Thom: Ska vi inte springa S:t Hans Extreme 6h?

Jag: Ja! Klart vi ska!

– – –

Agneta: Ska vi inte springa Köpenhamns marathon

Jag: Njae – jag har S:t Hans Extreme den veckan.

Agneta: Och?

Jag: Ja! Klart vi ska springa marathon.

___________________________________________

Möjligen ska jag bli bättre på att säga nej till förslag om att springa lopp. Särskilt när de inträffar med tre dagars mellanrum. Men så här blev det och planen blev att göra det till en del av ultraträningen.

Torsdag och lopp nummer 1: S:t Hans Extreme 6h

 

at hans lottaLoppet har funnits i flera år i varianterna 5 och 10 km. I år tillkom en ultradistans på 6h. Banan slingrar sig upp och ner på S:t Hans backar i Lund med ca 140 höjdmeter per varv. Varje varv är 2,5 km men för ultradistansen tillkom en ”platt” sträcka för att förlänga varje varv till totalt 4,3 km.

Jag hade satt upp flera mål för det här loppet. Det första var att överleva – som banlöpare med typ två backpass i bagaget i år så kändes det som ett vettigt mål att ha med. Nästa mål var att vinna. Om inte det gick så ville jag i vart fall hamna på prispallen. Om nu inte det heller ville sig så tänkte jag att jag i vart fall kan stila lite för 10-km löparna som skulle starta vår sista timme – springa om i backarna och sånt dumt.

Överlevnad klarade jag trots stekande värme – check på det målet. Jag gick snabbt in för att vinna och drog ifrån de övriga damerna. Samtidigt var jag noga med att ta det försiktigt för jag ville hålla ihop hela loppet. När jag varvat alla damer utom en men fick syn på henne vid förlängningssträckan där löparna mötte varandra förstod jag att det här nog skulle gå vägen. Med en liten fartökning passerade jag henne också och kunde dra ner på tempo och bara bevaka min placering.

pallen dam

Sista timmen var jag i sann Lotta-anda tvungen att öka lite igen – kan bara inte låta bli att öka i slutet av lopp. Lade in en högre växel och pinnade på. Jag hade tänkt att jag borde hinna tio varv (drygt ett marathon) och om allt gick riktigt bra så kanske tolv varv. Med en dryg minut kvar stämplade jag in tolv varv och en vinst. (Angående mitt sista reservmål om att stila för 10km-löparna så sprang jag inte om en enda i uppförsbackarna. Däremot fick jag uppenbarligen till någon slags teknik för att springa snabbt nedför och där passerade jag dem glatt).

      Prispallen damer 6h

Eftersom jag inte är van att springa i backar var jag nyfiken på hur det skulle kännas i benen. Med armen i mitella så blir det extra belastning på benen då överkroppen inte kan hjälpa till som den ska. Jag förväntade mig att musklerna skulle ta slut och att den tröttheten skulle vara helt annorlunda än den som jag är van vid. Jag var nyfiken på hur jag skulle hantera när musklerna strejkade.

höjdkurva st hans jpegSå här brukar inte mina höjdkurvor se ut…

Min nyfikenhet stillades dock inte. Benen höll.. Det gjorde inte ens ont. De blev naturligtvis trötta men inte alls som jag hade förväntat mig. Jag har absolut ingen förklaring till hur musklerna kunde klara av denna nya typ av belastning. Kanske är jag bara urstark 😉

 

Söndag och lopp nummer 2: Köpenhamn marathon

Målet för det här loppet var lite diffust men även här fanns en stor nyfikenhet. Hur funkar det att springa asfalsmarathon tre dagar efter backigt terränglopp? Hur mycket har kroppen återhämtat sig?

Cph 1Målet blev än mer diffust eftersom jag mådde så bra i kroppen som jag gjorde efter S:t Hans Extreme. Dagen innan loppet for tankarna iväg…hade det inte varit kul med ett personbästa? Extra kul med ett 6h-lopp i benen. Jag kände mig urstark. ”Kan du fetglömma” och ”leka marathonlöpare får du göra en annan gång” var coachens kommentarer på min lysande idé.

