Vad har hänt?

När jag såg den här bilden förstod jag att benet faktiskt funkar. Förra sommaren vågade jag inte springa nedför en trottoarkant med vänster ben först – här hoppas jag och landar omedvetet på vänster ben.

Jag fick problem med ischiasnerven i vänster ben, framförallt nedre halvan av baksida lår, vaden och foten, förra sommaren. Det började med starka misstankar om diskbråck men det visade sig inte finnas något sådant. Förklaringen låg istället i den mitella som jag sprang med i över två år på grund av nervsjukdom i höger skuldra. Rörelsemönstret blev felaktigt i löpningen och eftersom vänster ben och höger arm jobbar tillsammans fick vänster ben hitta på egna lösningar för att hantera mitellalöpningen. Och det gjorde benet riktigt bra. Men det fanns en gräns för hur länge det höll. Det var inte mycket i benet som jobbade som det skulle och naprapaten svor lätt över att det hela tiden var andra muskler som hoppade in och tog över när han försökte jobba med en specifik. Ständigt spända muskler i baksida lår klämde ischiasnerven och skapade problem.

Rehabilitering

I början av september sprang jag mitt senaste lopp och sedan gick jag helt in i rehabilitering. Min naprapat David Wahlgren på Din Naprapat i Helsingborg har arbetat intensivt med att programmera om min kropp så att den ska börja jobba normalt. I december fick jag lov att ta några försiktiga löpsteg i dosen 200m jogg och 800m gång. En rejäl och långvarig förkylning satte stopp för framstegen men i mitten av januari kunde jag köra igång igen. Försiktig blandning av gång och löpning samt en långsam upptrappning av volymen.

Störst fokus har dock styrketräningen fått för jag har velat bygga upp en rejält stark och tålig kropp nu när jag ändå börjar om från noll. David Wahlgren ger mig program som jag följer slaviskt och jag ser till och med fram emot att åka till gymmet. Sakta har jag ökat volymen på mina turer samtidigt som jag minskat andelen gång och även ökat upp tempot. Möjligen aningens för snabbt eftersom jag bara fokuserade på totalvolymen och inte så mycket på att jag samtidigt smög in ökad löpandel och tempohöjning. Jag kommer fortsätta gå till David för att säkerställa att benet jobbar som det ska och för att få igång den sista av nervsjukdomen påverkade muskeln i skuldran. Men framförallt kommer han fortsätta att jobba med min styrketräning.

Jag har inte bara lärt mig att uppskatta powerwalk, jag har blivit riktigt snabb också. Ett bra inslag i min träning numera (men jag föredrar fortfarande att springa…)

Reflektioner

Det var i ärlighetens namn rätt skönt att inte springa i höstas. Jag fick massor av tid att göra annat och kunde prioritera andra saker i livet. Det var till och med så att jag njöt av att sitta och slötitta på tv, något som jag normalt inte alls sysslar med. Det lata livet bäddade in mig i bomull och jag sa inte nej. Samtidigt saknade jag löpningen och det liv jag levde som löpare. Att vara utomhus varje dag, att känna sig trött i kroppen, att känna sig stark i kroppen, att äta på grund av träningshunger och att överhuvudtaget tänka på och leva i löpningen. Det var tufft.

Jag njöt av den lugna tillvaron samtidigt som jag längtade efter att vara löpare. Den kombinationen skrämde mig. Jag visste att jag skulle få börja om från noll och att det skulle vara en lång och jobbig resa att komma i form igen. Jag visste att det skulle krävas en hel del av mig och frågan var om jag hade det i mig när jag faktiskt njöt av att släppa fram min lata sida. Jag var rädd för hur jag skulle hantera och klara av detta.

Så fick jag börja träna igen och jag kunde göra det utan att få ont. Kroppen och huvudet jublade. Rörelsen genomsyrade mig och skapade glädje inom mig. Men. Det var en förändring i den livsstil som jag lagt mig till och tröskeln att komma ut var enorm! Jag längtade ut samtidigt som motståndet var så stort att jag faktiskt trodde att jag inte skulle klara av det. ”Ska jag tvinga ut dig” frågade min man flera gånger när han såg hur jag gick och pysslade med massa andra saker bara för att slippa ge mig iväg. Sen när jag väl är ute så är det ren lycka. Det har dock blivit lättare och nu studsar jag till och med ut genom dörren till vissa pass.

Jag går igång på att rapportera min träning, se summeringar och analysera mina framsteg. För att lura min hjärna räknar jag in såväl löpning som gång och powerwalk i den totala veckovolymen vilket hjälper mig att inte stressa fram för snabbt. Jag vill träna klokt och då gynnas jag av att bryta löpningen med powerwalk som det ser ut just nu. Jag har förutom ett volymmål varje vecka även ett tidsmål vilket gör att alternativträning också bidrar till att uppnå veckomålen. Det gäller att hitta system som man går igång på och som ger den bästa träningen i den situation man är i.

Framåt

Jag räknar med att tävla på riktigt framåt sommaren men jag kommer ställa upp i tävlingar innan dess. Ska faktiskt springa ett 24h-lopp om mindre än tre veckor. Det är ju jättedumt att springa det loppet med bara 2,5 månaders träning men vi testar och ser vad som händer.

Målet med detta 24h-lopp är inte att sätta ett bra resultat så klart. Men även här behöver jag lura min hjärna, som gärna vill tävla, så jag har lite annat att pyssla med. Jag räknar med att få ont i benet och jag ska testa olika sätt att hantera det. Där finns ju ingen skada så jag måste bara se till att musklerna jobbar som de ska och jag har lite olika tricks som kan användas. Jag ska också vara på banan i 24h tänkte jag, oavsett hur fort jag rör mig. Det innebär att även om jag får ont så får jag gå långsamt runt, eller hitta på något annat som funkar. 24h rörelse är målet med andra ord. Det blir bra.

Jag har tänkt vara starkare än någonsin det här året. Både kroppen och huvudet. Kroppen får sin dos av klok och tuff träning så den är jag inte så bekymrad över. Huvudet har varit utan löpning och det har skapat både en längtan och en nyfikenhet. Jag tycker det ska bli jättespännande att se vad som händer på mitt 24h-lopp och det är precis den känslan jag vill ha och som jag blir stark av.

Stronger than before. Nu kör vi.