Swissalpine Irontrail T88 – 2019-07-27

Passage vid Palpuogna. (Photo: Alphafoto)

Inledning
2018 arrangerades Swissalpine Irontrail T88 första gången. Då hade jag bekymmer med en trilskandes magmuskel och klev av loppet drygt halvvägs, i Bergün, efter 46 km. I år arrangerades samma sträcka på nytt och mitt mål var att få revansch och klara hela vägen från St. Moritz till Davos. 85 tuffa kilometer inkluderande +3640m /-3877m. Upp/över/utför fem toppar.

Förberedelser
Mina förberedelser under senvintern och våren var INTE bra. Efter mitt väldigt lyckade 24-timmarslopp på PRT i Växjö, där jag sprängde drömgränsen 100 miles, blev jag överambitiös under januari/februari och löptränade alldeles för hårt och för mycket. Resulterade i bekymmer med diffusa smärtor i vänster ljumske och under vänster skinka. Ägnade mars åt mycket powerwalk och knappast någon löpning alls. Men bekymren i vänsterbenet ville inte släppa. Ett par besök hos naprapat under april resulterade i att jag skulle försöka träna upp muskelgrupper i vänster utsida höft. Under slutet april/början maj drog jag igång styrketräningen ordentligt och kompletterade med främst powerwalk. Började jogga en del och deltog i slutet av maj i St. Hans Extreme 10 km i Lund. Tuffa 10 km med många höjdmeter. Detta i kombination med styrketräningen resulterade i rejäla smärtor under vänster skinka och ner i vänsterbenet. Det här var känslor jag kände igen och insåg att bekymret satt i pririformismusklerna. Dvs, min falska ischias var det riktiga spöket.

Falsk ischias har jag drabbats av ett flertal gånger. Nu visste jag vad som behövdes! Tog snarast kontakt med min massör Tommy. 9 juni gav han mig en rejäl omgång massage av mina piriformis. Han vet sedan tidigare vad jag behöver och han masserade så att jag borde skrikit i högan sky. Hans massage framkallade strålar ner i benet, ända ut i tårna. Men det var helt rätt och massagen fick skutan att vända! Joggingpassen dagarna efter massagen gick lättare och lättare. Dock slog en förkylning till som gjorde att jag fick hålla tillbaka träningen en dryg vecka. Sedan gick det lättare och lättare med joggingpassen.

6 juli var ett datum jag hade tänkt satsa på som en höjdpunkt under året. Riksmästerskapet i Ultratrail vid Genarp IF’s traillopp GIFT på Romeleåsen. Min tanke under våren var ju att jag skulle satsa på att bli riksmästare i ultratrail i min åldersklass M60. 55 km (två varv á 27,5 km) skulle vara en bra förberedelse 3 veckor före Swissalpine. Men skulle jag med så lite mängdträning under våren klara 55 km? Jag bestämde mig att starta för att åtminstone klara av första varvet. Det visade sig att gubbens rutin hjälpte. För att göra en lång historia kort: Jag klarade 55 km galant (7 ½ timmar, 1200 höjdmeter, medeltempo på 8.05 min/km) och blev RIKSMÄSTARE!

På plats i DAVOS
Jag hade inga sviter av GIFT och kunde jogga obehindrat veckan efter. Strax var det dags att ge sig ner till Davos, Schweiz. För 18:e sommaren för min hustru Anette och mig. Denna gång med endast ett litet sällskap på 6 personer. Vi, paret Hellgren och paret Edofsson. De sistnämnda (Mia o Martin) skulle göra mig sällskap på sträckan T88. Hur kul som helst.

Väl på plats i Davos en dryg vecka innan loppet brukar jag hävda att man ska undvika löpning och fokusera på långa och korta underbara vandringar. Jag brukar endast på fredagen vi anländer ge mig ut på ett joggingpass på 6-9 km. Denna gång blev det ett 9 km pass. Förlöpte helt perfekt. Dock…. jag har ibland bekymmer med ett par kotor i ländryggen. Tror ni inte att jag begick misstaget under tågresan från Zürich flygplats till Davos att förlyfta mig på våra resväskor. Jag kände att jag vid något tillfälle tog i på lite fel sätt vid lyft av någon väska. Dock inget allvarligt. Hade ingen känning av det vid joggingpasset.

