter och tvingar mig själv att le. Jag ser ett lopp framför mig och trycker ifrån lite extra. ”Du har det – du kan – kom igen!” ”Du blir inlagd idag”. Chocken och lättnaden tar ut varandra. Nu blir jag tagen på allvar och blir omhändertagen. Institutionaliseringen kommer snabbt och det blir något att hänga upp dagen på. Efter en vecka är jag hemma på permission några timmar och jag vill bara tillbaka. Det är en helt annan sak att inte kunna gå när man är på sjukhuset – då är det lite mer på låtsas, i en annan värld. Hemma blir mina begränsningar alltför verkliga för att uthärda. Gillar inte tempopassen eftersom de är så jobbiga. Mycket värre än intervallpassen för där får man i vart fall vila lite inemellan. Tempo är full fart rakt igenom. Jag sliter mig genom passet, det står på schemat och då är det inte förhandlingsbart. Efteråt stretchar jag länge och väl. Känner hur blodet forsar genom kroppen och hur jag byggs upp inifrån och ut. När jag inte bara övervinner ett jobbigt pass utan också övervinner...

Täby Extreme Challenge 100 miles

Jag hade höga förväntningar på mig själv. Målen var bestämda: sub 20h och en plats på pallen. Planen för loppet var klar. Loppet delade jag in i fyra block. Jag skulle börja med de av coach Johnny kallade grisvarven. Det är de första fem varven som bara ska göras och då jag ska ladda inför resten av loppet. Det är då jag inte ska tänka för mycket för jag har det normalt jobbigt då. Därefter kommer det andra blocket med fem kämpavarv. Nu finns stor risk för svackor och det är nu ultran börjar på riktigt. I slutet av detta block kommer mörkret och pacers in i bilden. Det tredje blocket består av tre varv som är sockervarven. Nu går jag över till sockerbränsle och målet kommer vara inom synhåll för första gången. Det sista blocket är helt enkelt det sista varvet – ärevarvet, även kallat glädjevarvet.                       I väntan på start. Var väldigt nervös även om det inte syns. Foto: Agneta Roos   Varv 1-5 Grisvarven Nervositeten dunkade kvar i bröstet länge under första varvet. Jag hittade inget flyt i löpningen och trillade istället snabbt ner i en svacka. Det är inte ovanligt för mig med svackor i början av lopp men det gör det inte roligare. Hur ska jag orka? Jag vill inte springa ultra. Jag kan inte. Jag vill nog inte springa alls. Jag kan inte det här. Jag följde planen alldeles för bra i det här avseendet. Grisvarv. Lyckades dessutom med en vurpa på ett plant och fint motionsspår. Bra jobbat. Under mitt femte grisvarv...

#1milvartredjetimme – en familjeangelägenhet

Att träna ultra gör man inte själv. Att träna ultra är inget man bara kan bestämma sig för att göra. Att träna ultra kräver en familj som förstår och accepterar. Jag har en familj som gör det – eller min man gör det och barnen vet inget annat än att mamma ofta är ute och springer. När det plötsligt står i kalendern att jag ska springa en mil var tredje timme vet familjen att det blir en lite speciell dag. De vet att klockan ringer flera gånger per dag och att jag då försvinner ut som ett skott. De vet att jag strör löparkläder omkring mig. De vet att de inte får röra matförrådet på diskbänken eller skorna som står framme i hallen. De vet att jag gör det jag älskar. Eftersom det är teamwork att träna ultra och att springa ultraintervaller ska alla i familjen få ge sin syn på vad det var som hände i lördags. Jag gör ju trots allt inte detta ensam.   Hej. Vad heter du och hur gammal är du? Samuel. Vi kan väl säga 6 år. Det är väl ok? Julia. 5 år Lotta. 40 år Peter 42 år Vad gjorde jag i lördags? Sprang. Sprang för att bli bra i benen. Sprang en mil var tredje timme med Pace on Earth. Sprang jättelångt. Var sprang jag? Det vet jag inte. Det sa du inte. Vet jag inte. På natten cirkulerade jag i närområdet där jag känner mig säker. På morgonen begav jag mig till stranden och njöt av fantastisk strandlöpning i vattenbrynet. Hann med en transportlöpning till Lund för att hämta bilen...

