När Knud knockade mig på åsen. En dråplig historia som kunde slutat värre.

Stormen Knud drog in över Skåne i fredags och efterdyningarna kom in under lördagen. Jag sprang ett långpass på Romeleåsen med start och mål i Genarp. Så här skrev jag på men Facebook-sida.

”Det är livsfarligt att springa! Framförallt på Romeleåsen. Plötsligt small det till i skallen. Kändes som en rejäl sten träffade mig mitt uppe på huvudet. Jag var på väg ut ur ett skogsparti mot en äng strax bortom Väderkullen. Jag kom från Romeleklint-hållet och såg att stora moln tornade upp sig och det mörknade i skyn. Strax innan den stora smällen så tog vinden i med krafttag och det började ösa ner regn. Sen bara small det till uppe på skallen. Ont gjorde det men jag blev nog mest rädd. Tog några steg och stannade till. Såg mig om, men det låg mest små tallkottar runt om mig på stigen. Men lite längre bort en stendöd trädgren ca 1-1,5 meter lång. 2 cm i diameter. Det kan ha varit den som drösade ner på mig? Men jag såg inget som kom farande. Bara kände smällen.

Jag hade sprungit ca 11 km och fortsatte löpandet i ett djävulskt ösregn som bara varade ca 5 minuter. Tänkte sedan inte så mer på smällen. Det klarnade sedan upp och mitt pass blev underbara 21,3 km med 475 höjdmeter.

Väl tillbaka i bilen tog jag av mig kepsen och kunde konstatera ett ordentligt blodvite. Efter hemkomst och dusch konstaterade vi 2 små (antagligen rätt så djupa) sår mitt uppe på skallen. Tur att jag har bra läkkött så att jag kan springa i morgon igen”.

Blodig skalp

Blodig keps

 

 

 

 

 

Efterord: På två dagar har såren på skallen läkt fint. Bulan har lagt sig och det är bara lite ömhet kvar. Jag hade nog ändå lite tur i oturen. Men tänk vad ödet ställer till med. En sekund hit eller dit så hade grenen inte träffat mig mitt i skallen. Hur många nedfallna grenar ligger det inte på Romeleåsen som INTE träffat någon i skallen? Nu ligger det i alla fall en som har träffat någon. Motto: När ni springer snyggt, så spring ändå lite försiktigt.  🙂