Söndagens löpning – så ska det vara

Börjar att springa över den lilla gångbron bakom kyrkan in i skogen. Springer längs ån och ser pilarnas grenar försiktigt doppa sig i vattnet. Njuter av sommarkänslan bland husen medan jag joggar längs grusvägen. Tallskogen som följer luktar så där underbart som bara en tallskog kan. Jag har ett sommarprat i lurarna men lyssnar endast sporadiskt, den mesta av tiden arbetar hjärnan av sådant som legat och skvalpat där utan att få utrymme. Vid Habo Ljung svänger jag ner mot havet för att springa söderut igen. Solen ska precis gå ner bakom horisonten och den lyser i den vackraste röda färg jag kan tänka mig. Havet glittrar och fåglarna svävar mot himlen.

Sprang några kilometer längs havet. Vid campingen stod en man och blickade ut över havet – han utstrålade en enorm harmoni och nöjdhet. Längre bort vid badbryggan såg jag två gestalter som tog ett kvällsdopp. Fåglar vadade i det långgrunda vattnet och söndagslugnet låg över bukten.

Det började mörkna och jag sprang in bland husen. Förra vinterns ”gata-upp-och-gata-ner-löpning” gjorde sig påmind och jag betade av kvarter efter kvarter. Inspirerades av vackra trädgårdar, belysning och inredning. Lösa tankar var nu bearbetade och insorterade vilket gav sommarpratare nummer två större uppmärksamhet och jag kunde låta hjärnan vila.

Vek av hemåt och ökade farten lite – bara för att det var kul. Kommer hem och känner mig gråtfärdig av lycka. Det är så här det ska vara. Terapi för kropp och själ. Naturupplevelser. Tid utomhus. Egentid.

Det tänkta 30km-passet blev bara 15 km. Men det var 15 innehållsrika och välgörande kilometer. 15 kilometer löparglädje i sin renaste form.