Solen har precis gått ner. Ute på fälten just innan var det fortfarande skymning. Här inne på stigen bland granarna har det redan hunnit bli becksvart. Grankvistarna sträcker sig emot mig, som om de medvetet försöker hålla tillbaka mig, sakta ner mig, stanna mig på den smala stigen i vars lera mina fötter sjunker ner i för varje steg jag tar. Att jag är blöt om fötterna slutade spela någon roll för många timmar sedan. Just nu finns bara jag, min inre tankevärd, mörkret och skogen. Tankarna snurrar på och snurrar på och snurrar på utan att fastna i någonting konkret eller fattbart. Benen vet dock vad de behöver göra och fortsätter att ta mig framåt även utan någon högre styrning. Svarta, negativa tankar kommer. Det känns som pannlampans ljuskägla inte lyckas tränga igenom det ihållande hällregnet mer än ett fåtal meter. Jag kisar igenom mina igenimmade glasögon efter nästa gula snitsel. Gyttjan suger fast mina fötter. Där jag sprang för sex timmar sedan går det nu knappt att ta sig fram i promenadtakt. Regnet gör sitt bästa för att fortsätta att göra mig om möjligt ännu blötare. Stoppar i mig några godisar och en gel. Tänker tillbaka på det glada minnet jag hade sparat undan för tunga stunder som denna. Visualiserar hur minnet ligger nerpackat i en plastpåse med en gul tejpetikett, på samma sätt som mitt ombyte i varvningen var. Plockar fram det ur sin vattentäta påse, ler och skrattar för mig själv, samtidigt som tårarna inte är långt borta. Det är bra tufft just nu. Det är fortfarande mer än ett helt marathon kvar.

Det var nog kärlek vid första ögonkastet, ultralöpningen och jag. Efter att försiktigt ha känt in ultravärlden på PRT 2017 och 6-timmars där var jag redo för en rejält utmaning och siktet ställdes in på Tjörnarparen 100km ett år senare. Löpträningen gick fint under hela 2018, helt utan några längre uppehåll, med flera riktigt härliga långpass under höstens gång. Efter att ha gjort en 7-mils runda självsupportad i början av november visste jag, och det bara växte sig tydligare och tydligare inom mig mellan dess och Tjörnarparen – ”jag kommer klara av detta, oavsett vad”. Att det nu på tävlingsdagen var tuffast tänkbara förhållanden ruckade inte på den målbilden. Jag var redo.

Det är nu två timmar senare. Genom mörkret hör jag en kvinna ropa ”heja Kristoffer!”. Jag blir helt varm inombords. Några staplande steg nerför en stenig, kort nerförsbacke som har blivit livsfarligt hal av ett tjockt täcke av blöta löv. Äntligen framme hos ”Cecilia på berget”. Får komma in i ljuset och värmen. Får först en, sedan en andra kopp varmt, sött, lent, helt underbart kaffe i handen. Känner hur livskraften kommer tillbaka. Thom L. som funktionärar presenterar sig som klubbkamrat och säger några uppmuntrade ord. Två medtävlanden hinner ikapp mig innan jag lämnar kontrollen. Vi gör sällskap därifrån och nerför ”berget”. Det är tre mil kvar och jag har redan passerat mitt distansrekord. Mörkret och regnet fortsätter, lika ohejdat som tidigare. Naturkrafterna känns mäktigare än vad de kanske någonsin har gjort tidigare. Men nu har jag sällskap. Allt känns mycket lättare. Det omöjliga har blivit fattbart, greppbart. Vi rör oss framåt, framåt, framåt tillsammans genom den becksvarta kvällen. Målet kommer allt närmare.

Att göra 100km-debut på Tjörnarparen var väl kanske inte direkt att göra saker enkelt för sig. Men jag tar med mig inte bara känslan av de djupaste dipparna vid varvning eller vid passering av 60km och 14 timmar i regnet och leran, utan även glädjen i löpningen, hur priviligerad man är för att man får lägga en hel dag på att få göra något du njuter av och att ha en kropp som håller för det. Vad jag önskar att aldrig igen behöva uppleva leran och mörkret och tröttheten igen – men redan 48 timmar senare hade jag börjat längta tillbaka till utmaningen och till skogen. Är man fast för livet nu?

Träffade flera klubbkamrater för första gången. Minnena är lite (mycket) suddiga, men hur Daniel C. hjälpte mig vid varvningen och såg till att jag kom bort ifrån stolarna och filtarna och vänliga funktionärer och ut på andra varvet kommer jag aldrig glömma. En burk med cola har sällan smakat så gott. Agneta R. smittsamma energi innan start. Magnus J inne i varvningstältet när vi lämnade våra drop-bags som önskade mig lycka till. Mycket fina minnen. Nu är jag glad, nöjd och stolt över att ha genomfört mitt första 100km lopp, på vad som kanske eventuellt var bland de tuffaste tävlingarna i Sverige i år? I och för sig… Har inga andra att jämföra med.

/ Kristoffer Loo

Ps. Sydvästern var den utrustningsdetalj jag var mest nöjd över. Helt enkelt strålande bra. Rekommenderas.