Österlen marathon

För andra året i rad sprang jag Österlen marathon. Förra året var det debut på distansen och nu var det min tredje mara. Förra året var magisk på alla sätt och vis så förväntningarna var höga.

Stämningen i startområdet var lika hög förra året som i år. Pannlamporna sken, reflexvästarna glänste och fotografering pågick överallt. Startskottet gick. Det stora fältet med löpare gav sig iväg påhejade av en tapper skara publik. Iväg i mörkret – som ett glittrande pärlband rörde vi oss ut mellan åkrarna. Redan nu kände jag en enorm lycka och mina ögon tårades. Det var så vackert. Det totala mörkret runt omkring oss. Ljusen som spelade i reflexerna.

Jag hade planerat att springa på puls och tänkte ligga på ca 145. Det gick bra hela första milen men sen dog pannlampan. Vi var många löpare men jag behövde springa bredvid någon för att undvika att trampa fel. Jag slog följe med en man som legat strax bakom mig ett tag. Tempot blev lite högre än vad jag hade tänkt men nu var lampa viktigare än tempo. Pulsen låg fortfarande under 150 så jag tyckte det var ok trots allt. I Borrby fick jag låna en pannlampa av en tjej som gick i mål – det blev glesare med löpare och jag visste att det skulle vara riktigt mörkt i slutet. Jag kom överens med mannen jag sprang med att vi skulle fortsätta tillsammans och hjälpas åt till Simrishamn.

Under maran passerar man ett antal byar och de fantastiska byinvånarna ger sig ut för att heja på löparna. Jag gjorde high five med barnen, klappade tillsammans med pensionärerna och vinkade glatt när någon hejade. Vilken stämning. Vilket lyft löpningen får. Jag påpekade också med jämna mellanrum för mina medlöpare hur vackert det var (det var ju mest svart men de öppna landskapet kunde liksom ändå kännas om man tittade upp).

Från Borrby hade vi knappt en mil till Skillinge. Det kändes att vi närmade oss havet, den lilla vind som fanns kylde ner oss en aning. Jag hade som vanligt det tungt strax efter två mil men bestämde mig för att så snart jag kom till Skillinge skulle allt bli bra. Med ett stort leende sprang jag in i Skillinge – det är så grymt vackert. En efterlängtad vätskekontroll och sedan iväg mot Brantevik. Jag mindes att den sträckan kändes lång förra året men tänkte att fem kilometer är ju ingenting. Men det är fem lååånga kilometrar det där. Vi såg ljuset från Simrishamn innan vi ens fick syn på Brantevik. Marschallerna ledde oss in i byn och hela hamnen var fylld av glittrande marschaller. Det är en minnesbild som kommer hänga kvar länge länge.

Sista biten mot Simrishamn följs man av ljudet från havet. De brusande vågorna som slår mot stranden. Det var för mörkt för att se havet – men ljudet och doften räckte. Benen var nu trötta, låren protesterade och höfterna tyckte också att det kunde vara nog. Hjärnan var dock helt med på banan och manade på kroppen. En skylt som förkunnade att vi var i Simrishamn kom men jag visste att det var en bra bit innan vi var framme.

Då kom fönstret. Det stora fönstret med de två röda fåtöljerna som jag sett förra året. Rummet var upptänt och fåtöljerna stod där så harmoniska och inbjudande. Tårar av glädje fyllde åter mina ögon.

Mitt löparsällskap kroknade rejält och sa åt mig att springa iväg. Jag lämnade honom och ökade då takten. Jag kände lukten av målgång. När jag kom över den lilla kullen och såg nedre delen av Storgatan tog jag ut stegen rejält. Det är fantastiskt skönt att springa snabbt när man legat och malt långsamt i fyra timmar. Med jubel från åskådarna rundade jag hörnet och sprang upp längs Storgatan. Gjorde high five med en överförfriskad pubbesökare. Log. Sprang med långa snabba steg över kullerstenarna. Hörde musiken från målet och ökade ännu mer. Genom röktunneln (där det var så mycket rök att jag var tvungen att stanna till för jag såg verkligen ingenting) och vidare de sista metrarna mot mål. Där stod fina Mikael med medaljen och hans glädje över alla som kom i mål var minst lika stor som för oss löpare!

Österlen marathon. Det är så magiskt. Vackert. Glädjefyllt. Vi ses nästa år igen.