Då var det dags igen! För tredje gången skulle jag ställa mig mig på startlinjen till Tjörnarparen Trail Ultra. Första gången sprang jag 50km och i fjol försökte jag mig på 100km men fick bryta efter 50km. I år var det dags för revansch på 100km.

Inför loppet hade det regnat massor under hela hösten och rapporterna duggade tätt om leriga stigar och djupa vadställen så det var med skräckblandad förtjusning som jag förberedde mig inför loppet. Jag hade själv varit uppe längs banan flera gånger innan loppet men nederbörden bara fortsatte att fylla på vattenhålen ändå tills startdagen så jag visste inte riktigt hur illa det skulle vara.

Som vanligt blev sömnen lite orolig innan loppet men jag kände mig ändå väl förberedd och taggad för att ta mig ann utmaningen när klockan ringde tidigt på lördagsmorgonen. Efter att ha fixat i ordning det sista i packningen och klätt mig för nollgradigt, blåsigt väder med risk för nederbörd bar det iväg mot Tjörnarp.

Kom fram strax innan 8 i god tid innan starten klockan 9. Väntade ett par minuter i bilen innan Cecilia och Ola dök upp från sitt håll. Cilla och Ola skulle springa 50km och jag och Cilla hade i förväg pratat om att slå följe så länge vi synkade i tempo.

Ut med all packning ur bilen och en kort promenad till församlingshemmet där mål och varvning för 100km-löparna fanns. Drop bagen lämnades av i ett stort tält och sedan gick vi in i huset för att mingla med övriga löpare som började samlas.

Lika härligt som vanligt att träffa alla och prata lite om förväntningar på dagen. Tiden går fort och det börjar bli dags att ge sig ner mot startområdet vid Tjörnarps pågatågsstation.

Vi tar oss ner till starten och hämtar ut våra GPS-trackers och väntar in starten medan vi minglar lite till. Lite smånervöst nu. Träffar massor av bekanta. Kramas och önskar varandra lycka till. En förväntansfull stämning sprider sig och snart hoppar Lars Hektor upp på sitt “podium” och ger de sista startinstruktionerna och lyckönskningarna. Lite svårt att höra vad Lars säger nu när vi är över 200 startande som sorlar men det gör inget. Jag vet nog vad han berättar och lovar. Tung bana med lera och vatten och en förhoppning om att vi ska få sällskap av skogens vildsvin 🙂

Bara ett par minuter till start nu och jag, Cilla och Marcus, som också beslutat sig för att slå följe med oss, backar bakåt i ledet för att ge utrymme för snabbare löpare.

10, 9, 8, 7….2, 1, och där går starten! Alla löpare formerar sig på två led på den lite smala skogsvägen när vi lämnar stationsområdet. Försöker bara ta det lugnt. Ingen stress nu. Jag har många timmar framför mig.

Resan börjar genom skogen längs Tjörnarpssjön och redan här får vi en liten försmak av mjuka, leriga spår men det är inget mot vad som skall komma. Upp över kalhygget och sedan följer vi Skåneleden några kilometer innan vi kommer till den lite knaggliga granplanteringen.

Fältet sprids ute mer och mer och varje löpare eller grupp av löpare kan hitta sitt eget tempo. Jag, Cilla och Marcus knatar på i ett behagligt tempo, passerar första kontrollen snabbt och snart har vi kommit ner till delningen där banan går ut på loopen runt Nyrup och Dagstorpssjön innan banan kommer tillbaka till samma ställe, nordöst om Vaxsjön, igen och det är dags att springa samma sträcka som vi nyss sprungit tillbaka till målet eller, som i mitt fall, varvningen inför sista varvet..

Vaxsjön rundas på lättsprungna promenadspår och vi passerar Frostavallen innan den lerigare delen börjar. In i skogen klafsar vi fram genom leran innan vi kan hoppa upp på en spång tillfälligtvis. Ner i leran igen. Klafs, klafs, klafs. Det kommer att bli tungt det här. Upp i barrskogen som är torr och fin i jämförelse. En bit grusväg och sedan ner i leran igen. Efter en stund viker vi av till vita leden och här är det riktigt blött i sänkorna.