Skövde 6h

Pre-race (skrivet kvällen innan loppet) Känner mig stark. De nio milen som jag sprang måndag-onsdag känns inte av. Kroppen och huvudet vill bara springa och jag ser fram emot själva löpningen på ett sätt som jag inte gjort förut. Känslan är att det inte är några problem att springa sex mil imorgon. Jag gillar tanken på att ligga i en omloppsbana och bara låta benen röra sig. Benen vill göra det. Huvudet vill göra det. Jag tänker inte på att springa i mål eller längtar efter just det ögonblicket. Nej, jag längtar efter själva löpningen. Jag försöker förbereda mig på allt som kan gå fel. Benen kan bli trötta snabbare än vad jag är van vid eftersom jag redan sprungit mycket den här veckan? Knän, fotleder och höfter är kanske tröttare än vad de säger till mig? Den senaste veckans extrema stress kanske knäcker mig? Vad händer med huvudvärken som inte vill ge med sig? Nej, det funkar inte – känslan säger att inget kommer att gå fel.  Sex mil borde gå utan större problem och är mitt mål. Sex mil och tre kilometer – där ligger mitt tips att jag hamnar. Fast det har jag inte sagt till nån. Sex mil och fem kilometer – inte troligt men inte heller omöjligt. Nu ska jag bara överleva morgonens tvångsätning av frukost och nervositeten innan start. Sen kommer det som jag uppriktigt längtat efter – löpning, i många timmar. ____________________________________________ Loppet 0-20 km Jag har det alltid tungt i början av löpning och idag var inget undantag. Mådde inte helt bra och stressades av andra löpare som höll rätt hög...

Svar på alla frågor

Som långdistanslöpare får jag en del frågor. Om och om igen. Missuppfatta inte detta – jag tycker om att prata om löpning så fortsätt gärna fråga…Men här kommer lite av de frågor som dyker upp med jämna mellanrum. Och framförallt svaren.   Springer du på vintern också?! Ja. Hade löpning varit väderberoende så hade det inte blivit många kilometer per år. Skånsk vinter innebär blåst och fukt i en oändlig kombination. Skitväder kallas det också. Då biter man ihop. Motvind ger extra bra träning. Man känner sig extra nöjd efteråt. Mörkret är lite trist i längden men lite mysigt på samma gång och det finns pannlampa. Varje liten meter som jag förflyttar mig gör mig starkare och det kommer jag ha nytta av till våren.   Köpte inte du nya löpardojjor förra veckan? Jo?   Varför har du två par terrängskor som knappt är använda och dessutom springer du nästan aldrig terräng? För jag borde springa mer i terräng och har jag inga skor kan jag ju inte springa terräng alls. Två par – shit happens. Jag glömde att jag redan hade ett par…   Hur kommer man till att det är lätt att springa? Sorry – det gör man inte. Vi har två saker, det första är tröskeln att ge sig ut och det andra är gränser som flyttas. När det gäller tröskeln finns det kvar. Det finns så många gånger då soffan skriker mitt namn samtidigt som regnet gör sitt bästa att hindra mig från att gå ut. Det finns gånger då jag verkligen inte vill springa, det är ju jättejobbigt. Skillnaden är att jag har lärt...

Vad var det som hände? Bislett 24h Indoor Challenge

Jag hade kunnat skriva en roman om min upplevelser före, under och efter Bislett. Allt är fortfarande overkligt och alldeles underbart (skriver hon när hon precis gett sina fötter ett isbad för att minska svullnaden). Jag var förberedd på att jag skulle krisa mentalt och att jag skulle vilja sluta – så ska det ju vara. Vi (min support tillika syster Violinda och min coach Johnny) hade pratat om hur jag skulle kunna tänkas reagera och vad de skulle kunna göra för att hjälpa. Allt var gissningar. Johnny hade i alla fall tydliga instruktioner om att han inte skulle låta mig åka hem utan medalj (vilket man fick om man sprang minst 13 mil). I det avseendet hade Johnny inte ett så svårt jobb för jag ville aldrig sluta – jo, det ville jag ibland men aldrig på riktigt liksom. Då och då var det tråkigt och jag tyckte att det gott kunde vara slut men aldrig att jag ens tänkte att jag inte skulle vara kvar och fortsätta. Svackor hade jag absolut. Två stycken. Efter 3,5 timme var det inte kul och det kändes långt. Skit – så tidigt i loppet? Vad håller jag på med? Det här går nog inte. Jag gav coachen en sur min när jag sprang förbi för att signalera min status (prata är inte min grej när jag springer) och varvet efter fyllde jag på lite extra salt. Sen kom vändningen – mitt i ett löpesteg i den lilla uppförsbacken. Shit, det här är ju kul. Och så lätt det går! Nästa svacka kom mellan mil 6 och 7. Nu hade jag slagit...