Men….vid vår vandring på måndagen trampade jag lite snett och det slet till lite i ländryggen! Och som ett brev på posten stelnade jag i ryggen under kvällen. Det brukar ta 2-4 dagar för detta bekymmer att gå över. Jag tog det lugnt ett par dagar och märkte att lätta vandringar var bra massage för ryggraden. Och (tackom o lovom) så kände jag mig fit for fight kvällen innan loppet!

Loppet – morgon, tågresa
T88 startar ju i St. Moritz och har målgång i Davos. En särdeles tuff sträcka. 85 km. Nästan 4000 höjdmeter upp och lika mycket utför. Starten i år var klockan 06.00. Tåget från Davos Platz gick 04.00. Vårt underbara hotell Grischa öppnade frukostbordet 02.30! Jag var först på plats. Jag hade lagt mig tidigt och fick ca 5-6 timmar sömn. Allt gällande kläder, löparryggsäck och näring (gel/flapjack) förberedde jag kvällen innan. Jag hade inga bekymmer att käka frukosten så pass tidigt. Rutin finns det gott om! Även Mia och Martin var i god tid gällande frukosten.

Frukost på Grischa
Redo för stordåd
Mr Tapper

Vi samlades väl förberedda i lobbyn 03.40. Vårt hotell ligger mitt emot stationen så vi hade bara 50 meter gångväg till tåget. Specialtåget för alla löparna gick punktenligt klockan 04.00. Jag hade tidigt bestämt mig för att jag denna gång inte skulle ha kameran med mig i ryggan. Det hade jag förra året, men i år ville jag helt fokusera på löpningen. Dock hade jag min mobil med mig. GPS’en i denna var kopplad mot nätet så att nära och kära skulle kunna följa mig. Vi hade också vars en tracker från arrangören.

På tåget mot St. Moritz
Mia o Martin

Tågresan från Davos till St. Moritz tog 1 timma o 15 minuter. Det skulle ta betydligt längre tid att ta sig tillbaka till Davos! Det var många samlade löpare som satt tysta i tåget. Trevligt att ha Mia o Martin med att småprata med. Borde varit lite småpirrigt åtminstone, men jag kände mig väldigt lugn. Stelheten i ländryggen var borta och jag trodde nog att den inte skulle inverka negativt alls på mig. Jag passade på att äta en flapjack under resan. Jag hann tacknämligt även göra ifrån mig på tågets toalett.

St. Moritz
I år var starten förlagd precis utanför stationen i St. Moritz. Vi hade därmed knappt 45 minuter på oss för förberedelserna på plats innan startskottet. Jag tog snabbt fäste på bajamajorna och hann innan det blev köer med att finslipa magen. Det var en härlig stämning bland löparna innan start. Vindstilla och lätt dimma när solen började skönjas över bergskedjan i riktning mot Davos. Jag hade laddat mina specialsydda korta tights med 20 gelförpackningar. Ytterligare 20 i ryggan, där det också låg ett par flapjack och ett par förpackningar druvsocker. Två mjuka vattenflaskor á 500 ml i ryggans framfickor. Plus ett antal sticks med Resorb Sport. Det var det jag hade i form av energi och vätska med mig. Räknade med att kunna fylla på med vatten när det behövdes på vätskekontrollerna eller så hade jag min kåsa att kunna ta vatten direkt ur alpbäckarna. Vidare så fanns tillgång till bröd o bullar, cola, sportdryck och varm buljong på vätskekontrollerna. Jag brukar ta en gel var 5:e kilometer. På mitt lopp tre veckor innan på Romeleåsen hade jag praktiserat att ta en gel var 3:e kilometer. Bestämde mig från start att jag även denna gång skulle testa det.

