Som långdistanslöpare får jag en del frågor. Om och om igen. Missuppfatta inte detta – jag tycker om att prata om löpning så fortsätt gärna fråga…Men här kommer lite av de frågor som dyker upp med jämna mellanrum. Och framförallt svaren.

 

Springer du på vintern också?!

Ja. Hade löpning varit väderberoende så hade det inte blivit många kilometer per år. Skånsk vinter innebär blåst och fukt i en oändlig kombination. Skitväder kallas det också. Då biter man ihop. Motvind ger extra bra träning. Man känner sig extra nöjd efteråt. Mörkret är lite trist i längden men lite mysigt på samma gång och det finns pannlampa. Varje liten meter som jag förflyttar mig gör mig starkare och det kommer jag ha nytta av till våren.

 

Köpte inte du nya löpardojjor förra veckan?

Jo?

 

Varför har du två par terrängskor som knappt är använda och dessutom springer du nästan aldrig terräng?

För jag borde springa mer i terräng och har jag inga skor kan jag ju inte springa terräng alls. Två par – shit happens. Jag glömde att jag redan hade ett par…

 

Hur kommer man till att det är lätt att springa?

Sorry – det gör man inte. Vi har två saker, det första är tröskeln att ge sig ut och det andra är gränser som flyttas.

När det gäller tröskeln finns det kvar. Det finns så många gånger då soffan skriker mitt namn samtidigt som regnet gör sitt bästa att hindra mig från att gå ut. Det finns gånger då jag verkligen inte vill springa, det är ju jättejobbigt. Skillnaden är att jag har lärt sig att belöningen när jag kommer hem är så stor att tröskeln måste övervinnas. Eller när jag numera springer så mycket att jag faktiskt inte kan hoppa över ett pass för då går veckans schema inte ihop. ”Det är inte förhandlingsbart” är mitt standardsvar till mig själv när jag börjar förhandla för att tröskeln är hög. Står det på schemat så är det vad som gäller.

Det andra är gränser som flyttas. Plötsligt ska jag springa längre. Eller snabbare. Eller i backar. Och då blir det jobbigt igen. Jag nöjer mig inte med att ligga och mysa på samma distans och samma tempo år ut och år in. Jag vet faktiskt ingen som gör det. Vill ha mer…

 

Vad tänker du när du är ute och springer långpass?

Ska jag dricka nu? Eller vänta lite? Kanske vid huset där framme? Ska jag inte dricka nu ändå? Shit – jag har glömt att dricka. Äh, jag orkar inte dricka. Drick nu. Ok, vid trädet där framme. Kanske. Vilken flaska, den till höger eller vänster?

Titta vilken fin utsikt!

Ska jag springa via Fjelie? Eller svänga av här? Vart kommer jag då? Titta – där är en väg jag inte sprungit på. Vart går den? Den kan jag kolla nästa långpass. Brukar den här sträckan vara så lång? Här går det uppför – det gjorde det inte förra gången. Eller? Hur långt har jag sprungit? Inte längre? Oj, har jag sprungit så långt? Får jag motvind på hemvägen? Vilket väderstreck är det åt det hållet?

Titta vilken fin utsikt!

Oj. Jag möter folk. Vad gör de här ute bland åkrarna. Skumt. Jag slår ner dem om de gör nåt. De har inte en chans. Skumma människor – gå hem med er.

Oj. Jag ska springa om de där paret med hunden. De vet inte att jag kommer. Jag kör en skrap med foten i asfalten. Det funkade, de vände sig om och gick sen åt sidan. Hoppas hunden inte äter upp mig.

Titta vilken fin utsikt!

Jag älskar att springa.

Jag ska aldrig mer springa.

Jag är bäst!

Jag är helt kass på detta. Vad håller jag på med?

Titta vilken fin utsikt!

Om jag ska springa 38 km och har sprungit 22, hur långt har jag kvar då? Hrm… (matte är mitt bästa skolämne men med lite kolhydratsbrist så blir man imponerande korkad)

Det ska bli gott med öl när jag kommer hem. Kall öl. Kanske två.

Redan hemma? Ska jag ta en runda till runt dammen? Nej, barnen väntar på mig. Äh, de har ingen koll på tiden, jag kan ta en liten runda till. Eller? Nej, spring hem nu.

Hemma! Jag är bäst. När får jag springa igen??

 

Varför springer du?

Se tidigare inlägg på denna blogg. Med tillägg av att jag gillar endorfiner. Jag gillar dem jättemycket.

 

Vad springer du ifrån?

Jag springer från vardagen. Från stressen. Från gnälliga barn vid dagishämtningen. Jag springer från sorg och elände. Jag springer från dåligt humör. Jag flyr.

Och ibland springer jag från jobbet hela vägen hem.

Löpning är terapi. Men mest springer jag av glädje och för att det får mig att må bra i största allmänhet. Bara för att jag rör mig framåt flyr jag inte eller springer från något. Kanske är jag på väg mot något?

 

Sprang du hela loppet?

Kanske – kanske inte. Det spelar inte så stor roll. Jag kom i mål.

 

Du vet att du är fullständigt galen som springer ultra?

Japp.