New York Marathon

STARTEN PÅ VERRAZANOBRON (Staten Island-Brooklyn) “Start spreading the news, I’m leaving today. I want to be a part of it, New York, New York. These vagabond shoes, are longing to stray Right through the very heart of it, New York, New York.” Frank Sinatra I vindens vinande sjöng (=skrek) alla med i sången och mina ögon tårades. Känslan var mäktig och jag hade svårt att förstå att jag faktiskt stod här – i starten till New York Marathon! Blåsten gjorde att jag flög som en vante fram och tillbaka. Höll på att sätta krokben för mig själv när vinden tog tag i mina ben. Fotograferna kunde inte hålla balansen på mitträcket utan blåste ner. Jag skrattade – det blir lite absurt med så hård vind. Men jag njöt av utsikten, av att få springa och av att äntligen få vara här. ”WELCOME TO BROOKLYN!!!” Människorna i Brooklyn är helt galna! Vilket publikstöd så tidigt på banan! Tidvis skrek de så det kändes som om jag sprang i en ljudtunnel där inget annat existerade än detta enorma ljudtryck och jag. Snurrande och uppslukande känsla. Jag och publikens jubel. ”Go Sweden” ”Ibrahimovic” Jag skrattade högt tillsammans med de andra löparna och publiken. Jag ville inte att det här skulle ta slut utan jag ville springa här för evigt. Uppförsbackarna lekte sig fram under mina fötter som trummade sig framåt fyllda av energi. Det jag upplevde i Brooklyn var magiskt på så många vis och jag kan inte tänka på det nu i efterhand utan att tårarna fyller mina ögon. QUEENSBORO BRIDGE (Queens-Manhattan ca 25 km) Lång seg uppförsbacke upp på bron....

Helsingborg marathon – en vändpunkt

Sommaren har jag ägnat åt att återhämta mig från en rejäl lunginflammation. Bakslagen har tyvärr duggat tätt och löpningen har liksom inte kommit igång. Det gjorde att jag ändrade nästa helgs lopp från 50 miles till 2 x 20 miles. Det gjorde i sin tur att det sedan länge strukna loppet, Helsingborg marathon, plötsligt kom in i bilden igen. Varför inte? För att jag bara sprungit ett långpass sedan jag blev sjuk i början av juni. För att jag inte haft två veckors sammanhängande träning sedan början av juni. För att jag var ensam hemma med barnen. För att stressen är alltför närvarande i mitt liv. För att jag inte var säker på att min kropp, mina lungor eller mitt psyke skulle klara det. Men, löpningen flöt på fint och kroppen kändes bra. Jag njöt av att kunna springa, av publiken och av medlöparna. Pulsen var för hög och den påverkades inte när jag saktade ner men inte heller när jag ökade. Eftersom jag mådde bra fortsatte jag och pulsen låg stabilt, om än för högt, under hela loppet. Helsingborg marathon visade sig vara ett enormt vackert lopp. Vi sprang längs havet, i skogar, längs åkrar, i parker och förbi slott. Fantastiska miljöer och fantastiska vyer. Vi sprang in genom Helsingborg arena där Cirkus Scotts akrobater uppträdde och vi sprang runt dem – helt magiskt. Helsingborgarna hade gått man ur huse och hejade längs banan – ett otroligt publikstöd som gav så mycket energi. Och så var det förstås backarna. Backe upp och backe ner. Backe upp och backe ner. Det tog liksom aldrig slut. Det enda man med...

Det är inte min tur. Än.

Andra försöket på 10 mil stoppades av ytterligare en infektion. Efter fyra mil klev jag av banan. Det var ett lätt beslut att fatta – halsen hade tjocknat och pulsen var för hög. Jag är tacksam över att jag hade förmågan att fatta det beslutet trots att jag så gärna ville fortsätta springa och då det var härlig löpning (med undantag för svårigheter att andas…). Jag är tacksam för att min kropp är stark. Kan springa fyra mil utan att känna något idag, dagen efter. (Återigen med undantag för halsen som idag är särdeles tjock och infektionen som har lagt beslag på mina stämband) Jag är tacksam för att jag prioriterar min hälsa framför ett lopp. Hade jag fortsatt hade jag kunnat bli sjuk på riktigt. Verkligen på riktigt. Jag är tacksam för att jag fattade beslutet själv. Övervägde att samråda med min man eller min coach innan jag bröt men bestämde mig för att detta måste vara mitt beslut och mitt ansvar. Om beslutet blev fel skulle det enbart vara jag som var inblandad. Jag är tacksam för att Agneta nu skänker 200 kr till cancerfonden. Fem kronor per sprungen kilometer. Det är stort och betyder mycket för mig. Det vet hon. Mamma har cancer. Jag är tacksam för att jag har kvar löpsuget. Längtar redan efter att sätta upp nya mål och att få springa igen. Längtar efter att bli utmattad av ett backpass. Längtar efter att längta efter en kall öl under ett långpass. Längtar efter att mysjogga längs havet. Jag är tacksam för att ha en fin familj som fångar mig när jag inte når...