UntitledUntitled

Snart styr vi kosan mot Nyrup och vi börjar känna vittringen av andra kontrollen som är vid Nyrups Osteria. Passerar Nyrups Naturhotell och sedan är det bara nedför till Osterian. Vi hör ljuden från kontrollen och möts av hejande åskådare. Fyller på vattenflaskorna, förser oss av blåbärssoppa och ost. Passar på att lätta på trycket och sedan bär det av igen. 22 km gjorda och vi tar oss uppför några kilometer i skogen innan det bär nedför igen och vi närmar oss Dagstorpssjön.

Blir påhejade av Daniel, Camilla och deras dotter och bjudna på pepparkakor innan vi ger oss i kast med den första biten av leriga stigar längs sjön.

Snart ute på grusväg igen och vi kan hämta andan lite men vi vet att det kommer mera, mycket mera!

Vi viker av vägen och tar oss upp på spången som leder mot kohagen eller ska vi säga kohagesjön..

Vadar genom iskallt vatten och försöker undvika att skorna sugs fast i leran. Upp i skogen längs sjön igen för att ta oss de sista kilometerna längs våta stigar till den tredje kontrollen vid 33km.

Kaffe, Cola, russin, choklad, bilar och lite chips intas innan vi ger oss ut på tre kilometer böljande grusväg innan Altra Syraspurten kommer vid Djuraliden. Spurtpris efter 33-34 kilometer. Det är bara Lars som kan hitta på något sådant. Med ett varv och 17 kilometer kvar fanns det inte på kartan att spurta. Tog mig behärskat uppför bara.

Untitled

Untitled

Väl uppe blir det omväxlande, härlig löpning i skogen längs med gröna leden innan vi är framme vid loopens avslutning och det är dags att vända tillbaka mot Tjörnarp igen längs Skåneleden. Allt känns bra och jag drar ner på tempot lite ibland genom att gå i uppförsbackarna. Cilla är pigg och stark. Marcus hänger i. Vi har det bra i skogen :-

Untitled  Untitled  Untitled  Untitled  Untitled

 Untitled
 Vi passerar sista kontrollen för det här varvet. Lite kramkalas, kaffe och cola bjuder Petra på och vi petar i oss från godsakerna som bjuds innan vi åter ger oss iväg.

Cilla är stark och pigg och efter ett tag så säger vi till henne att sticka iväg. Jag och Marcus fortsätter tillsammans. Jag känner igen mig väl så jag vet precis hur långt det är kvar och det är inte långt till varvning nu. Kommer in till “startrakan” genom skogen och smilar upp oss för fotografen.

Untitled

Untitled

 Framme vid stationsområdet, ner under järnvägen och upp för trappan. Några hundra meter asfalt och vi är framme vid Församlingshemmet. Marcus i mål och jag in för varvning efter ca 51km och 6:38:48. Cilla hade gått i mål några minuter tidigare.

In i tältet där jag har min drop bag. Byter om så snabbt jag kan men det är grymt kallt i tältet. Strumporna är tröga att få på och jag skakar i hela kroppen när jag äntligen är klar och ger mig ut till mattältet. Blir serverad en grillad korv och cola. Måste gå in och värma mig och äta i församlingshemet. Kall, så in i helsikes kall nu. Kan knappt tugga. Lena kommer fram och kramar om mig och vill berätta om sin dag. Måste säga till att jag vill vara själv. Får syn på Jonas och ber honom hämta en burk cola till mig. Får den men har inte ro att varken äta färdigt eller dricka mer. Börjar få upp värmen och ett toabesök får avsluta varvningen. Ger mig ut i spåret igen efter en halv timmes depåstopp.

Nu börjar ett helt annat lopp. Till att börja med möter jag en strid ström av löpare. De flesta är på väg in i mål och hejar på mig. Det värmer verkligen och ger mig kraft att ge mig ut i mörkret. Joggar fram några kilometer innan leriga stigar gör det omöjligt för mina lite fumliga fötter. Efter att ha varit rejält nära att vurpa ett par gånger bestämde jag mig för att gå också var ok. Gick för det mesta och joggade bara när det var väg och platt eller utför. Mest för att hålla värmen för tiden kändes helt oviktig nu. Jag skulle bara i mål och om jag gick skulle det ta 10 timmar för ett varv och det skulle också duga. Pluggar in hörlurarna och traskar på medan jag lyssnar på radiosporten. Ibland ser jag några lampor bakom mig och ännu mer sällan möter jag någon enstaka 50km löpare på väg till mål.

