Skövde 6h

Pre-race (skrivet kvällen innan loppet)

Känner mig stark. De nio milen som jag sprang måndag-onsdag känns inte av. Kroppen och huvudet vill bara springa och jag ser fram emot själva löpningen på ett sätt som jag inte gjort förut. Känslan är att det inte är några problem att springa sex mil imorgon. Jag gillar tanken på att ligga i en omloppsbana och bara låta benen röra sig. Benen vill göra det. Huvudet vill göra det. Jag tänker inte på att springa i mål eller längtar efter just det ögonblicket. Nej, jag längtar efter själva löpningen.

Jag försöker förbereda mig på allt som kan gå fel. Benen kan bli trötta snabbare än vad jag är van vid eftersom jag redan sprungit mycket den här veckan? Knän, fotleder och höfter är kanske tröttare än vad de säger till mig? Den senaste veckans extrema stress kanske knäcker mig? Vad händer med huvudvärken som inte vill ge med sig?

Nej, det funkar inte – känslan säger att inget kommer att gå fel. 

Sex mil borde gå utan större problem och är mitt mål.

Sex mil och tre kilometer – där ligger mitt tips att jag hamnar. Fast det har jag inte sagt till nån.

Sex mil och fem kilometer – inte troligt men inte heller omöjligt.

Nu ska jag bara överleva morgonens tvångsätning av frukost och nervositeten innan start. Sen kommer det som jag uppriktigt längtat efter – löpning, i många timmar.

____________________________________________

Loppet

0-20 km

Jag har det alltid tungt i början av löpning och idag var inget undantag. Mådde inte helt bra och stressades av andra löpare som höll rätt hög fart. Det kändes som om jag tryckte på fartmässigt, vilket inte var sant men känslan var stressad. Sprang och pratade med Johnny och Jennifer. Var orolig över min förkylning och höll koll på pulsen. Hade en lätt huvudvärk. Tänkte på hur fel jag hade i min pre-racerapport. Kommer jag ens att klara av att stanna på banan?

20-30 km

Nu började det lossna, äntligen. Började må bättre och löpningen flöt på bra. De nio mil jag sprungit tidigare i veckan kändes inte av. Jag visste att jag sprang för snabbt och inte alls enligt plan men…shit happens. Började förbereda Johnny på att jag låg bra till för personbästa på marathonsträckan. ”Lotta – du har mängdvecka, då slår man inte personbästa på marathon. Då gör man nåt fel”. För en gångs skull lyssnade jag på vad han sa – han hade en poäng där och jag försökte sluta tänka på marathontider.

Kunde inte låta bli att notera att jag vid tre mil hade jag en kvart till godo i förhållande till planen att nå 60 km och därmed även mycket tid för sista biten till marathon.

30-42 km

Jag insåg att jag skulle slå personbästa på marathon, även om jag saktade ner ordentligt. Jag har inte någon bra marathontid i bagaget och såg också möjligheten att komma under fyra timmar. Jag bestämde mig för att satsa – vad är det värsta som kan hända? Att jag inte orkar springa alla sex timmar? Då har jag i alla fall hittat min gräns. Mängdvecka eller inte – nu är det personbästa som gäller. Jag tryckte på lite extra de sista varven och var mycket nöjd med att jag då sprang förbi de främsta löparna. Jag hade stenkoll och visste att jag skulle klara det. Bestämde också att fira med ett toalettbesök och lite energiintag. Studsade in på mattan med mitt nya personbästa. Tog lite cocacola och var efter två sekunder trött på att inte springa och började springa för fullt igen…Glömde toalettbesöket.

42-50 km

Letade efter bekanta ansikten för att berätta om mitt personbästa. Fick vid något tillfälle syn på Johnny och sprang ikapp för att glatt berätta om min bedrift. Var mycket nöjd. Samtidigt hade jag en svår uppgift – att nu ladda om för att nå målet på 60 km. Jag ville be Ellen, som supportade Johnny och Mirja, om hjälp men orkade inte stanna och förklara läget så jag sprang på. Tänkte att jag hade gott om tid på mig och att jag kunde sakta ner nu, men när jag försökte det var det alldeles för jobbigt så jag ökade tempot igen. Kände lite märkliga saker i musklerna, som nog var deras halvhjärtade försök att säga att nu har vi sprungit långt, men det var inget som höll i sig. Ökade energiintaget och drack vartannat varv. Var dock medveten om att jag ätit och druckit för lite under loppet och funderade en del vad det skulle innebära den sista delen av loppet. Flera andra löpare påminde mig om att det är nu loppet börjar och jag insåg att om jag vill vara ultralöpare så får jag ju se till att visa det nu.

50-60

Siktade på 55 km och att jag då skulle ta en energigel – som är en trygghetsfaktor för mig men fruktansvärt äckligt så jag förstår inte varför jag inte slutar med det där. Jag hade satt på musik vilket jag normalt aldrig gör på lopp men jag ville ha den hjälpen. Jag började nu gå in i min egen löparbubbla och började fokusera helt och fullt på min löpning och mina mål. Blicken fäste jag i marken några meter framför mig. Funderade på vilken plats jag låg på. Gladde mig åt att jag skulle klara mitt mål på 60 km. Och insåg att jag skulle klara mer…

60-64,301

Kan jag nå 63? Eller 65? Hur många varv behövs till? Löparhjärnan kunde inte svara på frågorna men jag bestämde mig för att öka. Benen sprang på. Medlöpare hejade när jag sprang förbi. Johnny, som nu hjälpte Kent till en enorm prestation, passerade mig och skrek peppande. Jag kämpade och såg fram emot slutsignalen. Men samtidigt njöt jag – jag älskar att springa så fokuserat och så hårt. Jag älskar känslan av att kroppen hela tiden har mer att ge.

Slutsignal

Äntligen! Redan? Min familj var snabbt framme med torra varma kläder och min efterlängtade mjölk. Orutinerad som jag är befann jag mig i sista delen av varvet och det var en lång kall väntan på mäthjulet. Jag fick veta att jag kommit fyra. Va? Fattade ingenting. Fyra?

Loppet

Det här var inte meningen. Men oj så kul. Och så nöjd jag är. Och så mycket mersmak det ger. Sen förstår jag också att det är fel att slå personbästa på marathon när man har mängdvecka och springer 6h-lopp. Men det är riktigt fint att göra fel ibland…

skövde