Mitt livs längsta lopp – UPPLADDNINGEN

Jag ska springa 53 km den 29 juni. Det är bokat sedan länge och planen var klar för vårens träning. Sen kom en fotskada och ställde till det i hela april och maj. Juni har jag inlett med en superförkylning, inklusive halsont.

Målet för den 29 juni har hela tiden förflyttats. Från början hade jag ett tidsmål som jag efterhand sträckte ut mer och mer. Nu är jag mer inne på att jag kan ju i värsta fall promenera – det klarar jag. För starta ska jag och helst ska jag också komma i mål. Min coach och materialare Emelie peppar och pushar på precis rätt sätt. Min löparkompis Agneta påpekar att det är smart att ta lång tid på sig i år, för då är det lättare att slå tiden nästa år. Fina ni.

Om jag nu kan låta bli att skada mig, bli sjuk eller hitta på nåt annat otyg ska jag, på ett eller annat sätt, ta mig igenom 53 km. Korkat? Absolut – varenda liten del i detta. Kul? I alla fall när jag kommer i mål…

(och nej, jag har så klart inte släppt tidsmålet helt och hållet. En liten liten del av mig tror att fjolårets form liksom poppar upp just den 29 juni)