Framme i St. Moritz.
Magiskt vackert. Tidig morgon i St. Moritz.
Vid startplatsen i St. Moritz

Starten går
Det var lite småkyligt vid start så jag startade med min tunna vindjacka på, över kortärmad tröja. Nu var det dags för propellern att börja snurra! Medveten om att loppet är långt så öppnade jag riktigt lugnt. Först ca 2 km asfaltslöpning runt sjön ut ur St. Moritz och sedan 6 km lagom kuperad grusväg till Pontresina. Snittfart på dessa 8 km på ca 7 min/km. Jag njöt av löpningen och hade en mycket bättre känsla i kroppen jämfört med förra året. I ett sådant här långt lopp med så pass många höjdmeter både upp och ner ska man inte titta på kilometertiderna! Då kan man bli riktigt stressad! Dock intressant i efterskott att se HUR sakta det går i vissa partier.

Pontresina till Samedan
Nästa parti av sträckningen, från Pontresina upp till Muottas Muragl, innebär 7 km med en stigning på ca 650 höjdmeter. Stigningen börjar så snart man kommit in i Pontresina. Mia o Martin hade legat en bra bit före mig under inledningen av loppet. När det nu började gå rejält uppför så var jag strax ifatt dem. Ovanför Pontresina är det ett flackt parti och då så drog de ifrån mig igen. Samtidigt tog jag min första kissepaus. Då försvann de snabbt ifrån mig. Skulle jag se dem igen? Efter det flacka partiet så börjar det gå stadigt uppför. Kilometertider på 11-15 min/km. Jag höll i bra uppför och åt mig rätt så snart in på Mia o Martin och passerade dem. Vi samlades på nytt vid vätskekontrollen uppe på toppen Muottas Muragl. Uppe på bergskedjan hade vi en vidunderlig utsikt tillbaka mot St. Moritz och framåt ner i dalen mot Samedan och Bever. Med vetskap om hur loppet sträcker sig så har man en bra sikt över nästföljande mil! Vädret hade varit riktigt bra så långt. Lagom varmt och lagom med solsken. Ingen speciell vind.

Vid vätskekontrollen på toppen var 15 km av loppet avklarade och det var väl några hundra meter flack löpning innan det brakade rakt utför under ca 3 ½ km. Ca 720 höjdmeter utför på dryga 3 km. Förra året gick min magmuskel hädan under detta parti av loppet. Jag hade förmanat Mia o Martin att ta det lugnt utför. Undvik att ramla och undvik att slå sönder för många muskelfibrer i benen. De låg efter mig när stigen brakade nerför. Jag låg ett bra tag i täten för en klunga på 7-8 löpare. Efter ett tag blev jag riktigt stressad av detta i och med att det är single trail och väldigt svårt att ta sig förbi. I en hårnålskurva stannade jag upp och släppte förbi löparna som låg i led bakom mig. Mia o Martin var bland dem. Jag önskade dem lycka till och undrade om jag skulle se dem igen? De försvann rätt snabbt ur sikte nedanför mig. I denna löpning brant utför var det väldigt viktigt att ha fokus på varje steg, varje sten, varje rot, varje stigkrök, varje grästuva. Jag höll mig upprätt och tyckte det var oerhört härligt att slutligen vara nere på slät mark. Snittfart på 11-13 min per km i utförspartiet.

Efter utförslöpningen var det ca 1,5 km slät löpning på grusväg in till vätskekontrollen i Samedan vid 20 km. Benen kändes bra och tempot låg på ca 7 min/km. Fyllde på med vatten i Samedan och tog också lite bröd. Tog här även min första resorb. Magen fungerade bra och jag fortsatte med en gel var 3:e kilometer. Hade lovat Anette att slå henne en signal eller skicka ett SMS från Samedan. Det var skönt att på telefonen kunna berätta för henne att jag mådde riktigt bra!