Kommer fram till kontrollen Suggan igen efter 11 km på andra varvet. De hade nog inte så tätt mellan löparna nu så värsta jublet bryter ut när jag tar mig in i tältet. Kaffe och cola börjar bli en rutin nu. Lite russin och bilar slinker också ner innan jag vill ge mig ut igen. Mervi går med mig en bit innan det blir för lerigt för henne. Skönt att prata med någon en stund.

In i skogen och de leriga stigarna igen på min väg ner mot Vaxsjön för andra gången. Då och då ser jag lampor som närmar sig bakifrån och när jag kommer till badplatsen vid Vaxsjön kommer Fredrik, Malou och en dansk som heter Peter ifatt mig. Malou springer skymningsstart och är pigg medan vi andra är 100kilometerslöpare. Vi bestämmer snart att vi alla är nöjda med att bara komma i mål oavsett om det blir med enbart gång. Vi traskade på så snabbt det gick och Malou och Peter pratade danska hela tiden. Jag förstod bara brottstycken av vad de sa men det kvittade, det distraherade min hjärna lite och det var skönt.

Närmar oss Nyrups Osteria igen och nu har kontrollen flyttat inomhus. Conny, som sprungit 50km finns också här på kontrollen och servar oss.  Viken hjälte! Kaffe, ost och varm saft ger oss nya krafter och efter att ha bytt till nya batterier i våra pannlampor ger vi oss ut i natten igen. Snålblåst och kallt innan vi kommer in i skogen igen.

Tiden försvinner och det blir helt meditativt att bara sätta en fot framför den andra. Ibland får jag springa några steg för att hålla de andras gångfart så vi rör oss verkligen så snabbt som vi kan utan att springa och riskera att trilla i terrängen.

Dags att ge oss ut bland Dagstorpssjöns leriga stigar igen och man hör lite förvånade utrop från Malou till och från då hon inte har varit här innan och inte riktigt vet vad hon har att vänta sig. Efter ett tag så kommer vi igen till övergången in till spången som leder till kohagen. Malou tror nog inte sina ögon när Fredrik kavlar upp byxbenen ovanför knäna. Snart förstår hon varför.

Jag hör ett “Fuck..” från Malou och sedan vadar vi ut i kohagen igen. Klarar oss utan att trilla och kämpar oss upp i skogen igen. Efter en evighet på sliriga stigar är vi äntligen framme vid den tredje kontrollen på varvet. Bara 19-20km kvar nu. Efter det obligatoriska kaffet ger vi oss ut på de tre kilometerna grusväg igen. Det snöar från och till och jag fäller upp kapuschongen och håller värmen ganska bra.

Altra Syraspurten – 100m! Here we go again! Ännu en gång bär det uppför Djuraliden igen. Lite tyngre den här gången men det går bra för alla. Bara några kilometrar kvar till sista kontrollen nu.

Vi hör ljudet av generatorn innan vi ser kontrollen men snart är vi framme. Försöker göra ett kort depåstopp då vi vet att det är 5-6 löpare strax bakom oss. Det obligatoriska kaffet hinns dock med innan vi ger oss iväg ut på de sista 11 kilometerna.

Nu märks det att vi börjar bli trötta. Vi orkar inte svara på Malous försök att prata med oss men hon ger inte upp utan håller igång oss med sitt småpratande. Även om det går långsamt så går det framåt och rätt som det är är vi framme vid kalhygget och sedan vet vi ju att det nästan bara är start o målrakan fram till stationsområdet kvar.

Kämpar på och ser ljuset från Tjörnarp komma närmre och närmre. Vi är nästan framme. Ner under järnvägen och uppför asfaltsvägen mot mål. Någon frågar om vi ska springa några steg men vi bryr oss inte om det. Vi är nöjda med att bara komma i mål och att ha hållit löparna bakom oss stången.

Över mållinjen och jubel och kramkalas utbryter. Finishertröjor och kakpåsar delas ut. Jag har fått min revansch. Jag har gjort mig förtjänt av tröjan till 100%!

Fler löpare kommer in över mållinjen. Till och med tomten 🙂

Efter ombyte, dusch och kaffe och mackor är vi mer än nöjda med årets upplaga av Tjörnarparen och vi utnämner det till världens bästa lilla lopp.

Fantastisk organisation, underbar vänlighet och otrolig hjälpsamhet från alla inblandade gör att stämningen innan, under och efter loppet är helt perfekt. Alla är som en stor familj och alla hjälps åt för att allt ska bli så bra som möjligt.

Tack för i år!

Jag är säkert tillbaka nästa år igen!

Roger Löfström