STARTEN PÅ VERRAZANOBRON (Staten Island-Brooklyn)

“Start spreading the news, I’m leaving today.

I want to be a part of it, New York, New York.

These vagabond shoes, are longing to stray

Right through the very heart of it, New York, New York.” Frank Sinatra

I vindens vinande sjöng (=skrek) alla med i sången och mina ögon tårades. Känslan var mäktig och jag hade svårt att förstå att jag faktiskt stod här – i starten till New York Marathon! Blåsten gjorde att jag flög som en vante fram och tillbaka. Höll på att sätta krokben för mig själv när vinden tog tag i mina ben. Fotograferna kunde inte hålla balansen på mitträcket utan blåste ner. Jag skrattade – det blir lite absurt med så hård vind. Men jag njöt av utsikten, av att få springa och av att äntligen få vara här.

”WELCOME TO BROOKLYN!!!”

Människorna i Brooklyn är helt galna! Vilket publikstöd så tidigt på banan! Tidvis skrek de så det kändes som om jag sprang i en ljudtunnel där inget annat existerade än detta enorma ljudtryck och jag. Snurrande och uppslukande känsla. Jag och publikens jubel.

”Go Sweden”

”Ibrahimovic”

Jag skrattade högt tillsammans med de andra löparna och publiken. Jag ville inte att det här skulle ta slut utan jag ville springa här för evigt. Uppförsbackarna lekte sig fram under mina fötter som trummade sig framåt fyllda av energi. Det jag upplevde i Brooklyn var magiskt på så många vis och jag kan inte tänka på det nu i efterhand utan att tårarna fyller mina ögon.

QUEENSBORO BRIDGE (Queens-Manhattan ca 25 km)

Lång seg uppförsbacke upp på bron. Sprang här tillsammans med en svensk man och vi pratade på glatt. Jag fotograferade utsikten i farten och mitt tillfälliga löparsällskap fotograferade mig när jag sprang.

20141102_123724 

Fotograf okänd svensk glad man

Vi bestämde också att en sån här backe rimligtvis betyder lång nedförsbacke snart. Mycket riktigt så kom den och vi fick möjlighet att sträcka ut ordentligt. Löpningen flöt på bra och benen var fortsatt pigga och glada.

MANHATTAN First Avenue (ca 26-32 km)

Här stod publiken i fyrdubbla led och hejade. De var lite mer städade än Brooklynpubliken men de gav ett enormt stöd. Jag tänkte på Emelie som sagt att den här delen av banan trodde hon skulle bli jobbig och jag konstaterade att hon nog inte gillat den. Jag knatade på och hejade på den svenska klacken vid 69:e gatan. Vinden slet tag i oss lite då och då men det besvärade mig inte, van vid blåsten ute på de skånska åkrarna. Mot slutet kände jag för första gången lite trötthet i benen. Tänkte på Emelie som låg nerbäddad på hotellet och inte fick komma till start. Tänkte på Agneta som har löpförbud. Nej – trötta ben är inget att bry sig om när man faktiskt får och kan springa.

THE BRONX (ca 32-34 km)

Hittade efter bron en ledig toalett – en höjdpunkt i sig. Nu närmade jag mig 32 kilometer då jag sagt att jag skulle öka farten. Kändes inte helt nödvändigt om jag ska vara helt ärlig men har jag sagt det så får jag ju göra det. Benen var lite tunga men de svarade ändå glatt när jag ökade tempot. Det var tunnare med publik men de som stod där hejade ordentligt och stämningen var härlig. Här var också banan lite annorlunda med fler svängar – i övrigt var ju banan mest rakt fram.

MANHATTAN – CENTRAL PARK, Fifth Avenue (ca 35-42 km)

Hört många som sagt att den sista biten längs hela Central Park är lång och backig. Och de visste vad de pratade om! En lång seg backe som aldrig tog slut. Och här skulle jag hålla min tempoökning – smart. Jag bestämde mig för att fixa det och spände blicken i asfalten en bit framför mig – nu är det nog med att njuta av publiken, nu är det springa som gäller. Med bestämda steg och bestämd blick växlade jag upp och började passera löpare efter löpare. Det var trångt och blev mycket sick-sackande men inget fick störa mig. Jag hörde många svenskar som ropade heja-rop till mig men min enda fokus var att hålla blicken i marken och springa. Parken tog verkligen aldrig slut och skylten att det var 800 meter kvar var välkommen. De där 800 metrarna hade också lite problem att ta slut men till sist såg jag målet, och backen som ledde upp till målet…  

20141102_141802

Selfie direkt efter målgång med målet i bakgrunden.

MÅL

Medalj runt halsen. Med stapplande ben gick vi alla framåt ivrigt påmanade av funktionärerna. Jag var inte jättepigg på den promenad som nu väntade, promenad efter marathon är aldrig bra. Fick i alla fall min påse med lite mat och dricka innan jag följde fårskocken framåt. Varje försök att stanna och sträcka på min ömma rygg stoppades av funktionärerna som med leende ropade ”keep walking please”. Efter en sju mil lång promenad blev vi äntligen utsläppta efter att ha blivit insvepta i varma gosiga ponchos. Ansiktet på kvinnan som svepte in mig med sådan omsorg kommer jag aldrig att glömma – lite ömhet och omsorg efter ett marathon sitter så fint. Så fort jag var ute ur parken gick det lättare att promenera och jag gick till hotellet (som valts utifrån att det låg nära målområdet). Emelie väntade på mig där och jag bubblade av saker som jag ville berätta om loppet. Är så glad över att hon var där och ville dela allt med mig.

SLUTSATSER LÖPNINGEN

Jag hade satt upp att jag skulle springa ett jämnt och lugnt tempo de första tre milen och sedan öka den sista milen. Det gick lite snabbare än tänkt men planen att öka sista milen höll – trots backarna i slutet. Lyckades få den sista kilometern att bli min snabbaste vilket alltid är kul. Och trots PB var jag långt från slutkörd och jag är mycket nöjd med hur kropp och knopp jobbade. Fint formbesked inför kommande äventyr.

SLUTSATSER NEW YORK MARATHON

Helt sjukt fantastiskt! Helt magiskt publikstöd! Jag har aldrig skrattat så mycket under ett lopp eller njutit så mycket. New York Marathon har varit en dröm och jag var rädd att det inte skulle motsvara mina förväntningar men mina alla mina förväntningar överträffades med hästlängder. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det jag har fått vara med om under New York Marathon. Magiskt.

“If I can make it there  

I’ll make it anywhere  

It’s up to you  

New York, New York.

 

New York, New York

I want to wake up

In that city that never sleeps

And find I’m a number one, top of the list

King of the hill

A number one”

20141102_151245