När det inte blir som man tänkt sig

I höstas bestämde jag mig för att springa tio mil. Vintern har jag lagt på träning – såväl fysisk som mental. Jag har tillsammans med min coach förberett mig på loppet, satt upp målbilder och delmål. En vecka före start kom förkylningen. Oroade mig inte så mycket för en förkylning brukar ge med sig rätt snabbt. Tre dagar före start började jag dock oroa mig på riktigt. Vilopulsen var kraftigt förhöjd även om allmäntillståndet inte var särskilt illa. Men någonstans trodde jag fortfarande att det skulle gå över. Ägnade torsdagen åt att vila och kroppen fick alla tillgängliga vitaminer. Fredag morgon och vilopulsen var ännu högre än den var under torsdagen. Räknade bort ett par slag som stress men kunde inte bortse från att den fortfarande var för hög. Inte ens nära ett gränsfall. Det kan vända… Det kan gå över… Tänk om jag vaknar imorgon med låg och fin puls? Lördag morgon kl. 05.00. Vilopuls kraftigt förhöjd. Bytte om och åt. Körde till starten. Kände ett stort vemod. När starten gick sprang jag också. Den första femkilometersslingan över Ideon. Pulsen var för hög, andningen var ansträngd och jag fick jobba. Jag var ledsen och tänkte att även om pulsen hade lagt sig lågt hade jag inte velat fortsätta. Det fanns ingen löparglädje. Och varför ska man då springa? När jag kom till målområdet efter fem kilometer klev jag av. Det var ett lätt beslut – pulsen talade sitt tydliga språk. Sorg. Besvikelse. Tomhet. Det svarta hål som bildats hos mig är oproportionerligt och utan perspektiv. Men sätter man upp stora, lockande, fantastiska mål så blir fallet stort och...

#1milvartredjetimme

Utmaningen #1milvartredjetimme var tredelad; mental, kroppslig och när det gällde maten. Jag förväntade mig en kamp under dygnet och visste att jag skulle få slita hårt. Mentalt Jag hade dagarna innan eventet en rejäl urladdning av negativ energi och hade inte haft tid att ladda och förbereda mig mentalt. Ett lysande koncept visade det sig. All negativ energi var slut. Inte en enda intern diskussion om jag skulle springa eller inte – jag bara gjorde. Inte en enda gång behövde jag ta fram något mentalt redskap för att orka fortsätta. Inte en enda gång tyckte jag att det var jobbigt. Som en fantastisk maskin. Det var dock en intressant upplevelse att springa de första tre intervallerna (kl. 00, 03 och 06). Ena minuten låg jag och sov, nästa var jag ute och sprang. Hjärnan fattade ingenting och det var minst sagt surrealistiskt. Kroppen Självklart kommer kroppen ta slut och göra ont när jag springer åtta mil på ett dygn. Eller? Efter problem med ena höften tidigare i veckan bestämde jag mig för att stretcha efter varje intervall och dessutom mjuka upp innan jag gav mig ut. Utgår från att det var en bidragande orsak till att jag inte ens var stel under hela dagen. Benen var oförskämt pigga och jag fick medvetet sakta ner under alla intervaller för benen bara stack iväg. Helt galet. Gjorde det inte ont någonstans? Jo, höger axel surade lite efter att jag idiotiskt nog hade min telefon på höger arm hela tiden. Jag blev illamående under intervall #6 men det löste sig snabbt. Och nu då, dagen efter? Jag känner i benen att jag...

Min resa mot tio mil: Fortsätter med mental träning

I maj ska jag springa tio mil. Jag får många frågor kring den fysiska träningen och hur kroppen ska klara det. Mitt svar är hela tiden detsamma: det fysiska löser sig, det är den mentala biten som är den stora utmaningen. – Jag vill ha roligt och inte fastna i negativa tankar ”jag kan/vill inte”. – Jag vill ha kontroll och inte sluta springa för att jag krisar mentalt. – Jag kommer springa på två femkilometersslingor. I min värld är fem kilometer längre än en mil. En halvmara är längre än en mara. *ok, ”roligt” är en definitionsfråga när man ska springa i så många timmar Hur tränar jag då det mentala? – Välja jobbigt. Ofta när jag ska springa, låt säga en mil, tänker jag ut ett par olika rundor. Det är alltid en runda som känns längre och tråkigare – den tar jag. När jag väljer mellan att springa ett långpass eller dubbelpass väljer jag det som känns jobbigast just då. Jag tränar på att det går att springa även när det tar emot och känns jobbigt. Och när jag väl är ute så är ju inte den jobbiga milen längre än den lätta. – Meditation. Dagligen (typ…) är det en kort meditation som gäller. Stanna motorvägen med rusande tankar för en liten stund. Jag tränar på att styra mina tankar på så sätt att jag väljer hur mycket uppmärksamhet de ska få. Har tagit med mig meditationen i löpningen och testat att tömma huvudet medan jag springer och inte bry mig så mycket om vad som händer runtomkring mig. Det är helt märkligt hur snabbt resultat...

