I höstas bestämde jag mig för att springa tio mil. Vintern har jag lagt på träning – såväl fysisk som mental. Jag har tillsammans med min coach förberett mig på loppet, satt upp målbilder och delmål.

En vecka före start kom förkylningen. Oroade mig inte så mycket för en förkylning brukar ge med sig rätt snabbt. Tre dagar före start började jag dock oroa mig på riktigt. Vilopulsen var kraftigt förhöjd även om allmäntillståndet inte var särskilt illa. Men någonstans trodde jag fortfarande att det skulle gå över. Ägnade torsdagen åt att vila och kroppen fick alla tillgängliga vitaminer. Fredag morgon och vilopulsen var ännu högre än den var under torsdagen. Räknade bort ett par slag som stress men kunde inte bortse från att den fortfarande var för hög. Inte ens nära ett gränsfall.

  • Det kan vända…
  • Det kan gå över…
  • Tänk om jag vaknar imorgon med låg och fin puls?

Lördag morgon kl. 05.00. Vilopuls kraftigt förhöjd. Bytte om och åt. Körde till starten. Kände ett stort vemod. När starten gick sprang jag också. Den första femkilometersslingan över Ideon. Pulsen var för hög, andningen var ansträngd och jag fick jobba. Jag var ledsen och tänkte att även om pulsen hade lagt sig lågt hade jag inte velat fortsätta. Det fanns ingen löparglädje. Och varför ska man då springa?

När jag kom till målområdet efter fem kilometer klev jag av. Det var ett lätt beslut – pulsen talade sitt tydliga språk. Sorg. Besvikelse. Tomhet.

Det svarta hål som bildats hos mig är oproportionerligt och utan perspektiv. Men sätter man upp stora, lockande, fantastiska mål så blir fallet stort och hårt när det inte blir som det är tänkt. Och det är ok. Nu ger jag mig tid att krisa – utan att tänka på perspektiv eller annat i livet som är viktigare. Sen reser jag mig och sätter upp nya mål. Jag har ultravasan och New York marathon framför mig. Har också hittat ett 100km-lopp i Danmark om en månad som kanske kan bli aktuellt.

Min träning har inte varit förgäves och den resa jag gjort med min träning under vintern och våren förtas inte av detta bakslag. Så fort jag blir frisk ska jag göra en sak som jag vet att coachen säger nej till – så han får inte veta förrän efteråt (inte lönt att du frågar Johnny – är jag glad är du glad, eller hur?).

Så. Lite kris till (har inte tröstshoppat klart än) sen kör vi igen.