Även om hela våren i stort sett varit kantad av skador kändes det som att jag var på väg tillbaka. Hallands ultra (50 km) i mitten på juni gick över förväntan både fart- och uthållighetsmässigt men det jag stod inför nu var så klart något helt annat. Mellan Nikkaloukta och Abisko är det 107 km om man följer Kungsleden. Antalet höjdmetrar är inte så avskräckande, bara knappt 2000. Det som är den verkliga utmaningen här är underlaget, sten, sten, sten och åter sten. Stora hårda, vassa stenar som sitter fast i underlaget och som man måste träffa precis med fötterna i varje steg för att inte stå på huvudet eller stuka foten.

Vädret var i alla fall med oss. Lagom temperatur, molnigt och svag vind vid starten.

Dagen innan hade jag och Samira kommit till Nikka. Vi hade vandrat ner från Abisko via Vistasvagge, en fin, solig vandring på knappt nio mil och fyra dagar. Jag undrade för mig själv om vandringen direkt innan loppet var rätt uppladdning eller inte. Hela dagar med vandring och lite halvdåligt med sömn i tält och stugor. Mina fötter var i alla fall hyffsat hela till skillnad från Samiras som hade stora skavsår.

Väl i Nikka fick vi dela stuga med Sten och Åsa samt Lars och Petra. Vi hade en trevlig kväll och skojade mycket om vad vi hade med oss i ryggan och om hur loppet skulle bli. Vid samlingen å fredagskvällen berättade Roland att fjället var torrt och i stort sett snöfritt. Det skulle bli ”lättlöpt” i år. Prognoserna lovade lite regn men det skulle nog inte vålla några problem.

Efter det traditionella gruppfotot ställde vi upp oss för start i perfekt väder. Lars med taktiken att hänga på Sten Orsvärn så länge han bara orkade och jag med målet att hålla en jämn takt och att försöka hålla mig i rörelse framåt hela tiden med så korta stopp som möjligt. Så blev klockan 8:00 och starten gick.

Första sträckan till Kebnekaise fjällstation är förhållandevis lättsprungen. Jag drog iväg och försökte hitta mitt tempo. Ganska snart blev jag omsprungen av en fyra fem killar och en tjej. Jag bestämde mig för att lägga mig sist i gruppen och bara försöka hänga med. Jag såg att tjejen och en av killarna lämnade gruppen framåt men tänkte inte mer på det. Efter några km kändes det som att gruppen framför mig sänkte tempot något samtidigt som jag började vakna till liv. I en bredare passage passerade jag gruppen och tog sikte på killen och tjejen i vitt som jag såg skymta till där framme emellanåt. Någon mil före Keb fick jag kontakt. Tjejen presenterade sig som Sussi och vi började köra på lite. Nu regnade det lite mer. Just före Keb kom vi fram lite nedanför en bro och fick göra dagens första ordentliga vadning. Här fick vi sällskap av två yngre killar med stavar. Kebs huvudbyggnad passerades på 2:03 och vi tog sikte mor Singi.

Nu började leden bli lite besvärligare. Regnet och vinden ökade än mer i kraft och jag var genomblöt och lite kall. Inget att göra. Regnjacka på. Sussi tog också på sin fast lite snabbare än jag. Hon visade inga tecken på att vilja springa ifrån mig och det kändes bra. Det är skönt med sällskap. Samtalet får tiden att gå och den opretentiösa ultragemenskapen är verkligen något jag gillar. Lite bättre rustade för vädret ökade vi takten igen och lämnade förvånansvärt fort övriga inom synhåll bakom oss. Det var ungefär här jag kom att tänka på att Sussi och jag sprang rätt lika. Halvsegt uppför men full fart nerför. Det var ungefär nu det kom fram att hon sprungit TEC100 i våras och vunnit. Här sprang jag alltså med årets TEC-vinnande dam (tia totalt). Det var ju kul även om jag insåg att jag nog var lite övermodig som låg där framme. Samtidigt var det spännande att se hur länge det skulle hålla. Singi passerades efter ganska precis fyra timmar och nu bar det av norrut mot Sälka.

På väg mot Sälka började Sussi få problem med magen. Jag bestämde mig ganska snabbt för att stanna hos henne trots att den nu blev ett och annat toastopp. Att springa själv var inget som lockade och jag hade inga egentliga tidsmål. Innerst inne kände jag nog att de korta stoppen var ok och jag passade på att äta och gå lite. Sälka passerades på 5:40.

