Min resa mot tio mil: Fortsätter med mental träning

I maj ska jag springa tio mil. Jag får många frågor kring den fysiska träningen och hur kroppen ska klara det. Mitt svar är hela tiden detsamma: det fysiska löser sig, det är den mentala biten som är den stora utmaningen.

– Jag vill ha roligt och inte fastna i negativa tankar ”jag kan/vill inte”.

– Jag vill ha kontroll och inte sluta springa för att jag krisar mentalt.

– Jag kommer springa på två femkilometersslingor. I min värld är fem kilometer längre än en mil. En halvmara är längre än en mara.

*ok, ”roligt” är en definitionsfråga när man ska springa i så många timmar

Hur tränar jag då det mentala?

– Välja jobbigt. Ofta när jag ska springa, låt säga en mil, tänker jag ut ett par olika rundor. Det är alltid en runda som känns längre och tråkigare – den tar jag. När jag väljer mellan att springa ett långpass eller dubbelpass väljer jag det som känns jobbigast just då. Jag tränar på att det går att springa även när det tar emot och känns jobbigt. Och när jag väl är ute så är ju inte den jobbiga milen längre än den lätta.

– Meditation. Dagligen (typ…) är det en kort meditation som gäller. Stanna motorvägen med rusande tankar för en liten stund. Jag tränar på att styra mina tankar på så sätt att jag väljer hur mycket uppmärksamhet de ska få. Har tagit med mig meditationen i löpningen och testat att tömma huvudet medan jag springer och inte bry mig så mycket om vad som händer runtomkring mig. Det är helt märkligt hur snabbt resultat av meditation kommer. Både i löpningen och i livet i övrigt.

– Målbilder. Jag har sprungit i mål en sisådär tretusen gånger redan. Jag längtar efter upploppet och efter att passera mållinjen. Jag längtar efter aprikoserna som jag då ska äta och ölen jag ska dricka. Jag har redan planer för hur jag ska lura mitt team så jag slipper sätta på mig kompressionstightsen. Planen är att målbilderna blir så mycket värda att jag springer vidare även när det tar emot. Jag väljer att inte sätta upp specifika målbilder längs sträckan – har varit med om en målbild som inte blev som tänkt och då har jag svårt att ta mig vidare. Jag fokuserar därför målbilderna till slutet av loppet.

– ”Värsta-bilder”. Jag går igenom olika situationer när jag är trött, har ont och bara vill lägga mig ner och gråta. Jag ser hur jag dippar mentalt och hur ingenting hjälper. Mina ”värsta-bilder” paketeras sedan och läggs i minnet. OM de blir verklighet kan jag konstatera att där är det situationen som jag redan känner till och det paktetet lägger vi tillbaka på sin plats i hjärnbiblioteket. Inget dramatiskt eller konstigt. Bara bekanta och ofarliga paket.

– Fem kilometer. Jag springer rundor som är fem kilometer men ska kanske övergå till sex kilometer för att fem ska kännas kort. Jag tänker i femkilometersblock och halvmarablock. Jag utmanar hjärnan och avdramatiserar. Har en bra bit kvar…

Hur gör jag under loppet?

– Jag har ett team som ska ta hand om mig, ge mig mat och se till att allt går bra. De kommer vara väl informerade om mina mentala styrkor och svagheter. De kommer inte att glatt skrika ”ta en femkilometersrunda i taget” eller ”bara sju femkilometersrundor kvar” (såvida jag inte lyckats vända de där fem kilometrarna till något positivt). De kommer veta precis.

– Jag kommer att ha belöningar vid vissa givna tidpunkter. Kaffe. Coca-cola. Cocktailtomater (jag vet, det är konstigt men jag längtar efter cocktailtomater när jag springer långt).

– Jag sätter en fot framför den andra och springer vidare. Svårare än så är det inte…