Det var med mycket pirr och stora förväntningar jag ställde mig i startfållan till årets Kullamannen Ultra. Platsen var hamnen i Mölle, klockan var kvart i sju på morgonen och det började just ljusna. Loppet var enligt PM 66 km långt och innehöll 3000 höjdmeter fördelat på tre varv. När jag först läste siffrorna så lät det väl görbart men när jag för fem veckor sedan sprang mitt första varv på banan blev jag mer än tveksam. Banan var oerhört teknisk och faktiskt svår både uppför och nedför. Mina tidigare meriter är begränsade till ett par maror och två Lejonbragder 50k (helt platt). Om man lägger till att jag efter dessa lopp gjort två fotoperationer så … ja ni förstår.

När starten gick försvann alla negativa tankar. Stämningen var riktigt skön med eldar och marschaller i gryningen och en Kullaman i rustning till häst som visade vägen. Löparglädje! Första varvet flöt på bra. Visst det var riktigt tufft i klättringarna upp från Nimis och sedan från havet upp på Håkull med hjälp av välbehövliga rep. Visst kom krampen i vaderna efter dessa klättringar och det var täta stopp för stretchning … men ändå … bra. Efter den tekniska norra sidan var fyren en skön syn och efter den äventyrliga biten ner för fyrbranten var det lite enklare stigar. Tillbaka i Mölle hamn och först varvet avverkat på 2:45. En kort paus med en mugg buljong och laddning av vatten och geler sedan ut på andra varvet.

Andra varvet blev lite tyngre. Krampen kom tillbaka efter Nimis och gjorde mig lite konfunderad. Vad beror den på? Är det ren och skär trötthet i de berörda musklerna? Min biokemiska forskarhjärna fick jobba med det ett tag och kilometrarna rullade på. När jag kom upp till fyren igen hade störde kramperna mig fortfarande och utsidan på höger knä gjorde ont i varje steg. De negativa tankarna kom krypande och humöret lättades bara upp när en kossa som rörde på sig lite oväntat skrämde iväg två löpare ett tiotal meter i sidled under vilda tjut. Kossorna på Kullaberg ser farliga ut men är snälla och tålmodiga som teddybjörnar. Sista biten in mot andra varvningen bestämde jag mig för att ta en paus och känna efter om jag skulle ge mig ut på det tredje varvet eller inte. Just innan jag kom in i varvningsområdet blev jag omsprungen av segraren som gick i mål på 5:47!

I växlingsområdet pratade jag med flera som redan brutit erfarna Björn som inte fattade varför krafterna tagit slut och Mats som drabbats av magproblem trots att han ätit precis som vanligt. Flera var överraskade över hur tuff banan var. Jag pratade en stund med en kille som precis som jag tvekade över att ges sig ut på tredje varvet. Under tiden jag tänkte bytte jag tröja och strumpor. Tre röda/blå tår påminde mig om att jag måste snöra skorna hårdare. Hela tiden krampade alla möjliga muskler i ben och fötter. Efter drygt 20 minuters kämpande med motivationen bestämde jag mig för att jag ville mer. Det fick bära eller brista. Jag hade trots allt ganska gott om tid på mig. Jag gav mig så sakta iväg upp mot berget igen.

När jag väl var på väg kände jag en stor glädje. Jag tror att tiden jag satt ner mellan andra och tredje varvet var den svåraste delen av hela loppet för mig och jag hade kommit igenom den. Nu följde ett varv där jag i princip gick i alla uppförsbackar. Kroppen var trött och gjorde ont men humöret var på topp och jag tror att jag delade den känslan med många jag pratade med ute på sista varvet. Vi hade klarat det svåra och nu skulle vi bara springa i mål. När vi kom upp till fyren den sista gången var det en mäktig syn. Mörkret hade börjat falla och fyren spred sitt varma ljus och visade vägen. Efter fyrbranten fick jag släppa min följeslagare. Han tänkte försöka gå in under tio timmar. Jag hade inga sådana tankar. När jag kom ner till strandpromenaden i Mölle kom krampen igen. Efter tre stretchningar på de sista femhundra meterna kom jag till slut i mål på 10:03 och efter en sista stretchning mot målställningen kunde jag ta emot mitt allra första bältesspänne. Glad, trött och väldigt, väldigt nöjd.

Kullamannen Ultra