Täby Extreme Challenge 100 miles

Jag hade höga förväntningar på mig själv. Målen var bestämda: sub 20h och en plats på pallen. Planen för loppet var klar.

Loppet delade jag in i fyra block. Jag skulle börja med de av coach Johnny kallade grisvarven. Det är de första fem varven som bara ska göras och då jag ska ladda inför resten av loppet. Det är då jag inte ska tänka för mycket för jag har det normalt jobbigt då. Därefter kommer det andra blocket med fem kämpavarv. Nu finns stor risk för svackor och det är nu ultran börjar på riktigt. I slutet av detta block kommer mörkret och pacers in i bilden. Det tredje blocket består av tre varv som är sockervarven. Nu går jag över till sockerbränsle och målet kommer vara inom synhåll för första gången. Det sista blocket är helt enkelt det sista varvet – ärevarvet, även kallat glädjevarvet.

starten

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I väntan på start. Var väldigt nervös även om det inte syns. Foto: Agneta Roos

 

Varv 1-5 Grisvarven

Nervositeten dunkade kvar i bröstet länge under första varvet. Jag hittade inget flyt i löpningen och trillade istället snabbt ner i en svacka. Det är inte ovanligt för mig med svackor i början av lopp men det gör det inte roligare. Hur ska jag orka? Jag vill inte springa ultra. Jag kan inte. Jag vill nog inte springa alls. Jag kan inte det här.

Jag följde planen alldeles för bra i det här avseendet. Grisvarv. Lyckades dessutom med en vurpa på ett plant och fint motionsspår. Bra jobbat.

Under mitt femte grisvarv släppte äntligen svackan. Min inre sol började skina och hela världen log mot mig. Pulsen gick märkbart ner och löpningen flöt på galant.

Varv 6-10 Kämpavarven

Jag var inne i en glädjebubbla. Peppade andra längs banan, log i stort sett hela tiden. Skrattade inombords. Bestämde mig för att fortsätta vara glad och tillät mig själv lite mer socker i varvning än vad som var tänkt: ”lite cocoacola för humöret”. På sjunde varvet lugnade jag ner mig lite, var fortfarande glad men inte så överdrivet som de två tidigare varven. Jag gladdes över att jag fått ett av kämpavarven ”gratis” och utan något kämpa inblandat. Det är gott för hjärnan.

Hela eftermiddagen hade varit solig och varm. Lite väl varmt på vissa delar av banan. Den molnighet som kom framåt sena eftermiddagen var välkommen. Det hade börjat blåsa lite och inför åttonde varvet bytte jag tröja, tog jacka och buffen. Pannlampan fick följa med för det började skymma. Jag fick också besked om att min pacer Torbjörn skulle följa med ut på nästa varv. Efter depån var där en längre uppförsbacke som jag gick uppför samtidigt som jag åt. Då kommer en löpare som såg sjukt stark ut och sprang uppför. Jag kunde inte tolka det som annat än att jag nu blev varvad. Där går gränsen tänkte jag och höjde farten på raksträckan ner mot sjön. Tog mig förbi och sprang på ordentligt fram till skogen för att skapa en lucka vilket jag också lyckades med. Ingen varvning här inte.

Åttonde varvet flöt på bra och det var först i slutet som pannlampan behövde tändas. I varvning stod Torbjörn redo och Johnny gav mig en uppdatering: ”Lotta – du är på pallen. Andra plats. Du plockade tvåan på förra varvet.” Jag insåg att det var tvåan som jag hade träffat i backen och som jag sprang ifrån längs sjön och att jag inte alls höll på att bli varvad.

Det var skönt att få sällskap och mörkret hade nu lagt sig i skogen. Torbjörn lade sig strax bakom mig och vi tassade genom skogen. Lite småprat, lite tystnad. Perfekt så.

När vi kom in vid varvning blev jag mycket förvånad när jag hittar Sofia, som låg i ledning, liggandes vid mina matlådor. Min fotled gjorde ont och jag smörjde på rejält med tigerbalsam. Och så kom en av loppets vackraste ögonblick. Min bästa supporter Agneta öppnade en låda och där låg massor av jordgubbar och lysta röda mot mig. Med en näve jordgubbar i ena handen och mandelmassa i den andra gav jag mig ut tillsammans med Tua som nu tog över som pacer. (Kan här tipsa om att låta någon annan smörja in tigerbalsam i ett sådant läge – då slipper du äta jordgubbar med tigerbalsamsmak…)

Johnny berättade att jag sprungit in ca 14 minuter på Sofia senaste varvet och att jag nu gick ut i ledning. Första varvet med Tua gick fint och vi småpratade en del. Jag njöt av den lite overkliga känslan av att jag låg i ledning. Benen började prata lite med mig men det var ingen större fara. Jag följde i stort sett samma mönster som tidigare varv när det gällde promenerandet i backarna. Såg också fram emot att avsluta kämpavarven och gå över till sockervarv.