Vi sprang på upp mot Tjäktjapasset. Nu hade vi vinden och regnet rakt i nosen. Det började kännas ganska tufft och jag frös en del. Vi möter vandrare hela tiden. Sammanbitna, våta vandrare. De flest ler och hejar när vi springer förbi dem. Plötsligt hör jag ett skånskt ”hej” och när jag tittar upp så är det Rickard Andersson som är ute och vandrar med sin fru. Helt oväntat men väldigt roligt och uppiggande med en hejarklack mitt uppe på fjället. Snart träffar vi på de två spanjorerna. När jag pratade med dem kvällen innan varnade jag dem för underlaget. En av dem svarade då att man så klart fick vänta sig att det var lite ojämnt på berget. Nu hade de förstått och de var slitna av stenarna och frusna av regnet och vinden. Något liknande hade de aldrig varit med om. Nu hände något väldigt märkligt. En löpare kommer ikapp oss på vägen uppåt och det visar sig vara Lars Hektor. Jag tror att vi båda blev lika förvånade. Till slut kom vi fram till att vi måste ha sprungit förbi honom när han var på muggen vid Sälka utan att ens ha sett honom. Vägen upp mot passet är riktigt brant sista biten och det var en härlig känsla när raststugan på toppen dök upp. Lars såg lite kall och sliten ut, han sprang fortfarande i bara en T-shirt. Sussi och jag blev märkbart uppiggade av nerförsbacken och satte av i en rasande fart utför förbi Tjäktjastugan. Så roligt och så mycket adrenalin.

Vi kom ikapp Lina och en kille strax före Allesjaure. De hade båda sett slitna ut när vi fick syn på dem på håll. Lina var stel i benen och killen sa att han hade ont precis överallt. Vi hade koll på dem fram till stugorna och där stannade de en stund extra och fick kaffe och kakor av de fantastiska stugvärdarna. Själva passade vi på att byta till en var sin torr ylletröja under regnjackan och det var fantastiskt skönt. Vi kom iväg igen efter knappt tio minuter och gav oss ut på det jag tycker är den värsta sträckan utmed sjön Allesjaure. Här är leden i vanliga fall i dåligt skick med trasiga spänger och djup gyttja men nu efter allt regnande var den fruktansvärd. Vi rullar på. Förbi båtplatsen och sedan upp mot Kieron. Kieronplatån är olidligt lång. Jag börjar känna mig rejält sliten nu men varje gång klockan vibrerar till så vet jag att jag är en km närmare Abisko. Nu vänder det ner mot Kieronbacken. Det går rasande fort, det känns som om vi flyger och vips kommer glädjen tillbaka. Snart Abiskojaure och därifrån bara 15 km lättsprunget kvar. Så var det i måndags men så var det inte längre. Den lättsprungna stigen hade förvandlats till ett pärlband av djupa leriga vattenpölar. Skit rent ut sagt.

Sista biten är tuff. Vi turas om att dra och tar så korta gåsträckor som möjligt för så fort takten blir lägre kommer kylan. Någonstans här kommer Lars ikapp igen. Han låter som en ånglokstuta när han sprintar förbi. Jag är lättad att se honom samtidigt som jag inte kan fatta att det är samma Lars som var så sliten uppe i passet. En otrolig förvandling hinner jag tänka medan han försvinner framför oss. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna hänga på i den farten.

Med fem km kvar kommer sista bron. Nu är det så mycket vatten att första spången inte syns och den andra är helt översköljd av forsen. Bortom den andra spången ligger stålbron. Nu vill jag bara hem. Jag ger mig utan tvekan ut i vattnet och badar nästan till midjan innan jag lyckas ta mig upp på spången. Drar upp Sussi och sedan balanserar vi över den andra spången medan forsen försöker slita undan våra fötter. Så är vi över på stålbron och kan fortsätta, rejält kalla igen. Efter en stund dyker portalen som visar på ledens slut (eller början) upp helt plötsligt och så är vi igenom och ute på grusplanen. Här står det folk som hejar och visar rätt väg. Ner mot älven, under järnväg och väg och sedan den långa backen upp mot målet vid turiststationen. Vi flyttar runt våra västar så att nummerlappen syns framåt och sedan står Samira där och möter oss. Vilken härlig syn. Vi springer i mål hand i hand på delad sjundeplats med tiden 14:27:52. Jag är otroligt nöjd, nöjd och trött. Jag har svårt att greppa det. Mitt livs lopp på så många sätt. Lars har legat på bra och kommit in nio minuter före oss. Grymt!

Morgonen efter får jag veta att älven stigit ännu mer efter att vi passerat. Så mycket att det till slut blev omöjligt att ta sig över. Flera löpare fick vänta större delen av natten med att korsa vattnet. Som tur var hade de blivit omhändertagna av vandrare som tältade i närheten. Tanken på flera timmar våt och kall bara några km före mål fick mig att rysa. Fy så hemskt.

Ett stort tack till Roland och alla funktionärer. Tack också till Lars för att du fick mig att springa det här loppet och för att du är en så fantastiskt positiv människa. Tack finaste, starka Sussi för att vi delade dagen med så gott som fullständig synk till kropp och själ.