Min kärlek till Tjörnarparen började redan 2014 då första upplagan gick av stapeln. Jag har sedan dess varit anmäld varje år. Med en DNS det tredje året fick jag kompensera med 100km i fjol. Redan efter loppet funderade jag över 100 miles. Hade hört av Lars ”mr Tjörnarparen” Hector att den skulle komma 2018. Visst fanns 50 miles också men ville verkligen klara 100miles på premiäråret. Under tiden jag sprang Asta Maries 12h i Danmark öppnade anmälan till Tjörnarparen. Min kära hustru var snäll och fixade en anmälan till mig. Nuförtiden är det ju sådan hysteri i anmälan till lopp att jag inte vågade chansa till mitt lopp var färdigspruget.

September och Oktober flöt på bra med mängdträning. Bland annat flera +40km pass på tjörnarpsspåret i dagsljus och mörker, ensam och med klubbkollegan Ulrik. Skönt att ha likasinnade i klubben, är inte alltid lätt att komma ut och springa sex timmar i mörker en kall och fuktig oktoberkväll. November blev ett litet bakslag med en förkylning, en runda med feber och lite muskelproblem. Tre veckor innan start tränade jag backe på St Hans backar i Lund, när ena vaden började göra ont. På kvällen krampade den så hårt att jag nästan mådde illa, så har jag aldrig känt innan. Vilade fem dagar innan jag testade att springa igen. Fungerade men inte helt utan besvär.

Veckan innan start fick jag halvpanik, kontaktade Lotta och bokade en massagetid. Redan samma kväll blev det massage av vader och där var någon rejäl ”klump” som masserades bort. Kanske hade det varit en liten liten muskelbristning. Dagen innan start kändes allt bra och jag var så redo jag kunde bli, både kroppsligt och mentalt. Framförallt mentalt.

Dagen T var kommen

Klockan ringde kl 05:15. Allt var packat och klart sedan flera dagar, bara fylla på vatten i flaskorna på morgonen. Äta frukost, samma som alltid innan ultralopp. Varför bryta en tradition, även om den uppdaterats något, ostkaka, vaniljvisp, sylt, en skiva ljust bröd med ost och kaffe till det. Hade flyt på morgonen och toabesök blev också avklarade innan Ulrik stod utanför. Landade in i Tjörnarp en timme innan start. Dropbagen på plats och en sista check av kläder och utrustning, hämta chip till tidtagning och gps för följare och säkerhet. Väntan på start kunde varat lite längre, var så mycket folk man ville hälsa på och slänga några ord med. Vilka klubbkolleger var på plats? Träffade Thom och Roger, som skulle vara funktionärer i år. Träffade Agneta och Eva som skulle springa 50km samt Kristoffer som skulle springa 100km. Men Daniel skulle väl också vara här? Och John, vem är det?

Men klockan närmade sig nio med stormsteg och det var dags.

Starten gick, blev passerad av Daniel efter 200meter och fick hälsat på honom också. Jag hade en plan, framförallt energimässigt. Men skulle verkligen försöka att inte gå ut för hårt. Är så lätt gjort när man bara vill komma igång. Slog följe med Ulrik och Marcus Callenbring, blev mycket prat och glada miner. Löpningen flöt på, möjligen något i överkant på planerat tempo men körde på känsla. Vaderna pratade inte med mig, verkade som Lottas massage hade gjort nytta. Hade valt att sätta på mig kompression på vaderna redan från start för att hålla dom lite varmare. Ursprungsplanen hade varit att ta på dom om jag kände att jag behövde under loppet.

Efter en knapp timmes löpning kom det väntade regnet och det ville inte sluta, kändes som det regnade i 11 timmar oavbrutet. Även om det var några kortare uppehåll. Energiplanen fungerade fint och vid cirka 20km landade vi in på kontroll ”Cecilia på berget”. Jag stannade till och fyllde upp tre flaskor med Tailwind som skulle ta mig 20km till station ”vändan”. I och med mitt stopp, tappade jag följeslagarna men hittade Jultomten och slog följe med honom istället. Är ju en väldigt rutinerad ultra-jultomte som springer Tjörnarparen. Löpningen flöt på bra, det regnade men bekom mig inte och ordspråket ”finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” verkade stämma bra. Runt 30km in i loppet ville magen prata och jag fick jag ta en avstickare till höger när loppet svängde vänster. Ett par minuter i skogen gjorde susen och jag var på väg igen.