På morgonen mådde jag riktigt dåligt – förkylning på gång? Agneta accepterade tack och lov sällskap och vi bestämde att vi skulle springa tillsammans med fokus på att bara ha roligt och njuta av publikstödet. Vi sprang iväg tillsammans och njöt av loppet! Värmen var dock lite mer påtaglig än nödvändigt och Agneta for illa av den. Vid 18 km sa hon till att jag fick springa med henne till halvmara sen ville hon springa själv. Försökte övertala henne att vi skulle göra det här tillsammans men accepterade till slut hennes önskan. När vi passerade halvmaran ropade hon ”sätter du pb på halvmara nu blir jag imponerad!”. Oj vad benen började pinna på. Personbästa på halvmara på andra delen av marathon med 6h-lopp i benen? Så coolt och så otroligt dumt! Det är ju jättekul!

Det tog någon kilometer innan jag tog mitt förnuft tillfånga. Min idé var ju korkad på riktigt och det hade inte varit särskilt snällt mot kroppen så jag valde att sakta ner. Kände mig mycket klok och förståndig.

cph 2Jag susade fram i en kontrollerad fart och fortsatte att njuta av loppet. Banan bestod av tre looper varav den första och sista var samma loop. Där var det otroligt mycket musik och mycket publik som skrek och hejade. Och konfetti! Guldkonfetti, silverkonfetti, konfetti av danska flaggor och konfetti i alla färger! Alla lopp med konfetti är bra lopp! Eftersom jag, efter min förmåga, sprang långsamt första halvmaran sprang jag nu betydligt snabbare än löparna omkring mig. Med fem kilometer kvar märkte jag att en man tog rygg på mig och jag drog oss framåt i fältet. Efter varje vätskekontroll hittade vi varandra igen och fortsatte i vårt eget lilla tåg. När det var drygt 2,5 kilometer kvar vände jag mig om och tecknade åt honom att hänga på för nu var det dags för fartökning.

Väl i mål konstaterade jag att sprang andra halvan av loppet 30 minuter snabbare än första – snygg negativ split. Från halvmaran till målet passerade jag 871 (!) damlöpare och kan tänka mig att det säkert var dubbelt så många herrlöpare. Ingen passerade mig. Det är sådant ett löparsjälvförtroende går igång på.

 

Dubbellopp blev ultraträning

Jag hade hoppats på att få springa med riktigt trötta benmuskler. Det kan låta konstigt men är värdefull ultraträning – det är svårt att få till så långa pass att den känslan uppstår. Ibland styrketränar jag benen innan ett löppass men det blir liksom inte riktigt rätt ändå. Nu blev benen inte alls så trötta som jag hade trott efter S:t Hans Extreme men under sista milen på maran kände jag av att benen var tyngre än normalt. Det är spännande att testa vad benen (och huvudet) klarar i ett sådant läge och det var glädjande att benen (och huvudet) accepterade fartökningen de sista kilometrarna. Idag mår benen utmärkt. Ger man dem bara något rejält att bita i verkar det som om träningsvärk och sånt ger upp.

flaggaDet var också intressant att följa återhämtningen mellan loppen. Livet i övrigt tog plats och den återhämtning jag hade föredragit uteblev. Jag lyssnade dock på kroppen och gav den vätska, näring och vila så gott jag kunde. Vätskebalansen var klurigast medan kroppen i övrigt hämtade sig rätt snabbt.

Mentalt? Det att jag skulle springa två lopp så nära inpå varandra var mest utmanande tidigare i veckan. Det kändes som lite väl mycket och som en inte särskilt smart plan. När jag väl sprungit det ena var jag full av kraft och självförtroende. Jag hade nog förväntat mig någon mental dipp under mitt marathon men eftersom kroppen var så stark hängde jag bara med. Jag var dock aldrig säker på att jag skulle klara att springa hela vägen till målet – kanske skulle benmusklerna ändå få nog och ge upp. Men då får jag väl promenera i mål tänkte jag. Medalj ska jag ha.

Det var kul att springa två lopp samma vecka. Hänger möjligen ihop med att det gick bra. Möjligen kommer det att hända igen. Jag har ju inte riktigt lärt mig att säga nej.

 

Artikel Trailrunning Sweden

S:t Hans Extreme – resultat och bilder

Sydsvenskans artikel från S:t Hans Extreme