Min resa mot tio mil: Är påbörjad

I maj ska jag spinga Lejonbragden, tio mil. För ett år sedan skakade jag på huvudet åt ultralöpare och tänkte att marathon är mitt mål. Sen nådde jag mitt mål och blev hungrig på mer. Och vips var jag anmäld och skaffade en coach. Och nu har träningen börjat – jag har en spännande resa framför mig. Hoppas jag. Men denna spännande resa börjar med grundträning. Precis så tråkigt som det låter men den ska göras. Långsam löpning och lagom långt. På det styrketräning. Mitt otåliga sinne vill bokstavligen springa iväg men min coach hindrar mig på ett så där bra och förnuftigt sätt. Men det är tråkigt. Den här veckan skojade han till det med att jag få springa lite snabbare i tio sekunder. Och inte nog med det – jag får även springa och bara andas genom näsan. Ni hör ju själva, min löpning är full av utmaningar och spännande inslag. Not. Men nu gäller tålamod. Bygga en bra bas som tar mig skadefri genom vårens löpning och genom mina tio mil. Och det är inte bara kroppen som ska byggas upp, även det mentala behöver stärkas. Där ger långsam och lagom lång löpning en utmärkt övningsarena. Grundträning tränar i allra högsta grad det mentala. Jag är helt trygg med att jag klarar springa tio mil i vår. Men jag vill att det ska vara roligt och skadefritt. Med hjälp av min ultrakung till coach och min envishet kommer det att gå galant. (Och sen då? Jo, då ska jag bli terränglöpare. Och sen ska jag bli snabb på marathonstäckan. Och försöka låta bli att vilja springa...

Österlen marathon

För andra året i rad sprang jag Österlen marathon. Förra året var det debut på distansen och nu var det min tredje mara. Förra året var magisk på alla sätt och vis så förväntningarna var höga. Stämningen i startområdet var lika hög förra året som i år. Pannlamporna sken, reflexvästarna glänste och fotografering pågick överallt. Startskottet gick. Det stora fältet med löpare gav sig iväg påhejade av en tapper skara publik. Iväg i mörkret – som ett glittrande pärlband rörde vi oss ut mellan åkrarna. Redan nu kände jag en enorm lycka och mina ögon tårades. Det var så vackert. Det totala mörkret runt omkring oss. Ljusen som spelade i reflexerna. Jag hade planerat att springa på puls och tänkte ligga på ca 145. Det gick bra hela första milen men sen dog pannlampan. Vi var många löpare men jag behövde springa bredvid någon för att undvika att trampa fel. Jag slog följe med en man som legat strax bakom mig ett tag. Tempot blev lite högre än vad jag hade tänkt men nu var lampa viktigare än tempo. Pulsen låg fortfarande under 150 så jag tyckte det var ok trots allt. I Borrby fick jag låna en pannlampa av en tjej som gick i mål – det blev glesare med löpare och jag visste att det skulle vara riktigt mörkt i slutet. Jag kom överens med mannen jag sprang med att vi skulle fortsätta tillsammans och hjälpas åt till Simrishamn. Under maran passerar man ett antal byar och de fantastiska byinvånarna ger sig ut för att heja på löparna. Jag gjorde high five med barnen, klappade tillsammans med...

Berlin Marathon 2013

På Unter den Linden var det kyligt i skuggan av de stora träden. Stämningen var förvånansvärt uppsluppen även om ett och annat stelt ansikte med skräckstirrande ögon fanns i vimlet. Väntan på start var lång men jag ville inte lämna min position i startgruppen så jag stod snällt kvar och hoppade över de tretusen toabesök jag annars hade kunnat ägna mig åt. Löpningen satte igång och genast spred sig lite värme i den stelfrusna kroppen. Jag låg direkt i tänkt tempo 5:45-55 och följde bara den stora massan med löpare framåt. Efter ett par kilometer drogs tempot upp lite och jag fick flera gånger tvinga mig själv att sakta ner för att spara på krafterna och följa planen. Kroppen kändes bra – inget jättetryck i den men inte tungt heller. Den bara konstaterade att ”nu springer vi”. Fösta milen var smärtfri och lugn på alla sätt och vis. Andra milen avlöpte också väl men sen blev det tyngre. Precis som på tjejmarathon var det sträcken mellan två och tre mil som är motigast. Jag vet inte riktigt varför det är så. Innan loppet hade jag bestämt mig för att inte låta några negativa tankar ta överhand – inget ”du orkar inte” eller ”du kan inte”. De små tankarna försökte komma fram men jag var förvånansvärt stark och berättade bara för dem att de inte var välkomna och nu är det så här att jag springer Berlin marathon så det spelar ingen roll vad ni negativa tankar säger. En fot framför den andra, varje steg för mig en bit närmare mål. Whoop, whoop.  Mitt i Berlin började jag längta till...