Samedan till Bergün
Nästa 3 km löpning genom och ut ur Samedan och till Bever var rätt så lätt löpning på asfalt och grusvägar. Km-tider på 7-8 min. I Bever svängde vi vänster upp i en vacker dal och började sakta gå uppför mot Albulapasset. Lätt uppför i ca 4 km (ca 8 min/km) som sedan övergick i lite mera uppför i 3 km (ca 10-14 min/km). Hela tiden på grusväg. Det blev vackrare och vackrare ju längre upp i dalen vi kom. Strax innan 30 km kom nästa vätskekontroll och direkt efter den började en rent djävlig ”uppförslöpa”. Givetvis ingen löpning här. Ett steg i taget uppför. Uppför. Uppför. Uppför. Knappt 500 höjdmeter på ca 1 ½ km. Serpentinstigar uppför en vägg! Kilometern från 30 upptill 31 klarade jag på 24 minuter. Trots detta så tog jag en hel del placeringar. Ju högre upp desto sämre blev vädret. Det började regna lite lätt. Jag tyckte jag såg Mia o Martin en bra bit ovanför mig och jag tog in på dem. Och strax så hade jag även passerat dem. Innan jag var uppe över passet så slätade det ut en del men gick fortfarande ordentligt uppför. Plötsligt var åskan över oss. Kanske inte endast över oss. Runt om oss. Vi var mitt inne i åskvädret! Lätt otäckt.

Passet vi passerade heter Fuorcla Crap Alv. 2466 meter över havet. Härifrån var det 13 km kvar ner till Bergün. 13 km med över 1000 höjdmeter utför. Låter ju härligt. Men ack så besvärligt! De första 2 ½ kilometerna var rejält besvärlig stenig stig inkluderande 300 höjdmeter. Det viktigaste här var att inte ramla. Det skulle ha gjort rejält ont och skulle kunna ha varit fatalt. Resulterade i kilometertider på 13-15 min. Jag klarade mig utan fall. Vid 34 km passerade vi bilvägen som går från Bergün upp över Albulapasset. Nästföljande 2 km var lite enklare utförslöpning med fortsatt väldigt stenigt. 9-10 min/km. Under denna bit så blev jag på nytt passerad av Mia och Martin. (Starka gubbaben uppför som sedan stapplar utför….). De passerade mig när jag precis var tvungen att ta en kissepaus! Jag undrade om jag skulle se dem igen?

Från att vi på nytt passerade bilvägen igen påbörjade en fantastiskt vacker sträcka i princip ända ner till Bergün. Tacknämligt hade vi vandrat denna sträcka på måndagen innan loppet. Fantastiskt vackert, men bitvis fantastiskt svårsprunget. Sjön Palpuogna och vattendrag, järnvägsbroar, fantastiska vyer. Mycket utför, många krökar, mycket sten o grus och många hala rötter, brant så det gick åt trappor både utför och uppför. Mia o Martin klarade säkert detta bra och var nog i Bergün en bra bit före mig. Själv nådde jag Bergün efetr ca 46 km på tiden 7.55. Exakt en timma snabbare än förra året, då jag klev av loppet i Bergün. Men denna gången kände jag mig stark och var övertygad att klara mig till Davos.

Jag stannade upp vid vätskekontrollen i Bergün, som var förlagd inne i en gymnastikhall. Lugnt och metodiskt tog jag av mig ryggan och flyttade över återstående gelförpackningar från den till fickorna i mina korta tights. Jag tog en gel och beredde mig en resorb. Norpade även lite bröd från arrangörens bord. Avstod dock pastan de bjöd på. Jag fyllde på mina vattenflaskor och drack även en del vatten, lite sportdryck och lite cola. Stoppet tog nog 5-6 minuter. Sedan lämnade jag hallen och gav mig ut på banan igen. Mot DAVOS!

