24 timer ved havet

Jag hade inga planer på ett 24-timmarslopp i år. Däremot Gax100 i slutet av Juli. Hade letat efter ett “träningslopp” i Juni men inte hittat något lämpligt. När jag ser Lottas inlägg på Scania Road Runners facebooksida, “Loppsällskap sökes” kände jag att här kom ett gyllene läge.

Visst fanns det 6-timmars och 12-timmars att välja på också. Men med tanke på Gax100 kändes 24-timmars lämpligt.

Jag ville ha någon form av distansmål när jag gick in i loppet. Hade funderat några veckor på det och mötte upp Lotta på Espressohouse och pratade lite om loppet, taktik och packning. Kan man få tips och råd från en som har rutin från 24-timmarslopp så är det bara att gapa med öronen..

Mina distansmål lät rimliga, första 12 timmarna tänkte jag mig 80-100km. Ett stort spann, men jag vet inte riktigt vad jag gett mig in på.

Mitt tidigare tids- och distansrekord är från trailloppet Tjörnarparen 100km som tog mig nästan 15 timmar. Men ett distanslopp i skogen är en helt annan grej.

Andra 12an satte jag ett mål på 60-80km. Samtidigt som 100miles (161km) skulle vara slutmålet.

Vi rullade över till Danmark på fredag eftermiddag. Efter dryga 50 mils körning (av Lotta) sov jag gott i campingbilen. Blev några timmar för lite sömn för min del. Är van vid 7-8 timmars sömn men fick knappt ihop 6 timmar denna natten.

Inför loppet var det sommarvärmen som oroade mig mest. 25 grader i skuggan på en bana med obefintlig skugga.

På morgonen rullade vi iväg för att köpa isbitar.

Första affären, slut!

Panik, finns det fler affärer i byn?

Lotta googlade snabbt, Lidl 1km bort.. in i bilen och iväg. Lyckan var total när vi fick tag i sex påsar med is.

Redo för start

Snabbt tillbaka för att förbereda det sista innan start.

Starten gick kl 12.00 på Lördagen. Sprang iväg på en skön och varierande bana som var uppmätt till 1987 meter. Starten på en gräsplan, vidare på asfalt och stenplattor.

Därefter en 90 graders vänstersväng ut på en 100 meter lång asfaltsbacke som övergick till grusväg vid nästa 90 graders sväng och fortsatte uppåt en liten bit till.

Backen blev promenadsträcka redan på första varvet. Nu var inte banan direkt kuperad, man kan nästa kalla det för motlut istället för backe..

Efter en knapp kilometer bar det nerför till stranden där vi hade en 800 meter lång raksträcka på betongplattor hem till varvningen.

Lite orutinerat startade jag lite i överkant av planerat tempo, varvtider på 13-14 minuter. Sprang på och varvade med gåpauser. Fyllde på med isbitar runt handleder och blötte kepsen vid egna depån som vi hade cirka 60 meter innan stora depåtältet.

I stora depån såg jag till att dricka en till två muggar varje varv. Drack cola, vatten, sportdryck och något juiceaktigt.

Utöver dricka åt jag vad som serverades, kakor, melon, marshmallows, jordnötter, chips etc. etc.

Det enda jag hade med mig själv var “Salt Stick kapslar” som jag tog en varje 30e minut.

Första stora dippen kom efter sju timmar och 57 kilometers löpning. Var tvungen att göra något, bytade tröja, skor och tog på kompression på vaderna. Boostade även med musik.

Flöt på bra i nästan tre timmar till. Började bli motigt och jag tog en kortare paus igen. Fortsatte sedan till midnatt med varvtider under 20 minuter.

Passerade 12 timmar på ungefär 88,5km.

Efter midnatt började hjärnan snurra, negativa tankar blandat med funderinga och räkning. “Hur ska jag orka hålla detta tempo i tolv timmar till”, “skiter i detta”, “jag bara går”, “kommer aldrig klara 161km”

Minskade ner löpsträckan som ibland försvann helt.

Men när jag berättade för Lotta att jag inte skulle klara 100miles så sa hon att “det kan du inte bestämma nu”..

Då bestämde jag mig för att försöka klara det istället. Vad några ord kan betyda mycket.

Klockan två på natten valde jag att utöka löpsträckan igen. Fick till sju varv som gick jättebra, kändes som varven dom första timmarna!

Därefter kom stora dippen. Illamåendet kom och jag började frysa.

Skiftade kläder igen och varvet slutade på 45 minuter.

Powernap…

Körde på två varv till sedan tog något slut, troligen det mentala. Satte mig i stolen och somnade, sov i 20 minuter innan jag vaknade av att jag frös rejält. Som tur var serverades det frukost i stora depån. Kaffe och tonfiskmackor satt fint.

Kämpade med mina tankar och framförallt tanken om att bryta loppet. Orkade inte fråga om man fick distansen även om man avbröt och lämnade banan eller man var tvungen att hänga kvar.

Hade inte grejer för att lägga mig ner i depån, sovsäcken låg i bilen, som tur var..

Distansmålet 161km hade glidit ur händerna på mig. Orkade inte omförhandla med mig själv. Promenerade sista fem timmarna och höll koll på placeringen.

Tydligen hade fler det tufft på banan och jag hade trots bekymmer avancerat från en elfteplats kring midnatt till en sjätteplats vid åttatiden på morgonen.

Placeringen höll jag tiden ut, en 6:e plats och 147km i mitt första 24-timmars är jag grymt nöjd med. Blev både distans och tidsrekord.

Lite tankar och positiva grejer jag tar med mig från loppet till kommande lopp.

För det första, hur jag hanterade värmen. Kylning med is fungerade kanon. Även näringsintag och dricka fungerade anmärkningsvärt väl. Var nog optimalt med varv på två kilometer i denna värmen.

För det andra hur kroppen höll och att jag till och med kunde gå dagen efter när jag klev ur sängen! Att jag kunde gå dagen efter kanske tyder på att jag inte tog ut mig helt, det vill säga att där kan vara mer att kräma ut.

Tror dock att jag hade behövt support som såg till att jag höll varvtider och pressade mig lite samt såg till att jag inte satt för länge i stolen. Är för lätt att förhandla till sig vila när man förhandlar med sig själv..

Nu ser jag fram mot Gax100 där det förhoppningsvis blir distansrekord, jag slipper dock gärna att slå tidsrekord på den tävlingen 😉

//Magnus Johansson