Skövde ultrafestival 6h

”Håll koll på tempot – det går lite för snabbt”

”Pröva äta det här”

”Du ligger i topp fem av alla!”

”Nu äter du den här”

”Nu springer du om killen med den vita tröjan”

”Du ligger efter i energi. Ät den här”

”Plocka två killar till så är du i topp tre! Två stycken!”

”Släpp inte det här nu!”

Jag prövade något nytt. Att släppa kontrollen och låta support och coach styra. Och göra som de sa. Lite typiskt att det funkade så bra…

Ibland kändes det som om det enda jag var på banan för var att äta, all fokus var på energipåfyllnad. Är jag inte här för att springa? Men jag åt. Jag gillar förvisso att springa på tomgång och kan springa rätt långt utan att fylla på med energi men under det här loppet skulle jag testa en ny taktik. Mirja fick göra om min plan för den funkade inte ens en timme förrän jag började skaka på huvudet åt mina bars. Men sen petade jag i mig det hon gav mig – vågade inte annat efter hört henne skälla på de andra löparna hon supportade och som inte gjorde som hon sa. Fylla på med energi funkade. Typiskt. Springa på tomgång får jag tydligen roa mig med på träning framöver.

Tempot de första tre timmarna var bestämt och efter ett antal varv hittade jag med hjälp av coachen rätt marschtakt. Tanken var sedan att jag skulle öka tempot de sista tre timmarna och få till ett lopp med en negativ split. Jag var lite skeptisk till upplägget men coachen var desto mer skeptisk till min taktik på TEC där jag hade en ”bank” med tid från första halvan av loppet som jag kunde använda på andra halvan. ”Du latade dig” var hans kommentar om det. Nåväl – jag bestämde i alla fall vilket tempo jag skulle hålla så fick han bestämma att jag skulle öka. Fair enough.

Vilken fartökning! Det var helt fantastiskt att efter tre timmar få öka tempot och låta benen sträcka ut ordentligt! Jag hamnade omedelbart i min löparbubbla där inget annat existerar än jag och en snabb jämn rörelse framåt. I löparbubblan känner jag inte mina ben, de bara rör sig och gör sitt jobb. Jag ser inte något annat än marken framför mig och jag älskar känslan av att kroppen arbetar som en helhet. Lyckokänslan är total. Normalt bryter jag inte bubblan utan försöker hålla kvar den så länge jag kan men nu skulle jag ju fylla på med energi så jag fick snällt spräcka den för att ta emot energin som Mirja räckte till mig.

Coachen ropade till mig med jämna mellanrum och jag kände mig också som en hund som sprang efter kastade pinnar – glad över att få en utmaning plockade jag ryggar och tittade uppmanande på coachen för att få en ny rygg att jaga. Benen var trötta, jag var trött. Men jag fortsatte. Med 20 minuter kvar sa Mirja till mig att jag skulle klara 67 km om jag bara ökade lite. ”Det finns inte, jag kämpar ju redan med att ens fortsätta springa. Målet var ju 65?”. Men någonstans lyssnade benen och ökade. Klockan gick så oerhört långsamt. Benen sprang. Klockan gick ännu långsammare.

Så kom äntligen slutsignalen.

Släppa kontrollen och låta någon annan styra. Intressant.

__________________________________________________

TACK till Mirja, Felix och Johnny. Detta inlägg innebär inte att ni får bestämma allting framöver..

  • Resultat: 67 076 meter (personbästa)
  • Bonus 1: personbästa på marathon 3:50:44
  • Bonus 2: den enda som sprang med mitella – gäller att vara unik…
  • Placering: 1:a bland damerna, 3:a totalt
  • Tempo: första tre timmarna ca 5:33 min/km, sista tre timmarna ca 5:11 min/km

Skövde Ultrafestival 31 juli-2 augusti 2015 (1h/6h/12h/24h/48/100 km). TACK till arrangör, funktionärer, medlöpare och alla som hejade på plats eller på distans.