Söndagens löpning – så ska det vara

Börjar att springa över den lilla gångbron bakom kyrkan in i skogen. Springer längs ån och ser pilarnas grenar försiktigt doppa sig i vattnet. Njuter av sommarkänslan bland husen medan jag joggar längs grusvägen. Tallskogen som följer luktar så där underbart som bara en tallskog kan. Jag har ett sommarprat i lurarna men lyssnar endast sporadiskt, den mesta av tiden arbetar hjärnan av sådant som legat och skvalpat där utan att få utrymme. Vid Habo Ljung svänger jag ner mot havet för att springa söderut igen. Solen ska precis gå ner bakom horisonten och den lyser i den vackraste röda färg jag kan tänka mig. Havet glittrar och fåglarna svävar mot himlen. Sprang några kilometer längs havet. Vid campingen stod en man och blickade ut över havet – han utstrålade en enorm harmoni och nöjdhet. Längre bort vid badbryggan såg jag två gestalter som tog ett kvällsdopp. Fåglar vadade i det långgrunda vattnet och söndagslugnet låg över bukten. Det började mörkna och jag sprang in bland husen. Förra vinterns ”gata-upp-och-gata-ner-löpning” gjorde sig påmind och jag betade av kvarter efter kvarter. Inspirerades av vackra trädgårdar, belysning och inredning. Lösa tankar var nu bearbetade och insorterade vilket gav sommarpratare nummer två större uppmärksamhet och jag kunde låta hjärnan vila. Vek av hemåt och ökade farten lite – bara för att det var kul. Kommer hem och känner mig gråtfärdig av lycka. Det är så här det ska vara. Terapi för kropp och själ. Naturupplevelser. Tid utomhus. Egentid. Det tänkta 30km-passet blev bara 15 km. Men det var 15 innehållsrika och välgörande kilometer. 15 kilometer löparglädje i sin renaste form....

Att inte vara med

Det ingick inte i min plan att springa Malmö halvmarathon men tidigare i veckan blev jag ändå sugen. Jag försökte anmäla mig sista anmälningsdagen men kortbetalningen funkade inte så jag tänkte att då kan jag efteranmäla mig på lördag istället. Sen kom jag att tänka på planen – träningsplanen. Min träning har liksom inte riktigt varit vad den borde det här året och Berlin marathon närmar sig med stormsteg. Planen var därför att intensifiera träningen den här veckan, bland annat med ett rejält långpass som skulle vara längre än ett halvmarathon.  Bestämde mig därför för att inte springa i Malmö utan hålla mig till planen. I lördags morse funderade jag på vad de som skulle springa åt till frukost. Sen funderade jag på vad de åt till lunch och jag höll koll på vädret. Intensiva tvillingar och en kusin distraherade mina tankar från loppet men när vi en halvtimme före start befann oss på stranden i Lomma och såg Malmö där borta på andra sidan bukten kom tankarna åter. Hela jag stod i starten och laddade, trots att jag ogillar just den där stunden innan start. Någonstans, troligen när något barn krävde min uppmärksamhet, insåg jag att jag inte var i starten och humöret sjönk. En timme senare sprang jag loppet, mentalt från soffan i trädgården. Jag led när solen kom fram för jag visste hur varmt det blev för löparna. Jag var med på upploppet tillsammans med alla som jag visste sprang och först när alla var i mål kunde jag andas ut. Jag ville så gärna vara där och jag kände mig så utanför. Idag steg jag...

54 km senare…

Nej, det blir ingen lopprapport. Den är skriven men den är min. Här är istället lite löst sammansatta tankar kring lördagens äventyr. Jag lärde mig att terräng inte betyder att man springer på en fin stig i skogen. Terrängen bestod förvisso av fina stigar, grusvägar och asfaltsvägar. Men den bestod också av klättring på klippor, balansträning på stenar och rötter, i det närmaste obefintliga stigar genom geggamoja, tät långsträckt…någonting mellan skog och buskage, sandstrand och allt annat man kan tänka sig förekommer i naturen. Till saken hör att jag inte vågar vara i skogen själv för jag är rädd för lite av varje. Men sånt kan man inte bry sig om på tjejmarathon där jag under lång tid var helt själv där ute i ingenstans. Terräng på verkligt. Jag lärde mig att jag har två evighetsvapen att ta till när kroppen eller hjärnan börjar säga nej. Det första är viljan och jag förklarade lugnt för mig själv att nu är det så här att vi springer tjejmarathon och det är inte förhandlingsbart. När viljan började tröttna tog jag fram envisheten. Och den mina vänner, skojar man inte bort. Inte en enda gång tänkte jag på att ge upp, inte en enda gång. Jag lärde mig att jag är korkad. Kvinnan med stråhatt i kajak som sakta gled fram längs kanalen i solskenet valde på många sätt en bättre sysselsättning än vad jag gjorde i lördags. Jag må vara korkad, men jag har en ultramedalj. Det har inte hon. Jag visste redan att jag är bra på att se vackra vyer och jag påminde mina medlöpare om att titta upp...