Bergün till Sertigpass
Solen sken nu för fullt igen och jag visste att jag nu hade en tuff bit framför mig UPPFÖR! Jag funderade på hur långt framför mig Mia o Martin var, för jag hade ju inte stött på dem vid vätskekontrollen. Jag började gå ut ur Bergün, i en lång rak uppförsbacke, på asfalt, upp mot det skogbeklädda bergsmassivet vi skulle besegra. Tog upp min telefon och slog en signal till Anette. Det var lite dålig täckning, men hon fick i alla fall höra att jag mådde bra och att jag fortsatte framåt och UPPÅT. Från Bergün och upp till nästa topp var det ca 5 km med en stigning på ca 800 meter. BARA UPPFÖR. Ut ur Bergün var det asfalt och vägen övergick sedan i grus och började zick-zacka sig uppför. Serpentinsväng efter serpentinsväng. Jag tappade fullständigt räkningen på antal svängar och varje gång den svängde så trodde jag att jag hade nått trädgränsen och att det skulle plana ut. Men icke! Jag beslöt då i skallen att den här stigningen aldrig kommer att ta slut! Då skulle jag i alla fall bli positivt överraskad när den väl gjorde det! Och givetvis tog den slut. Men uppförsvandringen tog mig ca 1 ½ timma. Kilometertider från 12 upp till 17 minuter. Solen gassade på skallen hela vägen upp. Gick åt en del vatten! Tog även tillfället att äta lite flapjack på vägen upp.

Väl uppe över trädgränsen flackade stigen ut och vi hade 5 km löpning på sidan av bergsryggen, med en fantastisk utsikt över tidigare sträckning upp mot Chants. Nu hade vi dock Chants långt under oss! Men vilken fantastisk vy. Och långt upp i fjärran kunde jag skönja Kesch-Hütte. Ytterligare 4 km med över 600 meters stigning. Det var inte särskilt lättlöpt på bergssidan. Jag hade kilometertider på 12-15 min. Smal stig och mycket stenar. Men vackert. Innan det brakade uppför mot Kesch-Hütte hade vi en dryg kilometer utförslöpning med ett fall på ca 200 höjdmeter. Smal stig och trängsel! Inte så kul att trängas med kossor på väg hem till ladugården! Försök aldrig passera en kossa på ”dalsidan” av stigen. Försök i så fall istället att passera ovanför kossan. Jag kom oskadd undan, men det var en märklig upplevelse.

Chants nere till vänster. Kesch-Hütte långt upp till höger.

Vid 58 km var jag åter inne på kända stigar. Sträckningen ut från Bergün var ny från förra året. Det kändes bra att vara inne på kända stigar, även om jag visste att det var 4 km oerhört tufft uppför till Kesch-Hütte. Men jag stretade på riktigt bra uppför och passerade en hel del löpare. Även om jag hade en kilometer som tog 21 minuter! Det var med stor glädje jag nådde vätskekontrollen vid Kesch-Hütte på 2625 meter över havet. Där visade det sig att jag på nytt hade tagit mig ifatt Mia Martin i ”uppförslöpningen”.

Vid Kesch-Hütte.

Vi samsades ett tag vid vätskekontrollen medan jag intog gel, diverse vätska och bullar. Det drog en lite kallare vind emot oss från dalen vi skulle ge oss ner i efter passet. Jag drog på mig min tunna vindjacka och det var riktigt skönt att även ta på mina medhavda, tunna vantar. Från Kesch-Hütte till högsta toppen på loppet, Sertigpass (2739 möh) är det 4 km varav 2 km med 200 höjdmeter utför och 2 km med 300 höjdmeter uppför. Historien upprepade sig. Mia o Martin drog ifrån mig utför och jag kom ifatt och passerade dem uppför mot Sertigpass. Det var skönt att nå tältet vi vätskekontrollen på Sertigpass. Jag intog och drack det vanliga plus även lite varm buljong. Det var nu åter lite regn i luften, men inte speciellt kallt. Det är alltid lika trevligt att passera Sertigpass. Ca 18 km kvar och inga uppförspartier kvar.

Sertigpass till Davos
Men, med 66 km i benen efter 13 ½ timmars löpning är inte utförslöpning det enklaste. Men jag tyckte i alla fall att jag klarade hålla ett hyfsat tempo utför. Men Mia o Martin rann på nytt iväg utom synhåll. Nu var jag rätt säker på att jag inte skulle se dem mer under loppet. 6 km utförslöpning från Sertigpass ner till Sertig Dörfli. Kilometertider på 12-13 minuter i de branta partierna i början och 8-9 minuter där det inte var fullt så brant.

