När det är så värt

Det här året har min nervsjukdom i armen/axeln varit bråkig och jag har haft mycket problem med nervsmärta. Den senaste veckan har varit extra besvärlig och det hänger ihop med en skada i en sena vid höftböjaren som jag ådrog mig på min senaste tävling. Det är betydligt svårare att hantera smärtan från armen när en annan smärta också vill ha uppmärksamhet.

Smärta tar energi. När jag är i smärtperioder sover jag i snitt två timmar mer per dygn. Den vakna tiden präglas av trötthet. Jag har hoppat över träningspass under de här perioderna av den enkla anledningen att jag prioriterat sömn. Men de allra flesta gånger har jag ändå gett mig ut – ofta med hjälp av att maken mer eller mindre tvingat ut mig. (Han vet vad kombinationen mycket smärta och ingen löpning gör med mitt humör)

Idag har varit en tuff dag. Smärtan i armen har varit minst sagt påtaglig. Prövade alla knep för att få upp humöret – kaffe, socker…men inget funkade. Har varit uppgiven och så förbannat trött på att ha ont. Klädde mig i träningskläder redan i morse men gav upp, duschade och tog på mig vanliga människokläder istället. Ingen träning idag. Så får det bli. Trots att coachen beordrat en lugn jogg, vilket jag borde orka, så fanns det inte på kartan.

Men. Någon liten liten del av mig kunde inte låta bli att peta på hjärnan. En liten tur. Du vet ju att du mår bättre sen. Och du får springa din favoritrunda. Lockelsen tog överhand och jag försåg barnen med varsin I-pad, det måste gå.

Jag visste från början att någon lugn jogg var det inte tal om idag. Långt ifrån. En liten stund tänkte jag i alla fall värma upp lite först, men den tanken glömde jag bort. Det är ju dumt när man precis börjat springa igen efter en skada, en liten snabbläkt skada men ändå. Hjärnan behövde fart. Det var viktigare.

Så blev det. Och endorfinerna rusade. Det var det mest välbehövliga pass det här året. Sjukt roligt. Och så fick jag avsluta den här dagen med att må riktigt bra.

Armen? Jodå, den protesterade men tystande efter några kilometer. Under ca en timme efter passet var jag smärtfri innan smärtan kom tillbaka igen. Men framförallt är det så mycket lättare att hantera smärta nu efter att ha sprungit. Kroppen i övrigt mår bra och hjärnan har fått sitt rus från löpningen.

Det var så svårt att komma ut. Men det var så värt.

postlöpningGiving up is an option, but not for me – not today.