Jag har följt Tjörnarparen sedan starten men skulle nu deltaga för tredje gången. Ursprungligen var planen 50 miles, men en 24-timmarsmarsch på Skåneleden ett par veckor tidigare tog ner ambitionen till ”ett rejält långpass” på 50 km. Hade inget speciellt mål mer än att ta mig runt, gärna under sex timmar, vilket i normala fall skulle vara en rimlig nivå för mig. Tjörnarparen är för många en riktigt usel och jobbig ursäkt för en social träff med god fika snarare än tidslopp. Det hindrade inte att det blev nya banrekord i år, inte bara på de nya distanserna.

Men det gick inte alls enligt plan för mig.

På morgonen samåkte jag med två andra; min ständige Wingman på diverse äventyr, samt en kollega till honom. Vi kom lagom i tid för att hämta ut chip och GPS, justera utrustning och klädsel. I år var uppehåll vid start, ganska skönt väder, men skulle snart dra ihop sig till surt skånskt decemberregn med blåst på de öppna partierna. Perfekt för kilt! Eftersom jag inte är skotte kan jag avslöja att det inte blev traditionellt.

Precis innan start hann jag träffa många bekanta och vänliga ansikten, inklusive Agneta R som hittade mig i havet av 400 löpare. Kul! Synd att det var knappt om tid, för starten gick och som vanligt blev det lite trångt de första kilometerna. Allt flöt på fint. Sprang och snackade, kände mig bra, lika fint som under den lilla avrostningsrundan dagen inför. All Systems Go!

Kom till första kontrollen som inte var så trång. Hade knappt druckit något på vägen dit så jag tog en varm kopp kaffe och lite gott och blandat från utbudet i en ”godispåse” (en liten drybag) att ta med som jag kunde plocka ur senare medans jag knatade. Hann växla några få ord med Roger L som stod där i depån, innan kaffet tog slut och det var dags att kuta på. Nu var det dags för loopen. Och någonstans där började jag fatta att höften blivit trött. Hade känt av det veckan innan på ett tvåmilapass, men det hade försvunnit helt under veckan så … nä, det var tillbaka nu. Rejält. Sprang på och det högg till ibland, oftare. Från km 15 började det övergå från hugg till mer jämna plågor. Så jag fortsatte, men tempot gick ner. Kom förbi nästa depå Cecilia På Berget där det var rejäl kö.

Hade gott om vätska kvar, och energi att knapra på, så det blev en kort drickapaus. Tog ändå 30-40 sekunder på grund av alla löpare. Hejade glatt och kort på Thom L som var funkis här. Nu började kampen på allvar. Det kändes som en blandning av smärta och en oförmåga att ta löpsteg. Farten sjönk ytterligare. Till slut puttade jag iväg min vän med ordern att ta sig i mål på rimlig tid utan mig. Kändes inte bra, men jag visste redan att det här inte skulle hålla.

Fick tips att jag kunde gena för att komma snabbare till tredje kontrollen Galten, men jag vill ta mig dit på rätt väg. Det var ju bara några kilometer kvar! Det visade sig bli väldigt långa kilometer. Jag linkade och lunkade, gick och staplade. Efter en timme i det här stadiet började jag närma mig depån där jag skulle bryta. Kändes vemodigt. Rent teoretiskt skulle jag kunna promenera i mål; det gjorde inte lika ont att gå, och reptiden var väl sisådär generösa 40 timmar…

Det skulle ta mig minst 4-5 timmar till att gå de sista två milen. Men jag hade samåkt och skulle sinka de andra rejält. Och med all respekt för de som gör det: jag hade inte kommit till Tjörnarparen för att *gå* större delen av en 50K.

Regnet hade kommit och gått, vinden likaså, men hela tiden gradvis mer. Regnjackan funkade finemang men kilten blev genomblöt, och kall mot framsida lår. Det slog mig att jag kunde tagit på mig regnkilten (jo det finns!) utanpå, alldeles för sent. Den hade nog gjort skillnad i allmäntillståndet men knappast för höften. I depån fick jag erbjudande om kylsprej på höften. Han sa att det skulle kännas iskallt men jag var redan så nedkyld att det inte märktes. Och så långt gången att jag inte brydde mig att jag stod i depåtältet med neddragna kalsonger och visade halvmånen. De andra löparna brydde sig inte heller, de var fullt upptagna att moffa i sig av utbudet.

En liten observation: När jag frågade om det gick att bryta och få skjuts till målet fick jag snabb och bra hjälp av funkisarna där. Kanske lite för snabb? När jag är funktionär skulle jag inte bara tveklöst sätta en tävlande på DNF-expressen hem utan att först försökt ge lite motstånd och verkligen kolla läget.

-”Hallå där, ska du verkligen bryta nu, du har kommit mer än halvvägs!”

Naturligtvis äger jag beslutet helt och hållet själv, men det skulle inte krävas mycket mer än ett -”Klart du ska i mål! De som väntar på dig kommer gladeligen unna dig gå i mål senare, och om de behöver åka fixar de skjuts!”, eller liknande, för att få mig att omvärdera situationen. Men nu blev det som det blev. Min första DNF någonsin. Jag hann knappt sätta på mina extrakläder förrän jag satt i en varm bil som rullade mot Tjörnarp City. Åkte med en annan löpare som fått hugg under låret och också haltade fram. Vi småpratade med chauffören som var en av hjältarna som fixar med allt som vi löpare inte märker av. Han hade satt upp depåtält på fredagen till klockan 03 på natten, sen satt klockan på 05:30 på lördagmorgon för att fortsätta fixa med krånglande elgenerator, fylla på vattendunkar som började ta slut, och nu skjutsa stackare som mig till civilisationen.

Vi hörde att det hittills inte varit några större incidenter, bara en löpare som halkat och slagit upp ett sår som blödde nära ögat – bokstavligen. Det är smått imponerande att inte fler skadar sig: i mörker, lervälling, på blöta rötter och hala stenar – och tävlingsfart med sömnbrist på det. Vi klev av i Tjörnarp och tog en dusch med de första gasellerna på 50K som redan var i mål. Sjukt imponerande tider, och under dessa förhållanden! Sedan väntade jag på Hembygsgården, där fler och fler löpare kom in. Hann hjälpa till lite ute i depån, då Kristoffer L plötsligt uppenbarade sig, utstyrd i mustigt skägg och rekorderlig sydväst. En funkis var lite väl snabb igen och höll på att strippa av honom GPS och chip innan andra varvet, men Kristoffer var vaken, så det slutade lyckligt med en varm korv, och till slut en finish!

Än mer snabbspolning framåt, förbi goda ostmackor och häng med trötta och glada löpare, till läggdags därhemma. Först nu kom tankarna, de flesta dystra: om vad som hände med höften, om att jag kanske ändå skulle gått i mål, om att höften nu skulle vara sabbad för min laddning till det stora A-loppet i februari, om att det inte alls gick enligt plan. Jag drog på mig en gammal Finishertröja och kände mig lite bättre till mods. Och efter ha sovit på saken har jag kommit till ro. Ja, jag kommer få jobba med höften – säkert en hel del. Jo, jag kom för ett ”rejält långpass” – och det blev ju strax över 4 timmar därute. Och ja, jag kan leva med mig själv, trots att jag gav upp. En DNF jag inte ville ha, men som är rätt skön att lämna bakom sig.

Tjörnarparen är ett av loppen jag mest ser fram emot, så även till nästa år. Revansch, och kanske en längre sträcka! Och rent av en första upplaga i fullt solsken, med torr stig? Helt orimligt, men fullt möjligt. Precis som en första DNF.

Daniel Cervera