Närmade mig station ”vändan”, då började jag möta snabba 50mileslöpare och lite senare 100mileslöpare. Hejade och hälsade på alla jag mötte oavsett vem det var, känd eller okänd. När jag vände för att springa tillbaka så var det precis som löparna tog slut. Mötte kanske 6-7 löpare sen var det väldigt ensamt i 25km! Samtidigt som det blev ensamt blev det lerigare och lerigare och snart var det mörkt också. Då fick jag verkligen jobba mentalt. Kom ikapp två löpare och tog rygg på dem, till och från, dom sprang för tufft uppför i min smak men det tog jag igen utför. Vid detta lag var jag inte snackesjuk och ville inte springa först, men halvbita rygg passade mig bra. Motvind, regn och blåst är inte en glasögonorms favorit, hade inget torrt att putsa av rutorna heller. Det dimmade igen och jag såg nästan inget. Fick släppa dom två löparna och kämpa på i min ensamhet. Tog ett par kilometer så hittade jag flytet igen och dom två löparna. Jag var med i matchen igen. Nu närmade vi oss sista stationen innan Tjörnarp. Ett ganska snabbt stopp blev det, pratade lite med Jonas Schimmele som var funktionär där. Jag var positiv och sa att detta fixar jag så om jag ska gå hela andra varvet.

Vi sprang vidare och närmade oss Tjörnarp. Skulle passera ett gammalt kalhygge, var ett kalhygge första tjörnarparen, idag är det en julgransskog. Där höll det på att bli helt galet, vi snurrade runt och var på väg tillbaka igen när vi blev av med snitslarna. Tur man hade gps med sig. När vi kom ut på en kortare asfaltsträcka så träffade sällskapet på sin supportbil och jag fortsatte. Inte långt kvar till Tjörnarp och dom första 80 kilometerna nu.

KLAFS!

Skulle över ett litet dike, kasar på kanten och sjunker ner. Knädjupt! Samtidigt sparkar jag stortån på andra foten i en sten eller en rot, hårt var det och ont gjorde det. Svor en lång ramsa högt för mig själv. Fortsatte gå lite haltande och tyckte synd om mig själv. Hur skulle jag nu kunna ta mig runt 80km till? Kom fram till Tjörnarp och träffar Ulrik, som precis valt att kliva av. Mina tankar snurrade också i den riktningen. Var jag verkligen motiverade att klafsa runt i lera med öm stortå i 80 kilometer till? Satte mig på en stol, hängde med huvudet, åt en korv med bröd och plockade fram telefonen. Frugan skickade precis då ett SMS och hejade på mig. Skrev att jag funderade på att kliva av.. Vet inte varför egentligen, förväntade mig inget svar som skulle hjälpa mig. En av mina medlöpare dom sista milen bryter. Träffade Lars Hector i tältet, han ”hotade” med att sätta sig och inte gå där ifrån förrän jag sprang ut på varv två.

Samtidigt som jag läste SMSet från frugan såg jag att Lotta skickat ett meddelande tre timmar tidigare. Där tror jag omedvetet att jag såg öppningen. Skrev ett snabbt svar ”Sitter och hittar inte motivationen till 16 ensamma kalla blöta timmar till..”  Behövde inte vänta länge innan jag fick svaret jag innerst inne ville ha.

”Det gjorde du inte på Gax heller. Men du gjorde det. Jag följer med dig. Res dig. Ut. Gör det du vet hur man gör. Du fixar det”

Då beställde jag en korv med bröd till, slängde på mig nya torra kläder och packade snabbt ihop väskan. Minnet sviker lite men tror det var här jag träffade nästa klubbkollega, John Nordfjäll. Han sprang precis i mål på 100km distansen. Måste kommit i mål på runt 12h! Imponerande. Hörde att den ena av mina sista följeslagare, Tuomas Henrik, var på gång att ge sig ut. Vi synkade och gav oss iväg. Körde på bra och sprang faktiskt en hel del. Men mitt vänsterben började bråka, ”knäböjarmuskel” under knävecket ömmade. Precis detta hade jag känt av innan. Men när? Efter Gax? Varför? Frågorna hopade sig men hittade inget svar och ingen lösning. Fick kasta in handduken på första kontrollstationen hos Jonas och Lupita. Vi pratade och diskuterade men jag insåg att dagen var över.

94km blev det och min första riktiga DNF var ett faktum. Fick skjuts tillbaka, packade ihop och tog en dusch. Då fick jag den ”mössan jag inte ville ha”: Finisher 50miles… Men i slutändan är jag supernöjd med loppet, dagen och kvällen. Tyvärr blev det ingen natt och morgon i år. Vill inte kroppen, är det inte mycket att gör åt det.

Dagen efter loppet kom jag ihåg var och när jag hade exakt samma bekymmer. Det var efter Full moon race 2017 en varm sommarnatt. En gemensam sak mellan loppen är att jag körde med kompression på vaderna, och distansen blev ju nästan samma. Kan det vara det som ställer till det? Jag tror det…

Nu siktar jag vidare mot 2019 efter ett helt otroligt år i löparskorna.

 

/ Magnus Johansson, Scania Road Runners