Mitt livs längsta lopp – UPPLADDNINGEN

Jag ska springa 53 km den 29 juni. Det är bokat sedan länge och planen var klar för vårens träning. Sen kom en fotskada och ställde till det i hela april och maj. Juni har jag inlett med en superförkylning, inklusive halsont. Målet för den 29 juni har hela tiden förflyttats. Från början hade jag ett tidsmål som jag efterhand sträckte ut mer och mer. Nu är jag mer inne på att jag kan ju i värsta fall promenera – det klarar jag. För starta ska jag och helst ska jag också komma i mål. Min coach och materialare Emelie peppar och pushar på precis rätt sätt. Min löparkompis Agneta påpekar att det är smart att ta lång tid på sig i år, för då är det lättare att slå tiden nästa år. Fina ni. Om jag nu kan låta bli att skada mig, bli sjuk eller hitta på nåt annat otyg ska jag, på ett eller annat sätt, ta mig igenom 53 km. Korkat? Absolut – varenda liten del i detta. Kul? I alla fall när jag kommer i mål… (och nej, jag har så klart inte släppt tidsmålet helt och hållet. En liten liten del av mig tror att fjolårets form liksom poppar upp just den 29...

Stresshantering, löpning och mentalt skyddsnät

Det finns flera forskningsstudier har kommit fram till att motion är det bästa botemedlet mot stress – både när det gäller att förebygga och att behandla det. Och det är framförallt enkelt. Efter en tuff dag på jobbet snörar jag på skorna och springer hem. Är det riktigt illa kör jag tuffa intervaller och när jag kommer hem är stressen som bortblåst. På en hälsoundersökning för något år sedan fick jag röda staplar på stress och sköterskan sa att jag kan hantera det på grund av min motionsnivå. Jag har tagit allt detta för sanning. För en månad sedan fick jag ont i min fot och jag kunde inte springa. Två lopp fick ställas in och frustrationen var påtaglig. Efter ett par veckor kände jag att det var något annat som höll på att hända, stressen sköt i höjden och jag hade svårt att hantera den. Alla mina mentala stresshanteringssätt som jag använde innan jag blev en löpare var som bortblåsta och jag stod hjälplös och såg stressen skölja över mig. Igår var gränsen nådd. Jag gick hem tidigt från jobbet och gav mig ut på en löprunda trots förkylning och en inte helt ok fot. Inget fysiskt kunde stoppa mig för jag var tvungen att få stressen under kontroll. Kilometer efter kilometer i lugn takt. För varje steg tappade jag en liten stresspärla på vägen bakom mig. Pärlbandet av stress blev längre idag när jag cyklade till och från jobbet. Att stress hanteras effektivt med motion är för mig ingen tvekan utan en ren och klar sanning. Jag funderar mycket på vad jag ska göra om jag hamnar...

Personbästa utan start

Idag är det Lundaloppet. Planen var att jag skulle springa den snabbaste milen i mitt liv och kanske nå drömgränsen på 45 minuter. Det blir istället korvgrillning till de andra som springer. En fot har bråkat med mig ett par veckor. Det är lite oklart vad det är för något, som vanlig sänder min kropp inte ut de tydligaste signalerna. Behandlad av naprapat för att en nerv sitter i kläm i höften eller ryggen och därmed orsakar fotontet. Sjukgymnast tror på inflammation i litet ben i foten och på måndag är det ultraljud och kortisonspruta. Det viktiga för mig är att jag efter två veckors löpvila nu kan springa igen. Med ett felaktigt löpsteg (hälisättning) men ändå. Men jag litar inte tillräckligt på mig själv för att släppa ut mig på tävling idag. Löparglädjen och viljan att springa snabbt skulle ta över eventuella signaler från foten att den tar skada av löpningen.  Så jag grillar korv istället och är ok med det för jag vet att jag har farten i benen. Jag hade klarat personbästa...

