Att springa ultradistans är väldigt mycket matte för mig. I lördags briljerade jag i bråktal och procent relaterade till talet 51. Inte 50, nej den gubben gick jag inte på.

Tjörnarparen var min andra tävling i ultra, den första var Hallandsultran 2016. Där var matten mycket svårare, jag hoppade mellan procenten av 48 och 62. Ryktena gick men i lördags hade jag Lars fil i min Garminapp. Annars var Tjörnarparen på alla sätt en mycket större utmaning. Efter en lång period av skada, smärta och rehab (allt fortfarande pågående) var bara mitt pannben och målbild vältränade. Pannbenet formslipades i Abisko och på Valltenina wine trail. Målbilden var Cilla, Rogers och Åsas glädjefulla målgång hand i hand för några år sedan. Dit skulle jag med.

Fram till Frostavallen hade jag ett bra lopp. Jag höll mitt ultratempo och 6.15 kändes rimligt. Men ganska snabbt började jag bli hungrig och jag kunde inte tillgodogöra mig energin på depåerna och jag hade själv med för mycket gel och för lite chokladbars med nötter och bär. Inget hjälpte.

Det var kallt blåsigt blött och lerigt. En vurpa rakt ner i leran efter andra kontrollen fick mig att ändra fokus och jag saktade ner. Det var så mycket lera men allt det vet ni redan. Mitt största problem var faktiskt sikten, regnet strimlade och rann inte av mina immiga glasögon. Så frustrerande, och mörkt. Jag gillar egentligen att springa i busväder men i lördags blev det väl mycket av den varan.

MEN, jag njöt av att vara ute i skogen, alla kända och okända jag hade sällskap av och snickesnackade med, doften av barrträd, vackra ängar och skogsvägar, några sjöar, goa funktionärer, gott kaffe, och att Peter Nordström och jag fann varandra den andra halvan. Fatta att få höra av en mycket god vän efter målgången att han aldrig hade klarat det utan mig.

Så nu är Tjörnarparen avklarad. För fyra år sedan såg jag den som ouppnålig men nuförtiden försöker jag få till den distansen 2-3 gånger per år. Jag är en som gillar att springa terräng, inte delta i tävlingar. Naturen är fri och toaköerna nervöst långa på tävlingar. Men kanske det blir en tur uppför Pompeji till våren, 23 eller 49 km.

Eva Berg