Thy 1- Här finns det nyuppskuren choklad. Nu är det bara de sista kilometerna kvar, säger den rundlätte dansken i sista kontrollen vid 37km.

Förmodligen ser jag lite trött ut efter att snart ha sprungit mitt första Thy Trail Marathon. Troligen vill han också uppmuntra mig inför den sista tuffa strandpassagen men den är jag ännu lyckligt ovetande om.

Men för att ta det från början så backar vi tillbaka till fredagen när jag, Jonas, Lena, Åsa och Peter hade tagit oss med bill till den Jylländska västkusten. Vi hade nyss hämtat nyckeln till huset som vi hyrt i den lilla byn Klitmøller. På vår väg mot huset passerade vi delar av banan. Snitslarna var uppsatta och följde vår väg innan de vek av mot havet igen genom översvämmade strandhedar med de höga klitterna i fonden innan stranden och havet tar vid. Håret reser sig på mina armar! Här ska vi springa i morgon! Jag ryser av förväntan. Hur ska det gå, kommer jag att orka, hur kommer vädret att vara, massor av tankar virvlar förbi.

Framme vid huset i Klitmøller sammanstrålar vi med Torbjörn och Ulf och packar in våra grejor snabbt innan vi ger går ner till nummerlappsutdelningen. Efter lite språkförbistring har alla fått sina startkuvert. Jag och Lena måste känna lite på själva målgången och tar ett par steg ut på betongrampen där vi räknar med att ta oss upp från stranden i morgon. Det pirrar till i magen.

Efter en kväll av loppnojande, uppladdning med Lenas Ökerölasagne och småplock med utrustningen kryper vi till sängs.

Äntligen lördagsmorgon och snart dags för start. Vi tar oss ner till bussarna som ska ta oss till starten vid Lodbjergs fyr.

Ut ur bussen, pinkar i busken, rör mig lite nervöst fram och tillbaka, håller mig intill de andra erfarna, gruppfoto tas, nu är det nära. Fleming, en av raceannordnarna, tar till orda. Jag förstår bara brottstycken. Han lovordar det fina vädret och påminner oss om att det är rejält blött på banan i år. Så blött att man till och med har varit tvugna att dra om banan förbi de djupaste pölarna. Fleming lovar oss ”våda skor” men att vi inte ska behöva simma.

Jonas har smugit iväg mot starten och vi andra rör oss också mot startlinjen. Nedräkningen från 10 genomförs och starten går. Alla rusar i väg nedför backen. Vi kommer inte mer är några hundra meter innan de första pölarna dyker upp, När vattnet blir djupare stannar farten av och vi går på en lång rad genom ibland lårhögt vatten. De följande kilometrarna är det blöt strandhed och branta sandklitter som ska besegras. Första kontrollen passerar jag utan att stanna och tar mig vidare mot den längsta vattenpassagen på banan, Lille hav. Efter några kortare lårdjupa vattenpassager uppenbarar sig Lille hav framför oss. Drygt 400 meter vatten som går upp över midjan som mest. Redan i början av Lille hav tar jag ett snedsteg vid sidan av den smala stigen som vi balanserar på och håller på att trilla men klarar mig upp på stigen igen. Går försiktigt balanserande på den smala stigen under vattnet efterhand som mina ben och bedre regioner blir allt krispigare.

Väl uppe på fast mark igen får jag kämpa lite för att komma igång. Det tar nog femhundra meter innan benen får upp värmen igen men det går mycket bättre än avd jag trott att komma igång igen.

Passerar kontrollen vid 14 km utan att stanna. Har fortfarande gott om Tailwind i flaskorna i västen och jag känner mig pigg. Efter en lättlöpt sträcka viker vi av in i skogen innan vi klättrar över klitterna och tar oss ner på stranden. Letar efter lite fastare sand och hittar den ibland nere vid vattenbrynet men alltsom oftast avlöses det fasta av mjuk grusblandad sand där fötterna skjunker ner djup. Det tar på krafterna rejält.

Halvvägs springer vi upp och rundar några vackra vita fiskehus. Här stannar jag för första gången vid kontrollen. Tar en mugg sportdryck, en mugg cola och lite choklad innan jag tar mig ner på stranden igen. Kämpar på igen med den mjuka, lösa sanden. Letar efter fastare sand men hittar inget spår utan får fortsätta att tugga på i den lösa sanden. Känns som om man står helt stilla samtidigt som vaderna börjar göra sig påminda.

Kommer fram till nästa kontroll vid 26km som ligger nere på stranden, nedanför ett litet fiskesamhälle, mitt bland båtarna. Tar min vanliga dos av energi; energidryck, cola och choklad. Springer längs höga klitter på högersidan, förvånansvärt fast sand, skumbollar på stranden och Nordsjön brusande på vänstersidan. Helt betagande vackert! Efter ett tag tar vi upp för dagens brantaste sanddyn. En funktionär står på toppen av dynen och räcker ut en hjälpande hand som jag tacksamt tar emot.

Springer på vindlande stigar mellan sanddynern abort mot kontrollen vid 31km. Det nu obligatoriska energiintaget tas snabbt och sedan ger jag mig iväg igen. Nu på lite tröttare ben. Vaderna börjar kännas stumma och framsidan av låren är trötta.

Passerar en lättlöpt sträcka med grusväg och en liten bit asfalt. En kort bit genom ett skogsparti sedan är jag framme på en sträcka där vi löpare springer mellan hagarnas elstängsel på lerigt kladdigt underlag och med jämna mellanrum passerar mellan smala passager som åtföljs av rejäla vattensamlingar, ibland upp till låren. Vid det här laget tycker jag faktiskt det är skön att kyla ner mina trötta ben med det iskalla vattnet.

Kommer fram till en liten by med några tapra människor som hejjar på oss kämpande löpare. Värmer i mitt löparhjärta.

Kommer fram till sista kontrollen vid 37 där jag möts av dansken med sin nyuppskurna choklad. Svarar på hans tilltal om att det bara är de sista kilometrarna kvar nu med en fråga.

  • De sista fem?
  • Nja, säger han, snarare sex.

Med hans ord ringande i öronen springer jag iväg och närmar mig den sista stranden allt mer. Hoppas på fastare sand. Hoppas, hoppas!

När jag kommer ner på stranden ser jag ett långt pärlband av löpare framför mig. Ingen springer i vattenbrynet och jag förstår varför. Det finns ingen fast sand! Bara att kämpa på. Efter ett tag kompletteras den lösa sanden med stora stenar som jag slår i ett par gånger så att jag håller på att trilla. Så trött i benen nu. Ser fler och fler löpare som går. Tankarna kommer om jag ska kosta på mig att gå. Tittar på klockan gång på gång och efter en evighets räknande kommer jag fram till att hur jag än tar mig i mål så kommer jag att komma in under fem timmar. Kostar på mig att gå ca200 meter. Skönt att använda lite andra muskler ett litet tag. Tar mig stapplande igång igen. Nu ser jag målflaggorna långt borta på udden. Vet att det efter flaggorna bara är några tiotal meter till betongrampen och målet.

Ett steg i taget kämpar jag mig framåt. Känns som en evighet men till sist rundar jag sista hörnet och tar de sista stegen över mållinjen.

Helt tom nu. En obeskrivlig känsla av välbehag fyller min kropp. Leendet från tjejen som tar bort chipet från min sko får mig nästan att gråta.

Jag har klarat Danmarks barskaste Marathon!

Thy Trail Marathon, nästa år ses vi igen!

//Roger Löfström

Thy 2