TEC

 

 

 

 

Foto: privat

 

Varv 11-13 Sockervarven

Nu släppte matschemat (jag hade väl i ärlighetens namn redan släppt det) och det var fritt fram för socker. Åt choklad men det var inte så gott som jag hade tänkt att det skulle vara. Inte heller smågodiset var särskilt lockande. Förlitade mig på Tailwind, salttabletter och BCAA. Andra varvet med Tua blev lite tyngre och jag gick några steg extra efter varje backe och omdefinierade några motlut till backar (motlut springer man, backar går man). Sa till Tua att det störde mig att jag gick så mycket nu men att jag ändå trodde att det var smartast att spara lite på krafterna inför de sista varven. Började bli förvirrad och frågade flera gånger hur många varv jag hade kvar men jag lyckades aldrig riktigt fatta. I övrigt fick Tua sköta pratande, jag gick nu in i tystnaden. I mitt huvud hade jag dock en massa frågor och saker som jag inte orkade säga högt. Tur jag får träffa Tua snart igen. Jag lyckades också göra en andra vurpa, även nu på slätt och fint motionsspår. Galant.

På tolfte varvet tog Ellen över som pacer. Löpningen gick lite trögare och jag berättade inte för Ellen om mina förbestämda promenadbackar utan lade istället till några extra. Ellen pratade med mig lite då och då men vi sprang mest i tystnad. Tror jag. Minns inte riktigt. Fokuserade stenhårt på här och nu – så fort hjärnan började tänka framåt i banan till jobbiga partier förde jag bestämt tillbaka den till den stig vi befann oss på. Här och nu gällde, inget annat. Det andra varvet med Ellen bestämde jag mig för att minska promenerandet och öka farten lite. Denna ”fartökning” imponerar inte jättemycket nu i efterhand när man tittar på varvstiderna.

Ärevarvet/glädjevarvet

Johnny uppdaterade mig om att Sofia närmade sig – hon låg bara några minuter efter. Och att jag måste öka om jag skulle klara 20h.

Jag minskade gåendet direkt efter kontrollen. Ökade farten ner till och längs sjön. Började springa tidigare efter de brantare backarna. Sprang så snabbt jag kunde på alla små stigar. Sprang i uppförsbackarna. Tryckte ifrån på de lättare partierna.

 

Tänkte att det var lite trist att bli omsprungen på sista varvet men jag vet att Sofia är en riktigt bra löpare och då är det bara att gratulera. Inget jag kan styra över. Men jag kan styra över min 20h. Det ska jag klara – något annat finns inte.

 

Fem kilometer kvar. Ingen aning om var Sofia befann sig och jag trodde hon skulle dyka upp vilken sekund som helst. Fem kilometer – nä minsann! Nu ska jag inte bli omsprungen! Tar i med all kraft jag har och springer på. Ellen ropar åt andra löpare när vi närmar oss för att de ska lämna plats. Tre kilometer kvar. Jag känner mig som om jag var ett med underlaget, som om jag aldrig gjort annat än sprungit i skogen. Snabbt. Där kommer klipphällen – för första gången springer jag upp för den med långa steg. Ropar till Ellen att ”nu jävlar!” Låter benen sträcka ut och visa vad de kan. Nedför backen mot lekplatsen. Hör Johnny skrika. Runt hörnan och in på upploppet. Avslutar i full fart över mållinjen.

Mållinjen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Spurten in i mål. Ellen och Johnny hänger på i bakgrunden. Foto: Agneta Roos

 

Jag klarade det. Vågade satsa högt och klarade det. Är särskilt stolt över mitt sista varv då jag sprang på ren vilja – och det bränslet har jag gott om.

__________________

Det är läge för lite tack.

Agneta, min support: Din snabbhet med flaskor, mat och annat gjorde att jag sparade mycket tid vid varvning. Jag var trygg med dig. Och så hade du köpt jordgubbar till mig! Du är så bra på så många sätt och vis.

Johnny, min coach: Du präntade in några ord i huvudet på mig som jag hade med mig i varje steg och vid varje beslut under hela loppet. Du gjorde mig smart. 

Torbjörn, Tua och Ellen, mina pacers: Ni ägnade en lördag natt åt att springa med mig. Och ni hjälpte mig till en seger. Saknar ord för min tacksamhet.

målgångPrisutdelning, vinnarkram, chiplossklippning. Foto: Agneta Roos

VinnarbildStolt vinnare som med mycket möda lyckades ta sig ut för fotografering. Foto: Daniel Becker riotrun.wordpress.com

ArlandaNär man vunnit får man ha sitt pris på bordet på Arlanda. Och tvinga servitörerna att fråga vad det är för något… Gammal och välkänd löparregel. Foto: privat

________________________________________

Täby Extreme Challenge

http://new.tec.se