Stora gränslösa planer

Är sjukt sugen på att springa. Vissa dagar är det så. Extra sugen blir man när man inte kan eller får springa. Så är det nu. Förra veckan slogs min kropp mot något vilket ledde till stelhet i musklerna och känslan att något är på gång. Kroppen vann och är i stort sett på banan igen. Men så är det lilla foten som börjat krångla. Vänster främre inre trampdyna och i överkanten på hålfoten. Aj. Kurerar nu med tigerbalsam på nätterna och högklackat (!) på dagarna – vilket hjälper.   Så – extra sugen på att springa. Men vågar inte.   I sådana här lägen får man ägna sig åt att planera sin löpning istället. Det är mycket spännande på gång nu. I år ska det ju slås personbästa på milen, halvmarathon och marathon. Dessutom springa första ultraloppet; tjejmarathon 5,3 mil.   Nästa år marathon på kinesiska muren. Springa vasaloppssträckan. Springa ultra på Bornholm. Förutom alla andra lopp så klart. Året därpå ska vi tydligen göra klassikern. Och ett marathon per kontinent känns väl också som en bra ingrediens i en tioårsplan?   Så. Ännu mer sugen på att springa. Vilket föder ännu mer lust att planera ännu...

Ultra?!

Jag skyller allt på Emelie. Hade inte hon sovit länge efter Lidingöloppet hade jag inte behövt ligga och vänta på att hon skulle vakna och då hade jag inte registrerat mig på Twitter och då hade jag inte börjat följa massa ultralöpare och så hade jag inte fått så dumma idéer som att jag vill springa ultra. Älskade fina underbara Emelie som kan fetglömma att jag gör det här själv. Så snart bebisen är ute så kör vi ultra!...

Vasaloppet ur en löpares* synvinkel

*alltså en sån som springer utan skidor på fötterna Jag kom på att jag inte tyckte om att åka skidor – jag som var anmäld till Vasaloppet och som satsat på nya rullskidor, rullskidkurs, skidläger och nya finskidor. När denna insikt gick upp för mig fick jag svårt att träna, tankarna jobbade mot mig. Jag ville inte ge upp min utmaning men var tvungen att hitta på något så att det blev roligt igen. Hur ska man då lägga upp sin strategi för träning och lopp? För det första slutade jag att åka skidor och fokuserade på det som jag älskar – löpning. För det andra övertalade jag mig själv att det visst var kul att åka skidor, egentligen. Tur jag är lättlurad för plötsligt stod jag där i startfållan bland tusentals skidåkare och helikoptern surrande ovanför oss. Spänningen i fållan gick att ta på och nervositeten hos mig var plågsam. Jag ville så gärna komma i mål nu när jag faktiskt bestämt mig för att anta denna utmaning. Det är inte hållbart att tänka negativt om skidåkning när man ska åka nio mil och jag kunde plocka fram det jag övat på under flera veckor: det ÄR kul att åka skidor. Jag lurade tanken men inte känslan, good enough antar jag. Positiv känsla fick jag när jag tänkte på mina barn och min man. Och när jag tänkte på löpning: ”hade varit en fin-fin backe för backintervaller det här!” eller ”benen får fin-fin träning av att stå still i uppförsbacke!” Efter den första backen med all trängsel var det dags att börja åka på riktigt. Inledde med en...

Vad är viktigast: utmaningen eller att ha roligt?

Jag tycker att det är viktigt att hitta träning som är kul. Träning som man längtar efter. Träning som man vill tänka och fundera på. Träning som man vill dela med sig av till andra, bara för att man vill att andra ska få uppleva hur kul det är. Jag tycker det är viktigt att ha utmaningar. Att testa sina gränser och göra sådant man inte trodde att man skulle klara. Det kan vara att testa nya distanser, ha tidsmål eller testa nya sporter. Vad händer när dessa två konkurrerar med varandra? Jag prövar en utmaning som är svår men jag är enormt motiverad att klara den. Mycket förberedelser och träning. Inledningsvis kan jag ignorera frustrationen över att inte kunna ordentligt men sakta smyger sig en känsla fram. Det här är inte roligt. Jag längtar inte efter det. Jag har inte kul när jag gör det. Jag får inte känslan ”det här var tufft men så bra det känns efteråt”. Utmaningen och att ha roligt går inte hand i hand och då blir det problem. Det finns olika angreppssätt för att hantera situationen. Det ena är att bita ihop och hoppas på att det är värt det i slutändan. Det andra är att sluta och hitta nya utmaningar som är roliga. Normalt sätt biter jag ihop och kämpar på och hittills har det alltid lönat sig. Nu vet jag dock inte om det kommer att löna sig. Jag känner inga framsteg, jag känner ingen glädje. Jag har tappat allt jädraanamma. Jag tänker på en bild jag har sett – det är en skidåkare som ska starta ett lopp. Han...