Skönt att nå Sertig Dörfli och ”bara” dryga milen kvar till målet i Davos. Nu hade mörkret sänkts sig över mig och det var dags att koppla på pannlampan. Efter vätskekontrollen slog jag en signal till Anette så att hon hade koll på när jag ungefär skulle anlända på stadion i Davos. Mina ben var nu rätt så möra och i pannlampans sken så fick jag ta det rätt så lugnt genom skogspartiet på ca 4 km efter Sertig Dörfli mot Clavadel. Jag sneglade på klockan och insåg att jag hade kilometertider på 12-13 minuter. Att klara 17 timmar hägrade men jag insåg att det skulle bli tufft med den låga farten. Men det var smal stig och lite stenigt och lite ovant att springa i pannlampans sken. Det gick lättare när sedan vägen breddade sig ner mot Clavadel och när den sedan gick över till asfaltsväg. Mäktade då med kilometertider runt 9 minuter.

När jag rundade sjukhuset i Clavadel och kom in på den avslutande skogsstigen ner mot Davos fick jag lite målvittring och bestämde mig för att försöka hålla löpningen igång sista 3 km. Jag lyckades avsluta med 2 km i 8 min-tempo. Det var med underbara steg jag planade ut på asfalten in i Davos! Sista 500 meterna var en enda stor lycka. Och väl inne på tartanen på stadion var det nästan så att tårarna började komma. Anette och Birgitta var på plats med bjällra och hejarop. Älskade människor! Överlycklig passerade jag mållinjen på tiden 16.44.14. God marginal till 17 timmar. Jag hade klarat det! Jag hade sprungit från ST. MORITZ till DAVOS!!!!

Inne på tartanen på Davos stadion.

Min tid räckte till placering 206 av 305 fullföljande herrar. Plats 14 av 32 i min åldersklass M60.

Medaljhängd!

Efter målgång
De första som gratulerade mig efter målgång var Mia och Martin. De hade nått målet 14 minuter före mig! Det var en ren fröjd att se dem i målområdet och så mycket nytta vi hade haft av varandra under loppet. En sann drivkraft att vi hade setts så pass många gånger. Jag fick min medalj, min finishertröja och jag tog mig bort till Anette o Birgitta och satte mig hos dem på avbytarbänken. Det var skönt att få på sig en varm långärmad tröja och jag satte mig ner och begrundade mitt fantastiska öde att kunna ha förmågan att ha genomfört mitt 18:e Swissalpine. Och att jag tagit mig per fot från St. Moritz till Davos.

På avbytarbänken innan hemgång till hotellet.

Jag började bli lite stel och frusen och föreslog att vi skulle dra oss de 500 meterna bort till vårt hotell Grischa. Mia o Martin var och hämtade sina dropbags, men jag kände att det var dags att dra hemåt. Det var sååå skönt att kliva in i lobbyn och få visa upp medaljen. Anette gillade inte att jag höll ett högre tempo än henne tillbaka till hotellet. Lite osocialt kanske, men jag ville hem till dusch och mat. Klockan närmade sig nu midnatt och jag var givetvis för sent ute att få middagen serverad av hotellet. Men på rummet bars det upp en bricka med bröd, ost och kallskuret som hette duga. Efter en välbehövlig dusch må jag säga att det smakade gudomligt! Och jag somnade rätt så sött inpå småtimmarna!

Ultramat! Kallskuret på hotellet.

Epilog
Hoppas du/ni har haft nöje av att läsa min rapport om mitt Swissalpine Irontrail T88. Den sträckningen kommer inte att finnas kvar till nästa år. Och jag är nog faktiskt lite tacksam för det. Vandringen upp från Bergün mot högre höjder var ingen höjdare och jag är tveksam om jag hade gett mig på det igen. Men, glada nyheter! T88 kommer till nästa år att ersättas av Swissalpine K70. På nytt är start o mål för den längsta sträckan förlagd till Davos. Det blir en härlig nystart där arrangören nu plockar tillbaka alla sträckorna till DAVOS. Jag lovar att den nya sträckningen, K70, blir fantastisk att springa. Jag ser fram emot att springa den under många år framöver. HÄNG MED NÄSTA ÅR. Det är redan MÅNGA som anmält intresse!